fredag 21 februari 2020

Bonk, bonk

Jag är feg. Jag vågar sällan ta ut mig totalt. Sparar mig liksom utifall om att. Häromdagen var jag dock på Måndagsklubben och fröken Malin lurade mig att köra sk*ten ur mig. Fattar fortfarande inte vad eller hur hon gjorde men efteråt var jag tvungen att sitta ner på min box i 10 minuter för att kunna ta mig till omklädningsrummet. Skön känsla efteråt men inte där och då. Tog säkert ett dygn innan jag var tillbaka på banan igen.

Vad gjorde vi då? Orkade ju verkligen inte fota något men här får ni en kortfattad beskrivning:

Uppvärmning 
4 minuter jogg/assault bike
5 minuter rörlighetsövningar
Greatest stretch (en mycket hungrig tjej läste getost)

Styrka
Every 3 minut 5 st back squat på max x 4

WOD 
AMRAP 15 minuter - samma kettlebell hela vägen (jag hade 12 kg)
16 goblet squat
10 pull-ups
16 step-over box med KB
10 rodd per arm med KB

Japp, det var där på slutet som Malin stod brevid mig och skrek hela tiden (det var så jag uppfattade det i alla fall). Jävla dryg människa den där Malin.

Nu har jag beställt mer proteinpulver så nästa gång smashar jag den där woden. Och Malin. Och kommer ihåg att klippa bort det där snöret på tröjan.

fredag 7 februari 2020

Marre testar - Runstreak

Länge sedan jag uppdaterade bloggen så här kommer ett!

Jag har provat på runstreak. Har länge haft det på min bucket-list, PaceOnEarth har uppmanat till det och jag kände att kanske januari skulle kunna fungera av olika skäl. Why not?

Det finns lite olika sätt att definiera runstreak - den "riktiga" är att springa 1,6 km. PaceOnEarths filosofi handlar mer om tid än distans så därför anammade jag den i stället vilket innebär minst 20 minuter och ombytt till löparkläder. Trodde det skulle vara svårt men det var inte det! Visst, någon gång fick jag gå upp i arla morgonstund för att få till det men inga större problem. Det gäller att planera bara. Ibland fick runstreak vara uppvärmning på gymmet dvs 20 min på löpband, ibland blev det förstås längre pass för att följa det "vanliga" programmet.

Jag trodde jag skulle känna mig sliten av att springa varje dag men 20 minuter i lugn takt är inte slitsamt på det sättet. Det är faktiskt mer återhämtning. Att få ett skönt flöde i kroppen. Aldrig någon press på distans, alltid bara tid. Det brukar bli mellan 2,5 och 3 km.

När januari var slut visste jag att jag hade två löp-pass de kommande dagarna så den 2:a februari försökte jag bestämma om jag skulle fortsätta eller inte. Bestämde mig för att fortsätta så länge det känns bra. Så länge det inte blir en press, så länge jag inte slår knut på mig själv.

Konstaterar att det blir många kilometer för mig, i snitt 7,5 km/dag. Hittills i år har jag sprungit 272,2 km (jämfört med hela januari och februari 2019 då det blev 202,5 km). Sen spelar ju förstås 10 månader mot 10 mil en stor roll här.

Jag vill inte att det här ska bli ett tvång, att oavsett vad ska jag ut. Om jag är stressad, sliten, sjuk eller annat så kommer jag att avbryta. Herregud, det är ju bara en runstreak!

Så i dag sprang jag i en backe med Sara och gjorde därmed dag 38 på min runstreak. Heja mig!

tisdag 7 januari 2020

Full av ladd men också saknad

Förra julen utbrast jag på Arlanda "JAG HAR SLUT PÅ LADD" varvid barnen brottade ner mig på sätet och sa åt mig på skarpen att vara tyst. Jag menade att telefonen var urladdad (och även jag) men det kan tydligen också betyda att knarket är slut. Hur kan en veta sånt?

Men nu är jag full av ladd! Och då menar jag inte knark utan energi! Den här ledigheten har gjort underverk. Jag har lyssnat på böcker, tittat på serier (två tips är Exit och Messiah), tränat, ätit, åkt skidor, ätit igen, firat en 50-åring, kramats, sovit i alla oändlighet. Mest hemmavid men också en sväng till Sälen med Pojkvän och ett gäng barn/ungdomar.
Magiska skiddagar.
Men också mycket tid till reflektion, tankar. Min vän ska begravas på fredag och det gör ont i varje cell. Många funderingar om livet, vad vill jag, vad är rätt, vad är fel men också hennes ord om att leva varje dag, verkligen leva. Jag försöker Camilla, jag försöker verkligen. Men saknaden är enorm, alla "jag borde ha", "varför gjorde jag inte", "varför sa ja inte" och allt vi inte hann göra för det gick så obegripligt fort på slutet. Samtidigt är jag glad över att du fått ro, att du slipper smärtan, att du slipper ångesten över att du inte känner igen din kropp, att du äntligen vågat släppa taget och lämna. Jag vet att din största rädsla inte var att dö utan för att tvingas lämna allt - inte uppleva allt du ville uppleva såsom barnbarn, skogspromenader i skymningsljus, ett glas vin på din fina balkong och allt det där. Men du finns kvar hos så många människor så du är ändå en del av det här livet trots att du gått vidare till nästa. Älskade Camilla. det här fotot är taget för exakt två år sedan i dag. Kan inte förstå...
Vila i frid.