måndag 13 februari 2017

Helgens bloggargrej

Jag skulle aldrig…


Äta? Allt som är konstigt, speciellt sådan där invärtes mat såsom tarmar, lever, njure, hjärta mm. Går. Inte. Har också svårt med sniglar, kackerlackor och andra läskiga djur. Jag är väldigt konventionell med mat. Äter heller inte kött från "konstiga" länder där det besprutats med konstiga medel. Betalar hellre mer för svensk/krav kött än ett till halva priset där jag inte är säker på vad det egentligen är jag äter.
Dricka? Grogg. Jag börjar slåss när jag dricker sprit, ibland tar jag en god drink men väldigt sällan, aldrig några mänger.
Skoja om? Olyckor, tragedier, människor i nöd.
Ha på kroppen? Oj, svårt! Kläder som ser "sjaviga" ut, taskig passform, billiga tyger som sladdrar/blir noppiga/elektriska, smutsiga/sunkiga kläder. Annars är jag nog ganska ombytlig - från business strikt till nike skor och mjukisbyxor.
Vilja uppleva? Att någon i min närhet blir riktigt sjuk, dock händer det ändå...
Kunna arbeta med? Ett jobb som innebär att varje dag är exakt den andra lik.
Säga nej till? Ett äventyr eller om en vän behöver stöd.
Googla? Jag googlar allt! Livrädd för att någon ska kolla min historik.... ;)
Göra offentligt? Ja, det har funnits massor med saker som att stå på en scen, hålla tal, sjunga, dansa men på något sätt har det ändå hänt och det var inte så svårt. Vet inte.
Blogga om? Privata saker, något som vänner sagt/gjort i förtroende, för utlämnande saker om mig själv, detaljer om mina nära och kära (utan tillåtelse).
 

Vad hittar man ofta....

 
På ditt skrivbord? En kaffekopp, odiskade skedar, papper, anteckningsblock, pennor.
Under din säng? Inget, jag har förvaringslådor där och i dessa lådor har jag mest böcker och tidningar.
I din jackficka? Kvitton, nycklar, kort, mobiltelefon. Ibland något läppgrejs.
Bakom din kylskåpsdörr? Kaos, så mycket som möjligt nertryckt. Buljong, paremsanost, soja, smör och säkert något oidentifierbart mögligt.
Vid sidan av ditt handfat? Två tandborstar (min och Sonens), en tvål, kanske sminkväskan. I handfatet massor med sminkrester efter snabbtvättar och tandkrämskluttar.
Högst upp i din bokhylla? En kandelaber och en trälåda som vinet från Medoc fick färdas hem i.
Längst ner i din tvättkorg? Väldigt länge en röd klänning som inte kunde tvättas på vanligt vis. Till slut struntade jag i det och tvättade i alla fall. Har inte kollat resultatet utan hängde snabbt in den i garderoben. Längst in.
Framför näsan på dej? Skärmen, utsikt ut från mitt jobbfönster och lunchsalladen som jag trycker i mig snabbt mellan mina möten.
I dina tankar? Mycket. Livet börjar återvända tillsammans med ljuset, kroppen spritter av energi och jag måste hejda mig för att inte dra iväg på tusen och åter tusen saker. Jag drömmer om löpning i solen, cykelturer på fina vägar, tunga marklyft, strandslapp med en bra bok. Jag önskar också lite mer lycka men vet samtidigt att min lycka måste skapas av mig själv.

Min helg

Åkte till storstaden redan på torsdag för att jobba där resten av veckan. Efter en megatung presentation på fredag eftermiddag var orken helt slut, kroppen kändes som gelé och enda sättet att bota det var en kort jogg. Och vin. Vi checkade nämligen in på The Winery Hotel i Solna för lyxhelg.
Efter joggen fick vi en genomgång av hur de tillverkar vin på hotellet och lite tankar kring deras vinfilosofi. Spännande!
Middag, test av Vinoteket (ladda ett kort med pengar, provsmaka viner, coolt) och tidigt i säng.
Jag hade lovat Marie att jag minsann skulle göra veckans långpass trots att jag var på galej så jag drog med Pojkvännen ut på en tur. Vi såg att just Hälsans Stig skulle ta oss runt Brunnsviken och ge oss exakt 12 km. Som hittat!
Vi trippade iväg. Lite stelt och jobbigt först men ganska snabbt hittade vi ett skönt tempo. Underbar runda men ibland hamnade vi lite snett då det inte var överdrivet många skyltar (eller så såg vi dem inte för vi spanade på svanar eller skridskoåkare). Vi tog vänstervarv och hamnade först vid Tivoli, glömde att vi skulle gena över och tog en runda på udden. Fick vänta in någon som skulle studera naturen.
Trippade vidare och hamnde vid Naturhistoriska museet, mötte en miljard barnfamiljer som skulle tillbringa dagen där. Vidare förbi en massa fina träd som jag glömde fota men ett träd hann jag med.
Vi sprang förbi en massa fina hus, till slut Haga slott också. Otroligt vackert!
Förbi några småbåtshamnar, Hagaparken och sen var det dags att kika på ett träd igen.
Ibland var det väldigt isigt, ibland helt bart, mycket variation med små och stora backar här och var och alldeles underbart och vackert. Fin utsikt.
Det saknades 100 meter när vi kom till hotellet så det blev en liten runda utanför. Vågar inte annat.
Snabb dusch, en sväng till Mall of Scandinavia (hittade INGENTING) och sedan tillbaka för champagne provning. Exklusivt, lärorikt och riktigt bra.

Fantastisk middag där hotellet väljer viner först och sedan funderar ut vilken mat som passar till. Desserten var magisk.
På söndag morgon var det något segt men att få Amarone-ägg piggar upp. Så också de sjuttiotusen croissanterna jag åt med nutella.
Avslutade helgen med att intervallstäda lägenheten, packa upp, gym, handla, jobba, fika med vän, yoga och fika med fler vänner. Somnade ovaggat....

tisdag 7 februari 2017

Medicin mot simvägran?

Nämnde för simpisen i duschen att de bra simpassen är sällsynta nuförtiden. Det är mest motigt, tungt och jobbigt i poolen. Jag kan verkligen längta till nästa pass men när jag väl är där hittar jag inte riktigt tekniken eller farten. Men jag tänker att det ger med sig på ett eller annat sätt och fortsätter att nöta.


Pojkvännen däremot, han kan sitta kvällen innan och verkligen peppa för passet. I går sa han att han minsann skulle köra 2000 meter oavbrutet i poolen, när han sagt det såg han oändligt nöjd ut. Oändligt. Sen gick det en stund och jag nämnde att badhuset stänger morgonsimmet kl 8 och när tänkte han i så fall vara där för att simma sina 2 km. Och då kommer han på att det är ju morgonsim och han HATAR ju morgonträning. Såg att han skruvade på sig men nog såg han bestämd ut när det var sovdags.


I morse var han ovanligt pigg tyckte jag (betyder att han med nöd och näppe lyckas släpa sig ur sängen inte mer än 15 minuter efter mig, att han dricker minst en klunk kaffe och äter en sked fil och en flinga, allt är ju relativt här i världen). Det var ju inte så att studsade till bilen eller från bilen till badhuset men han kändes ändå ovanligt stabil med tanke på att morgonen var tidig.


Började ana oråd när jag både hunnit med insimmet, tekniken och lite till innan jag såg honom svaja fram till bassängkanten. Efter min nästa intervall var han borta och jag kunde inte se hans snabba badbyxor någonstans i bassängen. Simpisen spanade också och fann ett huvud som väldigt mycket liknade hans i bubbelpoolen. Mmmm vatten som vatten.


Efter några intervaller till dyker (ha, ha) han upp och sitter vid bassängenkanten med tårna dinglandes i vattnet. Se där! Snart så! Men ack vad jag bedrog mig för efter min nästa intervall var han borta igen och vi såg tydligt de blöta spåren leda mot herrbastun.


Till slut kommer han tillbaka bara för att meddela att det nu är slutsimmat för honom. Hittar honom sedan skvallrandes och ätandes en andra frukost i cafeterian.


Jag skulle kalla det ett klassiskt exempel på simvägran. Någon som har något botemedel?
* ps. Det har hänt många gånger tidigare också. En gång låg han t ex på en brygga i sin våtdräkt och simvägrade hela passet. Han påstod dock att han spanade in mig för att lägga in en flörtattack då jag är helt oändligt snygg i min våtdräkt enligt honom. Han kom undan med den förklaringen. ds.

måndag 30 januari 2017

Mina mål 2017

Det har varit lite tyst här kring tävlingsårdet 2017, eller hur? Det beror på att jag gett mig själv tid att fundera över vad jag vill göra och jag har också bestämt att jag bara ska göra roliga saker 2017. Inga saker bara för att jag brukar göra dem eller för att andra gör dem. Ingen Ironman, inga Klassiker-lopp, kanske testa något nytt.


Jag har också bestämt att 2017 ska bli mitt löparår. Jag ska hitta tillbaka till den sköna känslan i löpning, det behöver fortfarande inte gå fort men jag vill att känslan ska vara att jag gillar att springa och att jag prioriterar det.


Så min första tävling i år blir faktiskt Göteborgsvarvet. När jag anmälde mig ser jag att det blir den tionde gången - endast ett år har jag haft uppehåll och det var 2015.
Min bästa tid är 2:03 och det är jag riktigt stolt över. Sen varierar tiderna från 2:03 till 2:27. Jag hoppas att jag hamnar närmare 2 timmar i år och jag har en plan för det.


Jag vill också genomföra Vansbro Triathlon och kanske Sala Silverman (båda halva Ironman-tävlingar). Men den stora utmaningen i år gör jag tillsammans med den här pinglan.
Vi ser något chockade ut och det beror mest på att vi inte druckit tillräckligt med kaffe på morgonen och för att vi båda är obeskrivligt glada över att det första långpasset inte slutade i gipsvagga eller bruten lårbenshals pga väldigt mycket is och för många intressanta samtalsämnen.


Det vi ska göra tillsammans är det här:
Hur coolt?


UPDATE - jag har beslutat mig för att det är ytterst svårt att vara både i Mora-skogarna och i Sala samtidigt så därför utgår Sala Silverman. Viktigt. Slut på meddelandet. Hörs. Hej.

Vi måste prata om knäböj (ja det heter knäböj, inte benböj)

Alla åsikter nedan är mina egna och hur jag tänker kring knäböj, det finns också länkar till sidor som jag använder när jag nördar ner mig i teknik.


Jag har en rygg som är jobbig emellanåt. Nu när jag kört styrka i FYRA VECKOR mer kontinuerligt har jag dock känt en stor förbättring vilket är skönt. De svåraste övningarna för mig är marklyft och knäböj, det är då ryggen bråkar. Därför har jag experimenterat hit och dit och försökt hitta lösningar som fungerar för mig. Kanske är det fler bloggläsare som har trassel med sina böj och vill ha tips?


En sak är säker - vi ser alla olika ut (anatomiskt), vi har olika mål och syfte med träningen och därför måste också knäböjen se något olika ut. Jag gör aldrig mina böj i smith-maskinen utan använder alltid "fri" stång för att därigenom koppla på mina balanserade muskler också. Så vilka riktlinjer finns det då?


Det viktigaste att tänka på är att vi vill att stången ska gå så kort väg som möjligt, dvs inte göra någon S-linje utan gå rätt ner och rätt upp. Men det är svårt....


Det finns också två typer av knäböj - den olympiska lyft böjen och styrkelyftböjen. Skillnaden är t ex var du placerar stången, i OL-böj ligger den högt upp på trapeziusmuskeln, i SL-böj längre. OL-böjen kräver mer rörlighet av din kropp, i SL-böj kan du "fuska" och kompenser mer. De flesta gör OL-böjen och den är också den som jag gör.
De flesta lyckas göra en bra böj i början, det är sen när du kommer djupare i din böj som det trasslar till sig. Hur ska ryggen egentligen vara? Vad ska man tänka på? Svanka eller inte svanka? Rak (dvs upprätt) rygg eller inte?


I mitt fall har det handlat om att jag inte vågat svanka. Av någon anledning har jag trott att jag måste hålla ryggen svankfri nere i botten men herregud - det är ju helt omöjligt! Det är nog väldigt få som fixar det! Nä, det är ju faktiskt tväremot som våra kroppar är byggda! Om du inte kan svanka längst ner, ska du vända tidigare. Givetvis ska ryggen vara neutral under resten av rörelsen men längst nere så ska du svanka.
Just i exemplet ovan är det nog en SL-böj som görs men oavsett så tekniken rätt.


Sen är det det här med bukstöd, eller som en duktig tränare kallade det "grodmage". Att få till ett tryck i magen som hjälper dig att hålla mage/rygg i balans. Andas in innan du påbörjar böjen, andas ut igen när du är klar.


Under hela böjen - pressa ut knäna! Ha också tårna lätt rikade utåt så är det lättare att utföra en korrekt böj. Jag brukar dessutom ha lite bredare mellan fötterna (bredare än axelbrett).


Och det här med att knäna går över tårna, dödar det dig eller? Klart det inte gör. Vi är olika byggda helt enkelt, det du dock ska undvika är att få bak- eller framvikt. Höll vikten på hela foten.


Så hur långt ner ska du gå? Så långt du kan med rak rygg (observera dock att rak och upprätt inte är samma sak och att du ska svanka längst ner). Det är bättre för din styrkeuppbyggnad att gå djupare med lättare vikt än att göra kvartsböjar med tung vikt.
På lunchen ska jag göra mitt allra bästa knäböj har jag bestämt. Med buktryck, djup och svank.


Vill du läsa mer? Då tycker jag du kan läsa här, här och här.

Beer Chugging Swimming

Pojkvännen kombinerar gärna sina favoritintressen öl, träning (och brudar) i form av ölmarathon (Bornholm) och vinmarathon (Medoc, Frankrike). Han vill gärna springa Beer Lover's Marathon i Belgien i sommar också men det krockar med något annat. Här har du en ny, bra utmaning! Snart återkommer jag med min nästa utmaning....

fredag 27 januari 2017

Det blir inte mer off topic än så här men det är roligt så läs


Jag gillar Mallin Wollins blogg, hennes sätt att skriva är helt gudomlig och så rolig så jag emellanåt måste skratta väldigt högt. Jag ska bli som hon när jag blir stor. Hon skriver också kolumner på diverse tidningar och tydligen hade hon stuckit ut sin söta haka i en kolumn som hon skrivit för Aftonbladet (för övrigt den där lilla meningen näst längst ner) och därav fått svar från ett stort gäng män.


Här är en man som svarat på hennes kolumn och jag bara älskar hur hon med enkla medel lyckas drämma ner honom till marken. Så lätt. Malin for president säger jag.


Man 2:
”Vad har ”patientsäkerheten” att göra med barnmorskans vägran att utföra abort? Skriver du bara på måfå eller är du på riktigt svagt begåvad ? Blir du tillsagd att skriva ologiska bullshit ? Sker det spontant?”



Svar:
Det ska jag berätta för dig, dumfan. Om en kvinna kommer till en vårdinrättning där det saknas personal som är villig att utföra aborter så äventyrar det sagda kvinnas patientsäkerhet. Är du med på det


Man 2 igen:
”Visste du skulle svara så… Det är EN barnmorska som vill inte utföra abort , EN , köp en kondom istället än att ligga med vem som helst utan för att känna sperma ändå in i äggstockarna , eller ska ni slampor beställa aborter som ni beställer pizzor? Vilken är sjukdom ”graviditet” annars ?


Finns ingen jävla ”patientsäkerhet” som adventyras , sluta ljug för i helvete , vill hon inte göra det av moraliska skäl för man respektera det , som man idag respektera slampor som inte vill ta ansvar ens för en jävla kondom!


Sluta ljug eller bättre sluta skriva helt , du är en av svenska samhället stora sjukdom”


Man 2 igen, 20 minuter senare:
”Hur som helst du har svarat utan ens att veta det , du är dum på riktigt! Förmodligen ett av kraven för att jobba ”journalist” i Sverige… Skriv i vilken abortklinik skulle en barnmorska som vägrar utföra abort få jobb?  Sen leta upp ordet ”patientsäkerhet” på ordboken , sen läs några av eran artiklar på den tidning du sj skriver för … Där små flickor och pojkar dör på grund av dålig vård , händer ofta i super moraliskt mega land Sverige , där du är en ”viktigt person” , i dom fallen är order "patientsäkerhet” befogat , inte för att du bry dig om annars än att ligga runt utan kondom!


Du är rätt äckligt , och du är den dumma fan uppenbarligen!  Nu är vi klara med varann idiot”

Svar
:
Två saker:
1. Det är inte du som bestämmer när vi är klara med varann.
2. Fortsätt med kondomerna.

Sur som en citron

Jag är en morgonmänniska, det stör mig inte att gå upp jättetidigt för att resa, träna, jobba eller annat. Min Pojkvän däremot, han är helt omöjlig att dra ur sängen i stort sett varje morgon. Just i morse kom jag dock ur sängen ganska smidigt, men det var ungefär det enda som gick smidigt. Kändes mig sur och butter. Det var till och med jobbigt att dricka kaffe. Pojkvännen försökte småprata vid frukostbordet, jag stirrade och hummade mest.


Det blev inte bättre när jag kom till badhuset. Vattnet kokade av bröstsimmare som simmade kors och tvärs. Simpisen hade lagt sig i mitten på en dubbelbana där hon flankerades av två bröstsimmare - den ena hade kontroll den andra not so much. Jag slängde mig brevid Simpisen med livet som insats. Både mitt liv och de andras.


Efter en stund var vi dock bara tre på dubbelbanan och det gick ju bra. Tills Pojkvännen skulle tränga sig ner också. Butter och sur som jag var gav jag honom onda blickar och några mutter här och var. Han vevade runt med sina paddlar som om det skulle vara det sista han gjorde här i jordelivet. En millimeter från mitt huvud vid ett flertal tillfällen. Efter insim på 550 meter och en 300 meters simning med paddlar och dolme kände jag en stark längtan till gubbarna i bubbelpoolen. Hela jag bubblade över av bitterhet.


På något sätt lyckades dock Simpis förhandla med mig (mycket skickligt då hon inte ens låtsades om mitt humör utan så fort jag muttrade något surigt så drog hon iväg på något hitte-på-sim, listigt men jag går aldrig på det igen bara så du vet) och vi drog iväg på första fartintervallerna. 3 x 25 meter i överljudsfart. Jobbigt.


Sen fortsatte jag faktiskt att simma och det gick hyfsat. Dags för nya överljudsfartsintervaller. Den här gånger två gånger 3 x 25 m max. Nu hängde också Pojkvännen på. Det finns inget som triggar mig mer än att få simma mot honom. Aldrig tar jag ut mig så mycket som när vi tävlar. Han är den enda personen på denna jord som har den inverkan på mig. Inga medtävlande i tävlingar, inte Simpis, ingen utom han. Så nu jäklar! Dock körde jag med fenor så jag fuskade men jag vann. :)


Han hängde också med den tredje gången när vi körde tre gånger 3 x 25 meter.


När jag stapplade mig ur poolen bar mina ben inte mig. På riktigt, jag kunde inte gå. Vristerna betedde sig jättekonstigt, benen var totalt mos. Har aldrig någonsin känt så, nämnde det för Simpis som sockersött svarade "ja du har väl aldrig tagit i förr då". Sötis. Eller not. Och det beska humöret var som bortblåst. Däremot var ringarna runt ögonen tillbaka. Fashionable. Mina älskade fenor fick vara med på bild, det var ju de som gjorde jobbet i dag.

onsdag 25 januari 2017

Go with the flow

Jag är inne i en styrkeperiod. Länge sedan jag satsade på styrka så här på riktigt men när kroppen började bli vek och det började kännas lite här och var plus att jag behövde en motivationshöjare - ja då passade styrkan mig perfekt.


Jag har tagit hjälp med styrkan den här gången för att det ska bli bra. Det är Andreas (Stark Fysik) som har hjälpt mig att tänka till, vad jag behöver, hur ofta och framför allt hur jag ska komma utanför den där komfortboxen. Förändra för att utveckla.
Det som skiljer sig mest är att jag nu varje vecka prioriterar styrkan (i 8 veckor) och därmed kör tre pass, no matter what. Det innebär att jag inte springer lika mycket för tillfället. Mitt upplägg är också annorlunda mot förut - jag gör färre repetitioner men riktigt tungt. Jag har aldrig kört så tungt som jag gör nu och det ger resultat! Efter tre hela veckor märker jag stor förändring i hur mycket jag orkar, hur kroppen känns och hur jag mår. Jag har också gjort små förändringar i min kost för att boosta kroppen - mer protein och mindre socker (dock inte så strikt men jag har det med i tanken och i mina val). Inga förbud men det jag är strikt med är min frukost som jag bytt från Verum + müsli till havregrynsgröt, mellis på förmiddag och eftermiddag som jag bytt från en massa frukt till kvarg + ägg på förmiddagen och kvarg + frukt på eftermiddagen. Som Dottern säger - utan kvarg blir jag arg. True story.


Det ska bli spännande att se vad som händer under de här 8 veckorna. Jag ska rapportera löpande.

tisdag 24 januari 2017

Dagens skryt

Jag gjorde det! Efter mycket vånda och svett så filmade jag min RPM-klass förra måndagen (nerrrrvvvöööösss), på torsdagen bestämde jag efter lika mycket vånda att skicka in videon trots att jag såg några småmissar här och var, inget större men dock störande då jag vet hur viktigt det är att koreografin sitter, det är ju det som är grunden i allt - trygghet i koreografin ger dig möjlighet att coacha i tid, kunna lägga på de olika lagren av coachen och framför allt kunna guida deltagarna genom programmet.


Hur som, varje gång det kommit ett mail sedan i torsdags har jag hoppat till. I morse vid frukosten såg jag då att "the mail" hade kommit. Eftersom synen är lite kass på morgonen (förkylning, ej ålder :) ) så fick Pojkvännen läsa. Technique - YES, Choreography - YES, Coaching - YES. Sen kunde han utläsa något mer och jag skreeeeek - MEN KLARADE JAG DET ELLER INTE???? Men med tanke på att certifikatet var den andra bilagan så antar jag det. :)
Så nu är jag klar. Det känns helt fantastiskt roligt och jag är stolt över mig själv. Nu ska jag jobba vidare på några saker som jag fick med mig men först ska jag njuta av Idas ord...
Puss på dig Ida Sarström, världens bästa coach.

måndag 23 januari 2017

Världsmästare

Jag har en grym vän. I höstas fick hon beskedet om bröstcancer, precis när en nära familjemedlem somnat in av just cancer. Några veckor senare kom beskedet att cancern spridit sig och att läkarna inte kan göra något annat än bromsa. Den här vackra, starka kvinnan är en helt underbar tvåbarnsmamma till två tonårssöner, den bästa och mest omtänksamma vännen man kan tänka sig, en kärleksfull sambo, en djurvän utan dess like (att vara katt hos henne måste vara rena paradiset).

Så, vad skulle hända med dig om du fick beskedet att du kommer att lämna det här livet snart, att dina dagar är räknade och beslutade av en sjukdom som inte går att besegra? Skulle du bli bitter? Tycka det är orättvist? Sluta leva? Eller skulle du göra som min vän som bara bestämmer sig för att kämpa. Att göra det hon kan med naturmediciner, lita på läkarna, se till att boosta sin kropp med energi men framför allt att FORTSÄTTA LEVA! Just nu är hon på Playitas där både Lisa Nordén och Jonas Colting hänger. Hon är coolast av dem alla. Min vän.
 Och här ser ni världsmästaren till vänster och OS silvermedaljören till höger. Vilket slår högst?

tisdag 17 januari 2017

What's up?

Livet! Det är vad som händer! Dagarna går så fort så jag knappt hinner reflektera över att en dag är slut förrän nästa börjar. Mycket jobb, mycket roliga saker, en del träning också. I lördags t ex, då hade jag en helt magisk dag som började i poolen och 70 minuter fantastiskt sim. Jag simmade 25'or under 20 sekunder!!!!! Har aldrig någonsin hänt! Jag är fortfarande så chockad att jag vägrar gå ner i poolen igen utan kommer att leva på det här ungefär 7 år.


Efter det var jag bjuden på BMX-kalas men 8-åringarna tyckte att tant dock skulle hålla sig på fika-sidan och inte cyklingssidan. De är kloka de där små liven. Fick dock enormt pulspåslag när jag såg dem hoppa omkring som galningar på de däriga hoppen eller vad det heter på fint språk.


Direkt till skidspåret (ja, du läste rätt). Längdskidor i solnedgång är fint även om det hade varit ännu finare om vi hunnit ut i det fina solskenet.

 Efter-selfien - nöjd och glad panda.
Direkt hem och svida om till findressen. Trettondagsbal minsann. Trevlig tillställning som dock gav en trötthet utan dess like på söndagen vilket resulterade i en dag i soffan.
Lite orättvisor i livet kan jag väl också ta upp när jag ändå håller på. Titta noga nedan.
Ser ni någon skillnad på kvällsfikatallrikarna? Kan ni gissa vilken Pojkvännen gjorde till mig och vilken han gjorde till sig själv? Vi är fortfarande osams.


I kväll kommer snygg-killen till mig, ser fram emot myyyyyys när jag får rå om honom en dag extra.
Och sen är det min tur att sitta på frökencykeln igen, 90 minuter extensiva intervaller ska vi avverka. Du kommer väl? Så här ser pulskurvan ut:
Och på tal om puls så filmade jag mitt RPM-pass i går kväll. Efter en dag med stress och jäkt hoppade jag på cykeln, fick total black-out direkt i första låten men sen tror jag att jag lyckades hämta mig (utom i låt sju där jag tabbade mig några gånger). Helt slut och värsta huvudvärken efteråt. Kändes som att jag genomfört någon typ av stålbad eller så. Hoppas, hoppas filmen blev bra nurå.

onsdag 11 januari 2017

Press på Instagram

Gulp, hur hanterar jag det här? Har han kommit på vem det är som nyper honom i rumpan efter varje Vansbro Triathlon? Kommer jag att bli bestraffad? Vad ska jag lägga ut för bilder från och med nu? Bilder på rumpor? Triathleter? Min rumpa? Så många frågor och så får svar.

tisdag 10 januari 2017

Marres statistik 2016

Blev nyfiken på hur mitt år såg ut när Sara nördade ner sig i siffror. Nu ska det tilläggas att siffror inte är allt (vilket min coach tjatar om hela tiden) utan det handlar om vad du gör under de där minutrarna, de där kilometrarna, om intensitet, kvalitet och pannben.


Hur som *tadaaaa och trumvirvel* så har jag under 2016 tränat


468 timmar och 42 minuter (2015 461 timmar, 2014 513 timmar)


Jag har transporterat mig 3 967,48 km under de träningsformer som innebär förflyttning (nog lite ljug för ibland reggar jag löpning/simning/längdskidor utan distansen).


Ska man nörda ner sig mer så syns fördelning på de olika månaderna nedan.
Och vad har jag då pysslat med?
Lite enklare än att läsa myrsiffror i ett diagram:


Löpning 78 timmar - 628 km
Simning 83 timmar - 180 km
Cykling 100 timmar - 2 651 km
Spinning 53 timmar
Längdskidor 52 timmar - 508 km
Triathlon 22 timmar (tävlingar)
Styrketräning 46 timmar (KB, crossfit inkl)


Och så lite yoga, stakmaskin mm på det.


Så om jag slår ut min träning 2016 på 365 dagar så innebär det att jag tränat typ en timme och en kvart varje dag året om. Varje dag.

Sjunktimmer

Date i poolen i morse, tur det för annars hade jag nog legat kvar i sängen än. Simningen var också jobbig men det beror på att Simpisen lämnade blod i går. Då var vi lite sega i dag båda två. Nu kanske du undrar varför jag tror att jag kan dra "lämnat-blod-kortet" fast jag inte inte ens lämnat blod. Jo förstår du, Simpisen satte igång något i min hjärna när hon sa att hon skulle lämna blod och så dessutom på vägen till gymmet i går såg jag självaste blodbussen. Allt det här startade en karusell i mitt hvuud och min övertrötta hjärna i går kväll så i natt har jag drömt de mest sjuka drömmarna man kan drömma om just blodbussar. I min dröm så blev Simpisen fast i blodbussens klor och jag försökte göra allt för att rädda henna därifrån. Allt. Det var asjobbigt och jag var alldeles svettig när jag vaknade. Varför jag skulle hjälpa henne? Jo det fattar ju vem som helst att de där blodbussarna egentligen är en del av en alien-invasion. De har skickat hit blodbussarna för att tömma mänskligheten på blod och i stället skjuta in mikroskopiska chip i kvarvarande blodet som gör att de kan styra oss precis hur som helst. Så är det och nu tänker jag aldrig någonsin närma mig en blodbuss.