onsdag 19 juli 2017

Marre testar - Kebnekaise

Tomt på bloggen, 2,5 vecka har gått sedan incidenten i Vansbro och många tankar har flödat hit och dit. Sa till dottern att jag inte tränat alls på två veckor varpå hon kontrade med "men morsan för i h*vete, du besteg Kebnekaise, vanliga människor skulle tycka det var ganska mycket träning". Perspektiv.... Så OK då, här kommer min historia om Kebnekaise då.
Innan berget
Jag och Pojkvännen tog bilen till Gällivare, det är långt det, närmare bestämt 100 mil. Ett övernattningsstopp i Umeå, annars full sprutt. Vi landade i Gällivare för att han skulle genomföra sitt första triathlon på Ironman-distans. Jag kommer dock inte spoila något om den upplevelsen för jag tänker avkräva en race report från triathleten himself. Men en startbild i alla fall från de tre musketörerna från min klubb.
Träffade också Lantto och blev starstruck, här är hennes race report.
Starten gick vid midnatt natten mellan fredag och lördag och både supportern och triathleten var helt slut efter tävlingen så vi somnade vid 18 på lördag kväll och vaknade inte förrän 8 på söndagen. Till frukost, promenad och brunch. Satte oss i bilen och åkte till Nikkaluokta (efter ett kort stopp vid ishotellet), ca 18 mil
En fika senare var vi på väg, ja efter vi gått en bit började jag fundera över om vi verkligen låst bilen eller inte så Pojkvännen fick snäll löpa tillbaka och kolla. Återhämtningsjogg tänkte jag.
Från Nikkaluokta är det 18 km vandring till Kebnekaise fjällstation. Det är mestadels lätt vandring men mot slutet är det lite stenigt men inte alls farligt. Som en vanlig promenadslinga. Inte värst mycket uppför heller. Jag fick order om att ha min pulsklocka på så Pojkvännen kunde kontrollera mitt hjärta. Ja, ja, ja.
Det tog oss dryga fyra timmar att nå fjällstationen, vi tog det ganska lugnt.
Incheckning (första natten hade vi eget rum), bastu och trerätters middag och dags för sängen.


Berget
Vi vaknade vid sju, åt frukost och köpte också med oss några mackor.
Dags att bege sig. Första delen av vandringen var lätt, skulle gissa på 5 km. Sen började det bli mer stenigt. Vi kom till en flod som vi fick försöka ta oss över hyfsat torrskodda. Vidare mot ett väldigt snöigt parti som var lite läskigt då det var halt och brant. Några tibetaner (?) har byggt en trappa mitt ute i ingenstans, coolt!
Efter den lätta vandringen "klättrar" man upp på ett första stenigt berg. Stenarna rullar lätt iväg och man måste vara försiktig. Det är brant uppför så ibland får man hålla i sig i stenarna. Man följer hela tiden röda markeringar vilket kan verka lätt, men när snön täcker dem är det inte lika lätt...
Uppe på första "berget".
Sen är det nerför en bit (vilket är jobbigare än uppför för stenarna rullar bara iväg), ner till kaffedalen där det inte finns något kaffe alls #lurad. Sen börjar den riktiga bestigningen. Nu kanske det är 1,5 km kvar men det tar sååååååå lång tid. Snön yrde när vi kom fram till första toppstugan av tre. Någon har cyklat hit????
Äntligen på toppen! Den sista biten var som att klättra uppför en jättestor snöhög, man såg inte hur långt det var kvar eller vart man var överhuvudtaget. Allt var helt vitt.
Åkte rumpa nerför snöhögen till en annan toppstuga för att fira med macka och skumpa. Som sig bör.
Vandringen upp hade tagit dryga fem timmar, jag tänkte nog att vandringen ner skulle gå snabbare men ack så fel jag hade. Dock var det skönt att börja gå neråt för äntligen började dimman lätta och vi fick fantastisk utsikt på vägen ner. Längtade efter fjällstationen, mat och kaffe. Var helt slut när vi kom fram. Vi hade nu varit borta i över 11 timmar.
Pojkvännen är dock en handlingskraftig man och såg till att jag fick mat och bastu supersnabbt. Jag själv stod mest och snyftade av trötthet och visste inte åt vilket håll jag skulle gå.

Efter ett par glas vin somnade vi tidigt.
Vaknade tidigt dagen efter och begav oss tillbaka mot Nikkaluokta. 18 km som var jobbiga då det gjorde väldigt ont i benen vid varje nerförslut.... Vandringen tog dryga 4 timmar och ingen var så glad som jag när vi äntligen kom fram.



Summering
Det var coolt! Men jobbigare än vad jag hade trott. Jag var rädd när vi var längst uppe på toppen för man såg verkligen ingenting, var rädd för att gå vilse, var rädd för att halka, var rädd för att frysa. Men det gick bra och jag är glad att jag tog mig upp trots bråkigt hjärta. Nästa gång, om det blir en nästa gång, skulle jag vilja testa att klättra med guide. Det verkar också coolt.
Packning då? Packa så lätt det går om du bara ska vara uppe några få dagar. Jag hade på mig regnjacka, regnbyxor och tänkte lager-på-lager med underställ och tjockare tröjor att fylla på med. Mössa och vantar behövdes, buff också, men det var ovanligt kallt när vi var uppe (minusgrader och snöstorm). På fötterna hade jag mina Salomon Speedcross som är lite varmare och har en rejäl, räfflad sula. Det fungerade utmärkt. Jag frös aldrig om fötterna och jag hade bra grepp. Jag hyrde stavar på plats vilket fungerade utmärkt för mig. Höjdkurvan för dagen:

måndag 3 juli 2017

Vansbro Triathlon 2017 - The Story

Korta historien - min första DNF. Långa historien, läs nedan.


Före loppet
Hysterisk vecka på jobbet, jobbade in i det sista, slängde in sakerna i bilen och iväg mot Vansbro. Sista jobbsamtalen i bilen, virrig i hjärnan när vi anländer till Vansbro men väl framme kan jag släppa jobbet.


Vi gick och checkade in och sedan letade vi rätt på en pizzeria med stoooora pizzor och promenerade sedan till pre-race mötet nöjda och belåtna.
Tillbaka till Kulturhuset, lite eftersnack och sedan tidigt i säng. Sov som en prinsessa.

Race day - som vanligt lite nervöst men det gick bra att äta och jag hade koll på mina saker. Sara skulle köra tävlingsklassen så hon drog iväg lite tidigare med sin supporter.
Lite senare kom vi iväg och installerade oss på våra platser. Getingen såg laddad ut.
Växlingsområdet fylldes på medan vi åt mat och drack kaffe.

Vi väntade in tävlingsstarten för damer där även Sara startade, häftigt! De simmade så fort!
Medan jag bråkade med våtdräkten kom Annie Thorén och Mikaela Persson upp ur vattnet, hack i häl.
Dags för oss andra att starta.

Loppet
Jag var väldigt lugn inför simningen, gick långsamt ner och började simma. Fick ganska snabbt fritt vatten och simningen kändes överhuvudtaget lätt. Hade ingen klocka på av någon anledning så jag vet inte hur mycket för långt jag simmade men jag gissar väldigt långt... Många hade dessutom mätt sträckor på närmare 2100 - 2200 meter så det kändes som att simbanan var lite för lång. Men jag simmade på 48 minuter och var nöjd med det.

Vidare mot T1, krånglade en del med våtdräkt och påklädning så 5:51 blev det (nu skulle min fd coach undra om jag återigen tagit med mig en fikakorg). Iväg på cykel.

Cykligen kändes jobbig från första början, pulsen sköt iväg men jag tog det lite lugnare och fick pulsen att lugna sig också. Första varvet gick riktigt bra och det kändes bra. Sedan började jag på andra varvet och från ingenstans dök de extra hjärtslagen och rusningarna i hjärtat upp. Jag saktade ner, drack mycket, tryckte i mig energi och hoppades att det skulle hjälpa. Tyvärr blev det bara värre. Bestämde mig för att genomföra cyklingen men sedan bryta. Hann nästan till vändpunkten (65 km cyklade) när trycket över bröstet dök upp. Det blev så intensivt att jag snabbt svängde av cykeln på en avtagsväg. Visste inte vad jag skulle göra så jag bad medcyklister att försöka hitta hjälp. Snabbt som tusan dök en kille upp som till vardags jobbar på SOS Alarm i Örebro och han förstod direkt att han måste ringa en ambulans.

Det tog en stund innan ambulansen kom så jag hann gråta och hulka ner hela hans bil. Han var helt fantastisk och fanns där vid min sida hela tiden, småpratandes om anekdoter ur cyklingen, sina arbetskamrater som var där och tävlade, om tjejen som fick punktering efter 5 km och inte kunde laga den. Till slut kom ambulansen och vi båda suckade av lättnad, han hade kanske inga fler historier kvar, vad vet jag.

I ambulansen blev jag uppkopplad i en massa apparater och mitt ekg skickades till Faluns hjärtspecialister. Snabbt ringde de upp ambulansen och meddelade att jag skulle föras till Mora snarast möjligt. Hjärtat var hoppigt. Shit. Verkligheten kom i kapp mig där och då. Vad händer? Ska jag dö? Vad händer med min cykel? Vem kan jag kontakta? Hur ska jag få tag i min telefon och mina vänner? Storbölade och hjärtat rusade ännu mer så personalen började bli något nervösa.

Ambulansen åkte iväg när jag gett information om närmast anhörig till en funktionär som hade stått utanför ambulansen. I ambulansen försökte jag febrilt komma på vem jag skulle kontakta, Pojkvännens mobil låg i bilen och dessutom kunde jag inte hans nummer. Till slut kom jag på att jag kunde googla Saras supporters nummer så till stackars Kalle ringde jag och hulkade osammanhängande. Han blev helt stressad, stackars kraken. Jag hulkade fram att jag var i ambulansen på väg till Mora men han fick inte säga något till Pojkvännen förrän han gått i mål.

Till slut kom vi fram till akuten, jag blev uppkopplad mot nya apparater. Dock trodde personalen att det var fel på apparaterna då det blev så "hoppigt" men tyvärr var det hjärtat det var fel på. Det togs prover som skulle visa om jag haft en infarkt (det hände nämligen en grej med hjärtat för en vecka sedan också.....). Jag väntade och väntade. Hade ingen telefon så jag kunde inte ringa någon. Låg ensam i ett rum och försökte vila. Det gick inte vidare värst bra.... Fick till slut låna en telefon och prata med Sonen (som jag också pratat med från ambulansen), Dottern och Pojkvännen som gått i mål.

Efter en lång väntan och en miljard prover senare kommer världens bästa läkare in och förklarar läget - jo dina värden som tyder på infarkt är förhöjda, vi måste behålla dig över natten. Precis då kommer äntligen Pojkvännen in och jag körs till hjärtavdelningen.

Jag har fortfarande inte ätit, inte druckit kaffe (!!!) och inte duschat så jag hade väl lite hoppats på att få något av dessa önskemål uppfyllda men nej då. Ner i en ny säng, LIGG STILL, vi måste avvakta. Pojkvännen skickades ut. Fick dock mat vid 23 som tur var.
Sov oroligt.väcktes nu och då för nya prover. Vid nio fick jag äntligen frukost och sen kom läkaren en stund efter och gick igenom alla prover igen med mig. Jag fick åka hem, äntligen. Men först duschade jag. :)

Efter loppet
Så nu då? Nu ska jag skickas på en massa utredningar, tills dess måste jag ta det lugnt och fint. Jag får träna (kanske inte de närmaste dagarna) men inga långpass och ingen hög puls. Bara mysträning för att få endorfiner.

Jag är uppskakad, jag är rädd. Och lite sur för att jag inte fick springa in här femte gången.
Men jag är också tacksam för att det gått bra, att alla människor jag träffade i samband med att jag klev av tävlingen var så fantastiska och alla vänners sms, mess, samtal, blommor, choklad, värme. Jag är lyckligt lottad.
Kvällspromenad med gulliga kollegan som sa att jag MÅSTE dricka rödvin till maten ty det är bra för hjärtat.

onsdag 28 juni 2017

Marre funderar över Kebnekaise

*trumvirvel*
Måndagen den 10:e juli ska jag göra ett försök att bestiga Kebnekaise tillsammans med Pojkvännen (eller ensam då Pojkvännen två dygn tidigare gjort sitt första fulldistanstriathlon Lapponia). På grund av mycket hektisk vår och försommar har jag inte ägnat detta äventyr några som helst tankar förrän denna vecka. Och vi åker om exakt en vecka. Men nedan lite funderingar och jag hoppas ni bloggläsare är lika ivriga som alltid och skickar tips till mig.


Packning
Ingen aning. Jag äger ingen ryggsäck, har inga vandrarkängor, har inga bruna byxor med svarta lappar över knä och rumpa och inget annat heller. Jag har aldrig vandrat. Aldrig. När jag läser Karins lista om packning så inser jag att man kan ha väldigt mycket saker med sig, när jag läser Pojkvännens packning för två år sedan så inser jag att det är en viss differens mellan dessa.


Pojkvännens packning - plastpåse från Coop, löparskor och en mössa
Karins lista - oändlig
Marres lista - borde väl fixa en ryggsäck antar jag....


Förberedelse
Inget alls. Hinner inte göra något, vet inte vad jag borde göra. Vi har en plan som ska följas och vi har bokat övernattning i säng två nätter. That's it. Dessutom sägs det att det är tre gånger så mycket snö där nu än det någonsin varit (typ). Oj då.


Summering
Ja inte vet jag. Kanske mest oroad över att jag får gå upp på det där berget själv då Pojkvännen ligger i sängen och krampar/har skadat sig/är trött. I så fall ska jag slå följe med några riktigt snygga bergsvandrare med bruna byxor med svarta lappar på knäna och rumpan. Ska kolla med Cykla-Marie om jag kan ha någon av hennes ryggsäckar (hon är en väldigt van vandrare) och tänker att jag går i mina löparskor, hinner ju ändå inte gå in några kängor. Packar väl underställ, regnställ, varm jacka och champagne, det tror jag man kommer långt på.


Läs gärna Pojkvännens summering och jämför med Karins summering. Finn 77628993 fel?

måndag 26 juni 2017

Min midsommar

Alltså, ni anar inte hur mycket jag har jobbat de senaste månaderna. Hets, stress, dåligt samvete, jaga, jaga, beslut, tänka, strategier hit och dit, rekryteringar, möten, resor, bil, tåg, flyg. Phjuuu. Midsommar. Äntligen. Bestämde med Pojkvännen att det skulle bli en lugn sådan, bara vi och barnen. Stillsamt.


Så torsdagen gick i racerfart, när klockan slog hemgång var min hjärna helt kokt, mina ögon var stirriga och jag var ilsk på riktigt. Skulle ta en kort racertur innan färden mot Dalarna men det blev inget. Orkade inte, det fanns ingen energi kvar alls. Packade i allt i bilen och drog iväg (tillsammans med en miljard andra människor som också tyckte att Dalarna was the place to be på midsommar).


Åt finmiddag på McDonalds med Sonen och sen vidare till Sollerön där jag ville cykla en sväng. Mest för att tanka kroppen med ny energi innan Pojkvännen och hans killar skulle anlända. Jag och Sonen fick en fantastisk, kort tur på Sollerön, dock insåg jag att han nu totalt cyklat om mamsen. Förut kunde jag cykla ifrån honom på grusväg och asfalt, those were the days....
Hemma igen. Mäh, har han vuxit om mig pöjkvaskern?
Ett glas vin och sängdags.


På midsommarafton ringde klockan vid 7 och det var dags för race - Orsabajk'n för oss två och Orsakajt'n för Pojkvännen. Så trevligt lopp även om det är enda gången på året som jag rör min MTB.
Jag cyklar alltid med hjärtat i halsgropen då det är helvetesgap överallt men det är ändå trevligt att få släppa garden och njutcykla där det går (typ fina traktorvägar, fina stigar). Cyklade långsammare än förra året (1:28 förra året och 1:31 i år) och skyller det på att det var en olycka som var riktigt otäck några kilometer efter start. Usch, hoppas det gick bra för alla inblandade.... Men som alltid, nöjd och glad när vi kom i mål! Sonen persade med 6 minuter trots att han gjorde en praktvurpa och kullerbyttade sig över styret!
Även Pojkvännen persade rejält då han sprang 25 km, heja! Glömde fota....


Vidare till dusch, mat och midsommarfirande.
På midsommardagen ville Pojkvännen att vi skulle ta en cykelutflykt. Mysigt tänkte jag. Innan det såg han ett par fina trosor så han ville att jag skulle fota honom och trosorna.
Det visade sig att det inte alls var så där mysigt som jag trott, nä, vi skulle tydligen bestiga något jäkla berg! Fy tusan vad arg jag var på vägen upp. Jag bad honom fundera ut vilken kroppsdel jag skulle börja skära i om det var så att fiket var stängt... När vi kom upp började regnet ösa ner och åskan vällde in. Ja mysigt var det ja.... Men god fika och mysig fäbodvall, Fryksås kanske det hette?
 God våffla med skagenröra.
 Fina moln....
Väl hemma kikade vi på höjdkurvan. Joråsåatt.
Och på vägen hem fick vi cykla i spöregn. Inte så mycket happy faces då kan jag säga....


Söndagen blev lugn, packa, städa, åka hem, packa upp, städa igen men 1600 meter sim hann vi med i alla fall tack vare att Sonen fixade middag. Bild från en annan dag men samma sjö.
Nu är det måndag och på torsdag kommer Dottern hem efter ett år i Amerikatt! <3 p="">