Lidingöloppet - the story

Det har varit något tyst på bloggen i veckan. Det beror på att bloggerskan gick in i en depression med start typ onsdag. Var nämligen ute med Mannen och sprang dryga 7 kilometrar och trots att jag persade på runt-sjön-rundan så kändes det fel i kroppen. Jovisstsörru, vaknar torsdag morgon med feber och allmän hängig känsla. Kan inte ställa in jobbet så jag far till storstaden och jobbar en intensiv dag. Smiter in på Apoteket på lunchen för att peppra på med meducin. Mest psykologiskt tror jag. När jag kommer hem är jag helt slut, lägger mig i soffan och det blir varken intervaller med spring-kompisen eller simträning. Neggar.

Fredag morgon - vi ska med husvagnen till Sälen och är därför lediga. Klockan ringer 5 och jag har sovit max 4 timmar (ni vet, jag behöver ju lika mycket sömn som en liten bäbis, typ 8 - 9 timmar är lagom). Men mår som en princessa. Helt otroligt. Hela dagen känns bra så jag bestämmer mig för start ändå. Bästa uppladdningen med lunch i bakluckan.

Lördag morgon, visst känns det lite märkligt i bröstet men det gör det ju alltid inför ett lopp för mig. Bestämmer mig för att ta det här som ett långpass och inget hets mot klockan. Men det går bra, riktigt bra. Tänker att det här Lidingöloppet ska bli det första där jag orkar springa i varje backe. Vid 10 kilometer får min mage för sig att krångla så det blir ett lååååångt stopp i en bajamaja. Typ 15 minuter. Men sen så!

Kilometrarna flyger förbi, tittar inte på klockan, njuter när jag springer om massor med folk i uppförsbackarna, förbannar att jag inte är bättre på att rulla nerför i nerförsbackarna, låren tar lite stryk. Men allt funkar och jag känner mig inte ens trött. Inte ens vid 20 km då man faktiskt lätt kan kliva av och slippa både Abborren och Karin. Sneglar på klockan vid 20 km men orkar inte räkna, klockan står på 2:20 och mitt pers är 3:59. Fortsätter trampa på, orkar även här springa mellan vätskekontrollerna och sedan gå några steg för att få i mig vätska. Tar en gel. Flyter på och allt känns bara underbart.

Ser några killar och tjejer som ligger vid sidan om spåret med sjukvårdare runt omkring, en som krampar rejält och vårdarna ropar på ambulans. Hoppas allt gick bra.

Vid tre kilometer kvar börjar jag köra stenhårt. Springer om, springer om, springer om. Och så slutspurten, så skönt, har massor med kraft kvar, hade lätt kunna springa en mil till. Tittar på klockan, först besviken över att det inte blev sub 3:30, sen glad över att jag persade med 28 minuter!!!! 3:31 blev det och då tog jag inte ens i speciellt. Sprang långsamt men sprang hela tiden (OK, några gåsteg tog jag i Abborren och Karin), tänkte på hållning, stark core, korta steg, håll upp kroppen.

Så glad i dag! New York Marathon - here I come!

PB!

Dags

Efter velande fram och tillbaka blir det ändå start. 13.30 smäller det!

Stegräkningstävling

På jobbet startat i dag en stegräkningstävling. Vi är en stor enhet på närmare 1000 personer och alla som vill får delta i lag om 2 - 8 st deltagare för att försöka få ihop så många steg som möjligt under två månader. Andra aktiviteter såsom gruppträning kan omvandlas till steg.

I dag är första dagen och folk har börjat knappa in steg lite smått för att se hur det fungerar. Och jag noterar på topplistan att någon gått 31 020 steg. Herregud! Och klockan är bara eftermiddag! Min stegräknare visar på dryga 2000 steg. Hur ska det här gå?

Minimigränsen man bör uppnå ligger på 10 000 steg om dagen. Jobba Marre, jobba.

Uppladdning Lidingö

Oj, oj, snart är det dags. Märks framför allt på att jag börjar känna mig förkyld. Så här är det varje år precis innan loppet, börjar känna mig hängig, trött, snorig, har jag inte lite ont i halsen också? Suck. Försöker motverka genom att dricka hempressad juice (ignorera vindunken i bakgrunden, rörde inte den, inte i går i alla fall) och äta massor med frukt. Och konstaterar igen att det går åt MÅNGA apelsiner för att få en bra bas. Fyllde på med äpple och kiwi också. Mums.

Överallt i bloggvärlden börjar uppladdningen märkas av, hittade t ex kosttips hos Runday och träningstips på Gainomax Sports Teams sida (med Jose Nunez, cool kille). Ska försöka hitta någon dundermedicin så blir nog det här bra.

Vad hände?

40 dagar kvar

Skidåkare?

Ni som troget följt min blogg vet ju att jag är envis som en gammal åsna och mest ser svårigheter som utmaningar som är till för att besegras. Men alltså, det här med skidor har aldrig någonsin varit min grej. Det bara funkar inte. Jag tänker, tänker och tänker men det blir inte så där snyggt som i tankarna. Mest bara går jag omkring på skidorna och det är varken snyggt eller energieffektivt. Dysken försökte för ett par år sedan få fason på mig (kan vakna kallsvettig fortfarande av en tysk stämma som skriker "Dänk på den hööööööga höften") och kanske lyckades för en stund. Men det gick över.

Hur som helst så har jag ju börjat gå med stavar. Hur svårt kan det vara? Inte svårt kanske men riktigt jobbigt. Och än så länge har vi mest promenerat omkring och forcerat några backar med långa kliv och stavisättning. Sen ska vi ju börja träna också.....

I går råkade jag slänga ur mig en utmningar till Chefsgubben - "jag slår vad om att du aldrig kan göra mig till en skidåkare". Efter det var inget sig likt. Han ställde hundra frågor om min träningsbakgrund, hur mycket jag tränar, varför, kondition, styrka, eventuella skador (nästan så att han på studs ville klämma på min piriformis på rumpan). Och nu är det bestämt. Han ska omvända mig. Jag ska åka Öppet Spår med hög höft och glad min. Oj då. Och så nämnde han något om 8 - 8,5 timmar också i samma veva. Och då hade jag inte hunnit med att berätta att min senaste Vasaloppserövring låg på repvarning och tolv minuter från 12 timmar. Ja, vi får väl se.

Vågade knäppa några kort den här gången i alla fall. Och behövde faktiskt inte springa i kapp så många gånger heller. 11,8 km på 1 timme och 50 minuter. Hepp. Mörkt hann det bli också.

Ironman - resan kan börja

Den här veckan är det på riktigt. Min resa mot Kalmar Ironman startar officiellt. Jag ska nämligen lära mig simma. På riktigt. Så där tufft som man gör på tävlingar. Frisim och andas i armhålan (urk). Simläraren har lovat att vi ska börja med att sjunga namnsången (Marre är här, Mannen är här, åh vad roligt att också stora Mangan är här), sen ska vi bubbla i vattnet och sjunga "Små fiskar som far omkring". Kanske att vi övar på bentag uppe på bassängkanten. Så det känns ganska lugnt. Eller nej, jag är livrädd. Jag är ju egentligen livrädd för vatten så jag fattar inte hur det här ska gå. Men utmaningar är till för att antas och besegras.

Helgsummering

Fredagsmyset som började så bra med mysfika och sköna backintervaller, fick sig ett abrupt slut när vi nåddes av en nyhet som var för grym för att kunna tas in. Hela världen stannade för en lång stund och ett besked skulle lämnas till Sonen, ett besked som var så grymt och orättvist. En kär vän till Sonen har tragiskt gått bort. Tankar snurrar runt, varför, varför, varför, och framför allt tankar som skänkts till ängelns familj, nära och kära. En liten händelse som får sådana konsekvenser. Så orättvist, så fasligt.

Lördag morgon var planen långpass men det fanns ingen energi alls så vi valde att stanna hemma hela familjen och bara vara (till och med baka scones!). Äta långfrukost ihop, mysa, ta det lugnt. Sonen bestämde sig sedan för att åka på fotbollsmatch och efterföljande fotbollsavslutning med övernattning. Dottern iväg på match igen så vi genomförde den planerade tränings- och bastuaktiviteten med goda vänner. Skönt att få tänka på annat och ventilera sina tankar med andra människor. Körde först en adrenalinstinn boxning (hoppas inte några av äktenskapen fick sig en törn), en regnig cykling till bastun och sedan massor med timmar i en varm bastu. Balsam för själen!

I morse däremot skulle det planerade långpasset bli av. Två mil med Marie. Som tur hade jag handlat en ny tröja och löparjacka (Asics) för att pigga upp passet och benen. Och det gick så lätt, så lätt. Vet inte om det var klädernas förtjänst eller för att Marie är ett så bra sällskap. Tror på det senaste. Vi hann prata om allt mellan himmel och jord innan vi skiljdes åt efter två timmar. Och kläderna var perfekta, gillar Ascis löparjacka då den har flera smarta funktioner ex ficka bak i ryggen, bra ventilation och är dessutom "synlig" i trafiken. Nu var det i och för sig mest i skogen vi sprang men några hästar observerade oss i alla fall.

Nu sitter jag och häckar i soffan, läser bloggar och konstaterar att det verkar gå bra för Mannen som är körlärare åt Dottern. Dags för moppekort. Mamman håller sig inomhus för att slippa magsår. Och så bjuder hon på fika när hon tycker sig höra att tonfallet blir lite uppgivet där utanför.....



Sockersöt

Läser ett inlägg om sockercyklister som Vilma skrev och funderar över mitt långpass i morgon. Hmmmm. Men som sagt, lite regn har ju inte skadat. Så jag biter ihop och hoppas på en härlig långtur med Marie, kring två mil. Trots regn. För trots att vi är sockersöta båda två så tål vi regn. Vi hade ju en härlig upplevelse första helgen i juni båda två - hon springandes Stockholm Marathon och jag cyklandes runt Siljan. Efter det klarar man allt.

Friday WOD

Ny dag, nya möjligheter. Lyckas fixa till logistiken så jag och träningskompisen Kicki kunde köra morgonträning. Vi försöker få till det en gång i veckan men det är inte helt lätt alla gånger....

Efter mina fyra pass i går kväll var jag inte helt full av inspiration på morgonkvisten. Hittade ett OK program när jag bläddrade i en gammal Fitness Magazine innan jag skulle somna så det fick det bli.

Lite uppvärmning och sedan körde vi ett program rätt av, Crossfit med en tillhörande Spotifylista. Smidigt. Och inte helt fel att kickstarta fredagen med Sabbatton....... Programmet är skapat av Louise Åkesson, en riktig crossfit-tjej. Lite annorlunda låtval bara.... :)

Detta crossfit-pass gick ut på två svängar - den första på ca nio minuter och den andra på ca sju minuter. De är klassiska WOD's (work out of the day) som utförs i formen AMRAP (as many rounds as possible).

Första delen var 10 boxjumps (egentligen hopprep men vi skippade det), 10 "viktplatta från golv till axelpress", 10 burpees, 10 sekunder L-sitt (sitt på golvet, försök trycka upp både rumpa och ben med hjälp av armarna) och 10 goblet squats. Hann fyra varv.

Nästa del 5 enarms overhead squats med kettlebell höger, 5 på vänster, 5 hand release push ups och 5 fällkniv. Tror vi hann fyra varv här också. Fyra plågsamma varv.

Avslutade sedan med baksida lår - höftlyft med fötterna på brädan, enbens höftlyft. Och så några sneda crunches också bara för att det blev en sån bra låt. Stretch. Bra start på dagen! Nu möten hela dagen och sedan kanske det efterlängtade backpasset.

Maxad torsdag

Torsdag kväll blev en märklig kväll. Åkte och intervallhandlade efter jobbet medan Mannen gjorde världens godaste köttfärssås. Sladdade in på vår gata, plockade upp Sonen som skulle på fotbollsträning, släppte av honom, in med kassarna och sedan mat. Pust. Tittar på klockan och inser att jag kanske, kanske hinner med härliga kickar på gymmet om jag skyndar mig. Rusar runt, hittar sport-BH och annat som är bra att ha och drar iväg. Väl på gymmet möts jag av en förtvivlad instruktör som fem minuter innan passet bara önskar hon kunde slippa då hon borde göra klart en grej på jobbet. OK. Jag har inte pluggat in hela korren, kan med nöd och näppe köra låtarna 1 - 5 men tillsammans med ytterligare en kollega så åtar vi oss ändå uppdraget. Fem minuter senare är handskarna på och vi kör.

Slänger av mig handskarna, drar iväg för att hämta sonen, skjutsa hem honom och tillbaka till gymmet. BodyStep på schemat. Funderar om jag ska åka hem eller inte men när nästa kollega står och hänger i repan och känner sig sliten, erbjuder jag mig att köra hennes dubbelpass också. För tusan, alla pass på torsdagar är 30 minuter, hur svårt kan det vara?

Först Functional Moves 30 minuter och efter det gymmets tuffaste pass - cirkelträning. Bit ihop och levereras. Benen kändes som gelé men tjejerna kämpade som djur så jag kunde ju inte vara sämre. Hej och hå. 4 x 30 minuter varav 3 x 30 som instruktör. Härliga tider!

Landar i soffan med Mannen, en stoooor skål Keso blandat med banan och kivi. Njuter.

Jag tror på att träna mycket

Missade Charlotte Kalla på Sporten (?) i går men fick en länk till SVT Play som jag kikade på senare på kvällen. Kalla är cool tycker jag (he, he, vilken ordvits). Hon kör så det ryker och det är inte så mycket "känna efter", "kom sist men det kändes bra" över henne utan det är raka rör. Som när hon tränar till exempel. Hon tror på att träna mycket, det är det enda sättet att hålla sig kvar på toppen. Hennes försäsongsträning verkar inte vara helt snutet ur näsan. I klippet kör hon t ex 6-minutersintervaller. I backe. Ooops. Jag körde 45 sekunder häromsistens i en sketen liten backe och höll på att dö. Hon kör 6-minutrare i en slalombacke.

En vanlig dag drar hon ut på fjället och springer i tre timmar, följer upp med en timmes rullskidor och sedan styrka på det. Ooops.

Klippet hittar ni här.

Million Dollar Baby

Innan lunch kände jag mig helt nere, noll energi, noll inspiration, noll av allting. Behövdes många övertalningsförskök för att få mig ner för trappan och in i omklädningsrummet. Fortfarande när jag sprang iväg de första stegen övervägde jag att vända tillbaka och strunta i allt. Benen tunga, huvudet ännu tyngre men solen sken och hösten visade upp sig från sin allra vackraste sida. Så jag fortsatte. Det tog både en och två kilometerpip innan kroppen fattade vad som var på gång och jag kunde slappna av och bara låta benen mata. Någon backe blev det inte, glad att jag fick ihop 5 långsamma kilometrar i dag. Det blev som en deal, mötas halvvägs.

Nu däremot känner jag mig som en Million Dollar Baby tillbaka vid arbetsplatsen. Fast bara de bilder där Hillary Swank ser cool ut, inte de där blodiga scenerna. Och Million Dollar Baby är en kanonfilm, måste se den igen snart.

Energi i tanken

Uj, uj, känner mig något sliten (nähä Sherlock). Har grym träningsvärk på smalbenen (!) sedan stavgången. I går köttade jag på med ryska kulan som om det inte fanns någon morgondag. Men det finns det. Aj, aj. I dag laddar jag för backlöpning på lunchen om tillfälle ges. Kvällen är vigd åt att handla mat (de stackars barnen svälter ihjäl), föräldramöte och jobb.

Läser om Team Silvas energipåfyllning idag, skön bild....

Stavgång är för gamla tanter

Det här med att gå med stavar tycker jag är pinsamt. Började med det för länge sedan när jag fick det i rekommendation av min PT, Pompe. Kom då på att det var ju inte så dumt. Speciellt inte i kombination med backpass. Jisses anoda vilken träningsvärk jag hade. Men sedan dess har stavarna stått i ett hörn och samlat damm. Tills i går. Hade en sån där mellandag man kan ha ibland. Kroppen var för trött för att utföra stordåd, ville inte ta en skönjogg då ryggen kändes så där, ville inte ta en vilodag för jag behövde rensa skallen. Men vad passar då bättre än att gå lite med stavar? Perfekt återhämtning.

Lyckas inte riktigt locka med mig någon kompis på kort varsel, vågar inte gå dit själv så det blir en kompromiss - tar med den motvilliga Mannen (som för övrigt varit med på många av träffarna).

Möter upp med gubbarna och känner mig helt bortkommen. Nåväl, de tittar lika misstänksamt på mig som jag på dem. Chefsgubben mumlar något om att det blir tjejträning på torsdagar = undrar om flickstackarna pallar med det här. Jag himlar med ögonen och låtsas pilla med mina stavar. Som jag inte vet hur de ska sitta egentligen.

Iväg drar vi. Tänker att jag ska mörka det här med stavarna och låter bli att använda dem på riktigt. Låter de bara snyggt hänga med. Går ganska bra. Känns lite löjligt att vara ett gäng på sju som trampar fram med stavar likt en elefanthjord. Fnissar förläget när vi möter folk. Jag sticker ut i mängden.

Slutar fnissa när pulsen går upp. Och upp. Och upp. Vi promenerar i rask takt upp till högsta punkten jag känner till, punkt 222. Det är uppvärmning. Gubbarna pratar om tryck ifrån, långa steg. Jag halkar mest omkring och får "tjuvspringa" då och då för att hänga med.

Stigar, lerigt, vilse, öka, öka, öka. Efter en dryg backe där vi tränar teknik med stavarna, vänder chefsgubben 360 grader och vi börjar traska tillbaka. Trodde jag ja. Han skulle nämligen vidare till en ännu vidrigare backe. Där höll jag på att dö på riktigt. Av att gå med stavar????

Jag flåsar som ett ånglok och chefsgubben bara pratar på som om ingenting har hänt. What? Ser också att chefsgubben sneglar åt mitt håll och kollar om jag hänger med, vill ju inte vara sämre än de andra så jag plågar mig själv. Får några tekniktips. Fine.

Efter nästan två timmar och 12 km är vi tillbaka igen vid bilen. Så det som jag trodde skulle bli återhämtningspromenad i naturen med livebloggning blev ett hejdundrande pass med ett gäng gubbar. Se och lär, Marre, och framför allt, döm inte hunden efter håren. Eller hur man nu säger. Och av bloggandet blev det ingenting, tänkte att chefsgubben skulle bli arg om jag började knäppa kort så jag knäppte bara på Mannen lite i smyg efter passet.

Runday i Högbo!

Det är inte klokt! Runday kommer till Högbo Brukshotell 26 - 28:e oktober! Och jag kommer inte att vara där..... Tror det är något galet att köra en hel helg med löpning en vecka innan New York Marathon men annars hade jag kunnat gå över lik för att få delta.

De som deltar får, förutom helpension inklusive dessertbuffé (!), individuell kostanalys, individuell löpanalys, löpträning, föreläsningar och bara att få hänga med de coola tjejerna som ingår i Runday (en som vunnit Lidingöloppet och SM i marathon, en som har sverigerekordet på 6-timmars, en massa SM-medaljer och utbildningar) + Petra Månsson (som skriver marathonbloggen hos SVD).

Läs mer här och BOKA för guds skull!!!!

Gott och blandat

Min första gott och blandat är träningen senaste 60 dagarna. En bra mix av bra saker.

Gott och blandat nummer två är den banankladdkaka som jag gjorde i fredags och försvann snabbare än familjen när det är städdag. Därför finns det ingen bild på skapelsen, det hanns inte med.

Mindre gott och blandat är det faktum att mitt köttsår sedan i går faktiskt gör ont på riktigt. Det känns fint att Halvsjuksyrran Mattias tar det hela på allvar och visar sympati. I brist på sympatin jag hade förtjänat i skogen i går. Han är ju trots allt utbildad och följdaktligen inläst på sådana här svårare fall.

Och så är det måndag - hela veckan framför mig! Avlutar med en bild på en riktig goding, kommer troligtvis att få stryk för den men jag chansar. Låt mig presentera - schlagerkungen!

Skadad!

Dagens andra träningspass avklarad. Blev skadad på köpet. Försökte få lite medlidande i skogen men icke sa Nicke. Inte ens ett plåster.

Det var för övrigt en något blöt tur. Ibland över ställen där det inte fanns något annat att göra än att vada med cykeln, vatten upp till knäna. Drog cykeln över lingonstubbar i förhoppningen att åtminstone få mig med lingon så det räckte till sylt men inte ens det. Blev bara en massa lingonris i drevet.

Men vi hittade också några riktigt vackra stigsnuttar. Och bäst av allt - hemska stigbacken var inte hemsk längre utan jag kunde cykla uppför hela den. Fick också beröm från självaste MTB-räven "Du skriker inte IIIIIHHHH alls lika ofta nu som i början". Stolt.

Dags att ladda om inför dagens sista (?) träningspass då. En Keso sitter som ett smäck, ni ser ju hur stora muskler man får av det.

Prickiga/färgglada/piffiga outfiten på, leriga/blöta/coola outfiten ligger på hallgolvet. Ivääääääääg!

Häjhäjmagen

Queen-of-f*cking-everything (aka Lantto) tipsar om en bra magcirkel. Den ska jag testa så fort jag hittar något att hänga i (kan ju byta ut den övningen annars). Kolla här.

Tips inför Lidingöloppet

Gainomax Sportsteam bjussar på en bra karta över loppet med bra tips och saker att tänka på. Kika in här.

Men redan söndag?

Förlåt du trogna bloggläsare (eller är ni kanske två) som har fått vänta och vänta på resultatet från torsdagens långpass. Hur gick det? Sprang hon baklänges? Upp och ner kanske? Kanske försvann där ute i skogarna, i mörkret bland björnarna?

Nä, jag är tillbaka igen helskinnad. Det gick trots allt ganska bra att springa sitt långpass på en torsdag. Svårt att klä sig när det är 15 grader och sol vid starten och 5 grader och riktigt mörkt i slutet. Men jag var urstark och sprang utan paus i 18 km. Sen träffade jag på en kompis, snackade skit innan jag joggade de sista metrarna hem. Och eftersom jag sprang hela vägen knäppte jag heller inte några kort. Dålig bloggare.

Blev trots allt ganska sliten av torsdagens pass, brukar inte bli det efter långpass men nu kändes det i rumpan och lite i låren också. Kanske beror på att jag försöker ändra mitt löpsteg något. Vem vet.

När jag ändå är i gång så berättar jag väl om min helg också. Om ni sitter där hemma i stugorna och undrar vad Marre sysslat med nu när hon inte rapporterat.

Fredag - genrep på både Functional Moves och BodyCombat. Älskar BC-programmet men kan tyvärr inte säga det samma om FM-programmet. Men som alltid med FM, det växer för varje gång och framför allt när fröken lärt sig alla coola moves och kan ta ut dem. Och slänga bort 5-kilosvikten till förmån för 10-kilosvikten. Snart, snart. Däremot gillar jag balansdelarna grymt, mycket enbens, jobba med bål, höft, roooompa, exakt vad doktorn ordinerat.

Lördag - upp tidigt, plockade upp fredagsmyset (både vin och nötter), dammsög, snabb frukost och iväg på releaseparty. Hann med BodyStep, lunch, BodyCombat och Functional Moves. Kan erkänna att jag inte var speciellt stursk när jag skulle köra mitt FM-pass men det gick. Gänget drog på party, Marre drog hem till soffan. Och erkänner också direkt att jag somnat innan 22 både fredag och lördag. Snark.

Söndag - stämt träff med powerpuffpinglan för morgonjogg. 11,1 km härlig solskensjogg och det innan klockan slog 10. Och jisses vilka blickar vi fick av farbröderna vi mötte efter vägen. Kan det bero på att vi slängt av oss tröjorna och sprang i bara BH? Eller så skumpade hängpattarna så hemskt att de blev yra stackrarna. Ja mina alltså, jag ska inte dra in powerpuffpinglan i det hela för hennes skumpade nog inte alls.

Om dagen går som det är tänkt så ska jag:
1. Höststäda altanen (förresten redan check)
2. Fixa god, näringsrik lunch till dottern som drar till Västerås på innebandymatch
3. Cykla MTB med MTB-räven.
4. Fixa godfika till sonen och hans kompis (har en grym kladdkaka med banan, recept kommer)
5. Functional Moves
6. Soffan och min nya last - Bubblemania på ajfånen
7. God natt innan 22. Pensionärsvarning på mig. På riktigt. Mmmmm.

Upp och ner

Jag är en extrem vanemänniska, vissa saker ska bara ske på ett speciellt sätt (mitt sätt bör tilläggas) och på utpekade dagar. Som långpass, dessa skall helst löpas lördag morgon. Punkt slut. Då hinner jag återhämta mig till söndag kväll när jag ska köra mina gruppträningspass. Och så har förra veckans långpass hunnit försvinna ur benen.

Den här helgen blir lite speciell, det är full fart med genrep på fredag och releasedag på lördag. Har i och för sig söndag morgon "ledig" men mina pass att tänka på framåt kvällskvisten. Så vare sig det är optimalt eller inte, kör jag långpass på en torsdag. Wild and crazy. Dessutom alldeles för sent enligt mig. Typ start vid 18. Klar efter åtta någon gång. Och då är det mörkt. För att inte tala om björnarna som härjar vilt i skogen då.

I dag tänjer jag gränser, jag tänker positivt och ställer in mig på en riktigt tråkig runda som går runt, runt på asfalt. Tänker få ihop minst 18 km. På en torsdag. Ja jag säger då det, världen är upp och ner.

53 dagar, 20 timmar, 18 minuter, 45 sekunder

Ooooops. Det slog ner som en klubba i dag. Pratade lite lätt om löpning med multisportkompisen på gymmet i går. Hon avverkar långpass på långpass, springer en halvmara på lördag, Lidingöloppet snart och är i tokform. Men jag då? Knappt kravlar fram på mina få löppass jag får till. Och gårdagens löppass ska vi inte ens nämna här. Eller OK då. K A T A S T R O F. Då var det nämnt. Fyra stappliga kilometrar som var bara så onödiga och jobbiga så jag nästan dog. Och så blev jag nödig. Förstås.

Slår en flukt på New York City Marathons hemsida, 53 dagar och några timmar kvar. Gulp. Det som skulle bli marathon med stort M. Och jag är i usel form. Löpform alltså. Men så tänker jag om och rätt. Att få vara med om New York City Marathon är en once-in-a-lifetime grej. Visst, jag ska springa 4,2 mil men jag ska ta mig tusan njuta av loppet och inte jaga någon tid. Ska ha en snygg Sverige-tröja på mig där det står Marre, kanske återinföra mina löpartofsar som jag hade förr i tiden (inte under armarna utan håret) och bara springa.

Och så långpass på torsdag, typ 18 km. Nästa vecka 20 km, sedan Lidingöloppet på 30 km och så har jag ju faktiskt tid till tre långpass till efter det. Sluta noja och börja jobba. Eller som Springtime-killen mailade till svar när jag nojade över att jag inte fått inloggningsuppgifter till Runners Profile: "träna mer och bekymra dig mindre :)". Härlig kille det där.

I dag väntar backintervaller och svingar med rysskulan. En typiskt bra tisdag.

Min helg

Första helgen sedan juli någon gång då jag inte har någon tävling. Konstig känsla men ack så härligt. Började helgen med en vilofredag, tidig och jobbig dag på tjänsteresa så när jag kom hem slog jag ner mig i soffan och tog ett stoooooort glas vin. Så värd det.

Lördag morgon, långpass. Drog iväg redan innan åtta, krispigt kallt. Första halvtimmen kluckade frukosten omkring i magen, hördes över hela skogen, sedan krångel med det nya vätskebältet där jag måste ha gjort något fel med flaskorna för det såg ut som att jag kissat ner mig. Fast på sidan av låret. Surade till men bet ihop. Totalt nästan 15 km och nästan ingen känning i låret/höften alls. Skönt. Drog sen iväg på öppet hus på mitt jobb för att visa barnen hur man kokar stål. Jag jobbar på världens coolaste ställe!

Söndag morgon, dottern och drog iväg på Pråmledstrampet som arrangeras en gång per år. Fyra mil MTB i solen, fick till och med kaffe mitt i. Och korv.

Och på kvällen har jag tränat in nya låtar i BodyCombat och någon modul i Functional Moves. Mitt vanliga FM-pass blev det också där jag inte riktigt fick till det i dag. Ingen bra känsla, hattande hit och dit, balansen  var helt borta. Nåväl, tur att det kommer nya dagar, typ i morgon.

Löparen

I går hade Mannen och jag myskväll, dvd och popcorn. Och inga barn i soffan. Katten kom och gick som hon ville men henne går det ju inte att styra i alla fall. Vi får vara glada som får bo hos henne.

Hur som, vi kikade på filmen "Löparen", en dokumentär som har sänts på SVT förut om Markus Torgeby. Det handlar om hur han ser på träning, tävling, löpning, livet i stort. En massa "djupa" funderingar och roliga saker också. Först om hans tid i Jämtland i ensamhet, sedan vidare till Afrika och träningen där. Kontraster!

Men jag konstaterar igen, trots att han är så söt så man vill äta upp honom så är han lite för konstig för mig. Mannen är ju både söt och okonstig så han får bo kvar.

En annan löpare som är cool och som jag faktiskt känner lite, är Jonas Buud. Han är också söt och okonstig. Och så har han världens gulligaste fru, Zandra. Jonas gick och blev tvåa på det lopp som anses som jobbigast i världen, UTMB, i år i något kortare version än vanliga år pga miserabelt väder. Hur kort? Tja, bara 103 kilometer och 6000 höjdmeter, typ 11 timmars löpning. Och så är han en härmis för han ska springa samma lopp som jag i höst, Lidingöloppet och New York Marathon. Kunde han inte komma på något själv för en gångs skull? Tjurruset verkar jag få för mig själv i alla fall.

Läs mer om honom här. Och minns att jag träffade honom utanför en bajamaja i Orsa på midsommarafton. Hur många "jag mötte Lassie"-poäng får man för det?