måndag 26 juni 2017

Min midsommar

Alltså, ni anar inte hur mycket jag har jobbat de senaste månaderna. Hets, stress, dåligt samvete, jaga, jaga, beslut, tänka, strategier hit och dit, rekryteringar, möten, resor, bil, tåg, flyg. Phjuuu. Midsommar. Äntligen. Bestämde med Pojkvännen att det skulle bli en lugn sådan, bara vi och barnen. Stillsamt.


Så torsdagen gick i racerfart, när klockan slog hemgång var min hjärna helt kokt, mina ögon var stirriga och jag var ilsk på riktigt. Skulle ta en kort racertur innan färden mot Dalarna men det blev inget. Orkade inte, det fanns ingen energi kvar alls. Packade i allt i bilen och drog iväg (tillsammans med en miljard andra människor som också tyckte att Dalarna was the place to be på midsommar).


Åt finmiddag på McDonalds med Sonen och sen vidare till Sollerön där jag ville cykla en sväng. Mest för att tanka kroppen med ny energi innan Pojkvännen och hans killar skulle anlända. Jag och Sonen fick en fantastisk, kort tur på Sollerön, dock insåg jag att han nu totalt cyklat om mamsen. Förut kunde jag cykla ifrån honom på grusväg och asfalt, those were the days....
Hemma igen. Mäh, har han vuxit om mig pöjkvaskern?
Ett glas vin och sängdags.


På midsommarafton ringde klockan vid 7 och det var dags för race - Orsabajk'n för oss två och Orsakajt'n för Pojkvännen. Så trevligt lopp även om det är enda gången på året som jag rör min MTB.
Jag cyklar alltid med hjärtat i halsgropen då det är helvetesgap överallt men det är ändå trevligt att få släppa garden och njutcykla där det går (typ fina traktorvägar, fina stigar). Cyklade långsammare än förra året (1:28 förra året och 1:31 i år) och skyller det på att det var en olycka som var riktigt otäck några kilometer efter start. Usch, hoppas det gick bra för alla inblandade.... Men som alltid, nöjd och glad när vi kom i mål! Sonen persade med 6 minuter trots att han gjorde en praktvurpa och kullerbyttade sig över styret!
Även Pojkvännen persade rejält då han sprang 25 km, heja! Glömde fota....


Vidare till dusch, mat och midsommarfirande.
På midsommardagen ville Pojkvännen att vi skulle ta en cykelutflykt. Mysigt tänkte jag. Innan det såg han ett par fina trosor så han ville att jag skulle fota honom och trosorna.
Det visade sig att det inte alls var så där mysigt som jag trott, nä, vi skulle tydligen bestiga något jäkla berg! Fy tusan vad arg jag var på vägen upp. Jag bad honom fundera ut vilken kroppsdel jag skulle börja skära i om det var så att fiket var stängt... När vi kom upp började regnet ösa ner och åskan vällde in. Ja mysigt var det ja.... Men god fika och mysig fäbodvall, Fryksås kanske det hette?
 God våffla med skagenröra.
 Fina moln....
Väl hemma kikade vi på höjdkurvan. Joråsåatt.
Och på vägen hem fick vi cykla i spöregn. Inte så mycket happy faces då kan jag säga....


Söndagen blev lugn, packa, städa, åka hem, packa upp, städa igen men 1600 meter sim hann vi med i alla fall tack vare att Sonen fixade middag. Bild från en annan dag men samma sjö.
Nu är det måndag och på torsdag kommer Dottern hem efter ett år i Amerikatt! <3 p="">

onsdag 21 juni 2017

Rakt och så

Ändå ganska duktig på det här med att navigera i öppet vatten tycker jag. Inte.
Gillar också att Garmin kallar Tolvensim för havssimning.

tisdag 20 juni 2017

Hon har EN uppgift...

... och se själva om hon löste den eller inte. Inte va?
Hennes uppgift? Se till att min lugg inte är bråkig vid fotografering.


Fast just i det här fallet kanske hon är förlåten ty två timmar och fyra mil sedan (ska förklara strax varför det tar två timmar att cykla fyra mil) körde jag över en boa-orm. En kan bli lätt uppskrämd då och detta kan ge hår som står rakt upp. Så vad pysslade vi med? Jo vi försökte cykla. Jag drog från Hofors och hämtade upp bönan vid Råbacka, vi cyklade mot Stjärnsund och livet kändes bra. Vinden var dryg men det gick. Vi cyklade förbi Stjärnsund med sikte på Torsång och go'fika. Dock var vi tvungna att nu och då (väldigt ofta) konsultera google maps för att hitta rätt bland alla vägar. Vi skrattde rått åt google maps som sa att det skulle ta 2 timmar att cykla 4 mil. He, he, he....


Strax därefter krullade Saras kedja ihop helt. Jag upptäckte inget ty jag hade fått sikte på sjukt söta får längre fram som jag snabbast möjligt ville cykla till. En bil och tutade brevid mig och upplyste mig om att jag hängt av min kompis väääääääldigt långt borta. Oj då. Hittade henne oljig, söt och mekandes med detta.
Vi drog och slet men kedjan satt helt fast. På något konstigt sätt lyckades vi ändå få loss eländet och sen få det på plats igen, dock hade kedjan blivit en halvmeter för lång pga dragandet. Stackars Sara vågade knappt växla efter det.


Så två kilometer senare kör jag på en orm. Det är heeeeelt sjukt. Det kommer något farandes på vägen, jag hinner inte reagera utan guppar över ormen och hinner tänka tusen tankar på att
a) ormen ska fastna i cykeln och sno med runt
b) den ska hugga mig i benet
Jag skrek, jag fäktade och fick den högsta puls jag någonsin uppmätt. Sara då? Jo hon skrattade så hon höll på att ramla av cykeln. I två mil höll hon på och fnittrade trots att jag gav henne onda blickar och förklarade att boa-ormar minsann är livsfarliga.


Vi kom verkligen aldrig fram till Torsång. Det tog två timmar precis som Google sagt. Sjukt. Vinden var helt galen, det gick inte att komma någonstans alls. Men vi kom fram och fick fika. Sen cyklade vi hem och fick ibland medvind men mest konstig vind. Min längsta cykelrunda ever (i tid alltså).


Måndag simmade jag i gummi och Sara blev alldeles knäsvag och nipprig pga snygga kanotister med överkroppar som var helt magiska. Herrejisses. Tant var tvungen att vända bort blicken när de tog av sig till bar över...
Lekte sedan med några sköna brudar i en lekpark.
Och avslutade på bästa sätt med ett snack med Dottern och hennes katt.
Tisdag morgon simmade jag brevid hinderbanan.
En och en halv vecka kvar till Vansbro Triathlon. Jag känner mig inte alls förberedd, allt känns gnissligt och jobbigt. Jag har svårt att sova på nätterna och kroppen känns obekväm. Vi får se vart det här landar.

fredag 16 juni 2017

Hörrni - det är sommar!

Landade i Stockholm sent i går kväll, sommarkvällen var ljummen och vacker. Hade tillryggalagt 42 mil i bil under dagen så egentligen längtade benen efter att få nöta asfalt, huvudet efter att få skingra tankar, lungorna efter att få jobba men det var alldeles för sent. Däremot fick hjärtat sig en glädjeskutt när jag fick hålla i en ny liten kille. Naaaaaaw. Här i mammans trygga famn. Blivande löparfötter?
I morse hoppade jag dock ur sängen och tvingade även Pojkvännen att göra detsamma, jag tror faktiskt inte att han vaknade innan vi var tillbaka till hotellet igen för då började han att gnälla över tidig morgon...
Efter denna bloggmoment sprang vi i trappan bakom och jag fick en maxpuls utan dess like. Perfekt morgon. Sen åt Pojkvännen en näringsrik frukost (hoppas hans mamma inte läser detta).
Wienerbröd, croissanter, pannkakor med grädde och sylt och så lite bacon på det. Hepp hepp.


Det har också varit skolavslutning, Sonen slutade nian med finfina betyg och ska nu ge sig ut på nya äventyr. Min lilla kille.

Och jag gjorde en triathlondag med supersnabba Sara - först dryga 6 mil cykel, sedan en kort jogg till glasserian och slutligen gummisimning för första gången i år.
Starka gummimänniskor.
1 km senare. Svårast var att få på våtdräkten, mest för att jag numera har långa naglar och ej triathlonanpassade naglar. Måste överväga att klippa av dem inför OW-säsoongen.
Äntligen gummidoft i lägenheten.
Så nu jobb, jobb, jobb och sedan kryssning. Hoppas på finväder (eller vinväder som jag kallar det nuförtiden).

tisdag 6 juni 2017

Siljan Runt 2017 - The Story

Förstår att ni längtat och väntat men nu är den rafflande historien om årets Siljan Runt här. Hurra!


Före loppet
Laddade upp med tjänsteresa som var en blöt historia med fest både onsdag och torsdag kväll. Eller fest och fest, ett par glas vin men nu när jag nått tantålder så räcker det mer än väl. Dansade till Ebba Gold på onsdag och till Gyllene Tider reunion på torsdag. På fredag morgon var vi några tappra som tog oss till stranden för att träna med Carro Klüft. Så roligt! Hon är magisk. Efter träningen föreläste hon och jag grät många tårar, bland annat när ett filmklipp från hennes OS-guld visades. Vilken kvinna!
Flög hem och där väntade Pojkvännen för vidare transport till Sollerön. Jag tokshoppade vid nummerlappsutlämningen och kände mig förväntansfull. Väderleksrapporten var dock inte lika positiv som jag.... Jag, Pojkvännen och tre killar till pratade taktik på kvällen, framför allt klädvalstaktik. Det visade sig dessutom att Jonny glömt både arm- och benvärmare hemma.... Som tur var fick han tag i en annan kompis som skulle upp och köra lopp. Annars hade det blivit väääääldigt kallt.


På morgonen klädde vi på oss mer eller mindre mycket. Pojkvännen hatar att frysa så han tog på sig exakt allt han hade med sig. Och det var mycket det. Ungefär lika mycket som han brukar ha när han åker skidor på vintern. I -20 alltså.

Loppet
Ja, här står vi fyra, förväntansfulla och kanske lite nervösa. Den femte killen har inte smitit in i fållan än ty han skulle cykla 12 mil men hade en plan att starta ungefär med oss för att sedan hinna i kapp de snabbaste snabbklungorna i Mora (när de kört runt Orsa-sjön). Varför? Ja, det fattade ingen.
Jag, Jonny och Pojkvännen rullade iväg, 12-milscyklisten stod och väntade lite till, den gröna cyklisten hade mer bråttom. Vi hamnade ganska snabbt i en ryckig klunga som vi valde att hänga med ända till efter Orsa då de tog ett depåstopp. Det kom en annan klunga som jag upplevde som alldeles för osäker så jag valde att släppa, Pojkvännen stannade hos mig men Jonny hakade på. Det visade sig senare att just denna klunga fick en krasch vid rondellen i Mora där Jonny gick omkull och fick bryta. Trist. Pojkvännen och jag hakade på några ryggar men körde mest själv till Fu där korven numera finns. Gott. Fyra hann han trycka innan vi rullade vidare.


Hela tiden regnade det, mer eller mindre mycket men det värsta är ju ändå däcksprutet. Var svart i hela ansiktet. Men frös aldrig vilket var skönt (det var bara 5 grader varmt kan jag tillägga).
Nu hade vi cyklat typ 7 mil utan paus, vi tog backen efter Rättvik, backarna vid Tällberg och gled in i depån vid Leksand bara för att konstatera att det inte fanns kaffe där. Skandal! Vi cyklade vidare och kom till slut till kaffestoppet vid Siljans slut. Härligt! Och funktionärerna här är guld värda. Vilket pepp!


Vidare och nu var Pojkvännen trött, riktigt trött. Jag hade fått dra från Leksandsstoppet och fortsatte med det. Ibland kom det en rygg som jag försökte hänga på men han kunde inte alls trycka mer så vi bestämde oss för att hänga ihop och ta det lungt.


Dock kom det en Sky Blue (?) klunga som verkade riktigt bra så vi provade att hänga med och faktiskt funkade det. Farten ökade igen och Pojkvännen fick krafter igen från ingenstans. Härligt! Nu kunde vi köra på rejält mot mål och faktiskt ta en spurt i sista backen upp mot kyrkan också.


Klockan stannade på 6:11, inte en magisk tid men en magisk känsla. Inte en endaste gång under loppet hade jag en dipp, kände mig trött eller att huvudet la in en protest. Inte en gång! Tittade inte ens på klockan och blev därför alldeles pass när Pojkvännen meddelade att vi cyklat 10 mil. Galet.
 Fna hästar på rad, jag valde en gul i år.
Efter loppet
Jag hade sovit väldigt dåligt två nätter i rad och var därför helt slut när vi väl kommit till stugan för dusch och kaffe. Vi packade och åkte hemåt efter att vi intagit näringsrik mat på McDonalds. Väl hemma slocknade jag i soffan och låg där i flera timmar.


Jag är nöjd med mitt lopp, min känsla och vet också att jag kunnat cykla några minuter snabbare om jag verkligen velat. Nu ville jag inte stressa utan bara njuta. Och vädret gjorde nog sitt till också att tiden blev sämre. Men jag är nöjd!

Getingen och Pantern på dejt

Äntligen var det dags för dessa två att mötas. Först höll de lite avstånd men ju fler kilometrar som lades till desto mer närmade de sig varandra. Till slut fick jag hålla igen Getingen när hon ville nosa lite väl närgånget på Panterns bak pga anledning som kommer att avslöjas längre ner.


Ja, Sara och jag körde dubbeldejt med våra tempohojar. Min plan var 12 mil, hennes mest att överleva. Min första tur på Getingen, hennes längsta hade varit 5 - 6 mil. Det visade sig att undertecknad tagit sig vatten över huvudet i dag och var den som fick dras hela vägen hem. Så kan det gå. Men det var fint väder nästan hela tiden (utom i Gysinge där det regnade, dit cyklar vi aldrig mer). I Vinnersjö vid bussarna smakade fikat fantastisk, då hade ja 75 km på klockan och tankar om att fixa skjuts hem i tankarna.
Hon fick mig ändå på bättre tankar och jag tänkte att den där übersockriga rabarberkakan skulle bli dundermedicin till benen. Ack vad jag bedrog mig. Bedrövligt dåligt gick det för mig, låg bakom Saras starka ben och tänkte tankar om döden. Eller åtminstone punktering så jag slipper skiten.

Vi tog oss till Gammelstilla och jag bad henne stanna med förevändning om bloggfoto - egentligen orkade jag inte en meter till. När vi klickat ur oss skrek jag (lite för högt) "men herreguuuuuuuud, ge mig knaaaaaark". Sara skämdes. Det borde jag också gjort om jag bara orkat.
 Fina brudar och fina vyer. Hade det bara funnits knark hade allt varit bra.
Jag har aldrig längtat efter Torsåker så mycket som i dag. Aldrig. Till slut var jag där och jag såg bärplockarbussen på lång väg. Min frälsare i dag. Getingen fick åka ståndsmässigt hem. Amen.
Senaste två långpassen har jag varit grymt stark, i dag var jag svag men jag tänker att det kommer nya dagar. 105 km in på cykelkontot. Nu ska jag njuta av vinväder som det tydligen är i dag. Eller sa hon finväder... Vågar inte chansa. Skål!

fredag 2 juni 2017

Min morgon

Berättar mer sen. Är mest bara lycklig nu.

tisdag 30 maj 2017

Marres Marathon

På förekommen anledning* skriver jag några rader om min blogg, varför den finns till och vad som finns i den.


Att skriva är att leva
Min blogg är ett sätt för mig att få skriva, jag älskar att skriva. Vissa perioder skriver jag långa romaner, andra gånger korta små historier. Speciellt när jag är nere så blir det inga Pulitzerpris-vinnande inlägg direkt men andra gånger längtar jag efter smattrandet av tangenterna. Kanske var det tänkt att jag skulle bli författare trots allt. Eller inte.


Privat/personlig
Jag har valt något mitt-emellan, ibland skriver jag väldigt privata saker som jag kanske inte ens berättat för andra men för det mesta håller jag bloggen hyfsat netural. Jag lämnar inte ut alla mina känslor, alla mina tankar eller för den delen mina näras och käras tankar eller hur de mår. Jag skriver ibland om hur jag mår på riktigt men väldigt sällan egentligen. Bloggen ska inte bli en trist och tråkigt historia utan något som muntrar upp både mig och dig som läser. Det är inte tänkt att bloggen ska vara ett ställe där du kan komma mig nära, förstå hur jag är, hur jag tänker och hur jag mår. Det lämnar jag till mina nära vänner och familj.


Bara träning?
Nä, det är inte bara träning på min blogg men det är ju ändå en träningsblogg i grunden så 80 % är träning om inte mer. Ibland sticker jag in med en bokrecension, ett "Marre testar" eller något helt annat men det är ju träning jag vill skriva om och det är därför många av er läser, för att ni gillar träning. Jag skulle ju kunna ha en mer vardagsnära blogg men det intresserar mig inte alls.


Smygreklam
Ärligt talat, jag har en väldigt liten blogg. Är det så att jag blir sponsrad av något så skriver jag det. Jag får ganska ofta förslag på samarbeten men då min blogg inte är något jag lever på så tackar jag oftast nej. Jag orkar liksom inte. Men ibland säger jag ja och då skriver jag att jag får saker gratis.


Träffa nya vänner
Bloggen är också ett sätt att träffa nya vänner, som Greg till exempel, honom hade jag aldrig lärt känna utan bloggen. Och vad tråkigt det livet hade varit!


Är det sant det som står?
Kan man lita på att det som står är sant i bloggen? Har allt jag skrivit om verkligen hänt, har det varit så där som jag beskriver? Oftast är det så. Ibland vill jag lägga till en knorr i berättelsen och därför överdriver jag saker, eller skriver om dem (han kissade inte alls så där många gånger, jag använde samma bild om och om igen om ni inte förstod det). Jag tror det är ganska uppenbart när jag gör det.... Här är ett av mina mest kommenterade blogginlägg (både kommentarer, sms, mail haglade in efter detta inlägg).
Så bloggen är mitt andningshål, ett ställe där jag kan reflektera över saker som varit, älta saker, se framåt, planera, checka statistik, ta upp saker som jag tycker är viktiga i träningen eller något helt annat. Men min blogg är inte mitt liv. Det som står på bloggen händer oftast i verkliga livet också (jag skriver inte att jag sprang två mil i går, jag sprang bara en och nu när jag tänker efter har jag inte ens skrivit det).


Men jag utesluter också en massa saker och då menar jag en massa saker. Det kan vara triviala, vardagliga saker eller så kan det vara stora saker. Det kan vara saker som jag inte vill dela med mig av eller som jag kanske glömmer att skriva om eller så råkar jag inte ha någon bild på det som hänt eller så skriver jag bara inte. För den skull är de saker jag INTE skriver om mindre viktiga. De kanske är de mest viktiga sakerna som händer i mitt liv; kanske är det ett uppbrott, kanske är det en ny kärlek, kanske är det ett bråk, kanske är det en fest, kanske är det en pappa som ligger på sjukhus, kanske är det en Dotter som gjort något extra-ordinärt. Det finns liksom inte en regel för vad jag skriver och vad jag inte skriver. Det beror helt på sammanhanget och vilket humör jag råkar vara på.


Jag började med min blogg 2009, hittills har jag skrivit 2 569 inlägg, det blir nästan en om dagen även om jag ser på statistiken att jag var mer aktiv 2012/2013. Det är många inlägg men det är inte hela mitt liv. Det är ingen dagbok och jag väljer vad jag skriver och vad jag inte skriver. Nu vet ni som tvivlade.


*Denna förekommande anledning till att jag skriver detta inlägg är att det kommit till min kännedom att någon som läser tycker att jag ljuger i min blogg när jag inte skriver alla saker som händer i mitt liv. Som tycker att jag dissar människor/kompisar/tillfällen för att jag väljer att utesluta dessa ur bloggen på ett slumpvis sätt. Att jag kanske skriver om min lördag men utelämnar att jag träffat X eller fikat med Y eller varit på fest hos Z. Vad tycker du? Maila mig eller kommentera, jag vill veta!