tisdag 13 november 2018

Marre testar - Jag AB 2.0

I går var jag och Sara på föreläsning med Kjell Enhager. Vi var båda trötta och sega när vi åt middag, vi hoppades i kör att det skulle vara en föreläsning där man lutade sig tillbaka, lyssnade och tog emot, gick sedan hem och fortsatte som om inget hade hänt. Så blev det inte. Du som inte har koll på Kjell Enhager, lyssna på sommarprat, vinterprat och Framgångspodden. Fantastiska avsnitt. Kjell är en ledare av rang, det lyser om honom, han ger energi, han är enormt underhållande och framför allt vet han vad han pratar om. Han har arbetat med toppledare och toppatleter över hela världen men han har också samtalat med den där 18-åriga pojken som inte ville leva längre. Han har ett spektra och ett djup som gör honom trovärdig men också erfarenhetsbredd som gör att oavsett vem du är så blir du träffad.
Kjell började föreläsa för 20 år sedan (därav namnet 2.0), då handlade det om Jag AB. Att jag skulle sig mig själv som ett företag som erbjöd tjänster. Vem skulle vilja köpa mig? Skulle jag vilja jobba med mig själv? Sett från ett utifrånperspektiv. Komma hemsläntrande efter jobbet och sucka "fyyyy tusan vilket jobbig dag, jag är helt slut" två månader i följd och tänka WOW, jag är den bästa flickvännen på hela jorden! Han kommer aldrig att vilja ha någon annan! Eller kanske är det så att det finns någon annan flickvän som erbjuder bättre tjänster än så....

Kjell slår an en sträng hos mig handlar om att rycka av sig offerkoftan. Att inte tänka "men det är ju så här jag är" för nej, det är ju inte sant. Jag kan vara den jag vill vara men det är förstår ett jobb dit. I den här föreläsningen får vi ett gäng verktyg för att ta oss från nuläge till önskat läge. Vi får lära oss att se bortom hinder, se vad vi behöver för resurser, hur vi ska agera och framför allt - hur och när ska vi följa upp att det vi önskat verkligen är uppnått? Men det handlar också om att förstå sig själv, att veta vilka mina drivkrafter är, hur jag agerar och tänker, om jag tänker i helheter eller delar/detaljer. Allt för att säkerställa att min väg mot önskat läge blir så lyckad som möjligt.

Vi fick göra ett livshjul för att se vart just min sko klämmer, vilken del av mitt liv vill jag ändra på (hälsa, relationer, ekonomi, arbete), borra ner där och hitta enskilda mål. Men också lära mig att utvärdera mina mål på olika sätt - inte bara med frågan "hur gick det" (resultat) utan också "hur kändes det" (upplevelse) och "vad lärde jag mig" (utveckling).

Och så det där viktiga - fake it till you make it. Du kan lura hjärnan till stordåd, du kan tänka dig till det tillstånd du vill ha. Vill du vara glad i dag? Se till att fyll din tanke, din känsla och din kroppshållning/röst med just det tillståndet. Flummigt? Kanske, men det finns faktiskt forskning på området som bekräftar detta.

Så vad tar jag med mig? Tre timmars föreläsning en måndagkväll är något mastigt, sista halvtimmen sjönk jag ner i någon dvala trots att det var väldigt spännande. Men det jag tar med mig är att sätta nya mål igen. Sedan förra höstens mörker har jag lite tappat det men nu är jag taggad igen. Jag vet precis vad jag vill, jag har formulerat dem, nu ska jag fundera över mina drivkrafter, eliminera hinder och sedan sätta datum. För att jag vill.

Jag ska också tänka på vad mitt företag Maarit AB levererar - på jobbet, till barnen, i relationen, till vänner osv, är det kvalitet, är det leveranssäkerhet, är det med hjärta?

Jag rekommenderar verkligen att gå på den här föreläsningen, den var magiskt. Jag rekommenderar också att gå med någon som är en total motpol till dig själv, det är otroligt lärorikt. Sara och jag är sådana motpoler så det nästan är skrattretande. Jag utåtagerande, hon inåt, jag hatar detaljer, hon älskar dem, jag känsloknarkar, hon resultatknarkar, jag beskriver saker svävande och som helheter, hon precist och detaljerat. Också intressant att se hur väl vi känner varandra, vi kunde genast gissa rätt på de andras drivkrafter, på hur vi är och hur vi tänker. Så även om tesen "great minds thinks alike" stämmer ofta så tror jag ändå att olikheter gör så att 1 + 1 blir 3. "Great minds thinks opposite".

måndag 12 november 2018

Drömmar

Hur har du det med dina drömmar? Har du en bucket-list med saker du vill uppleva? Eller tar du det som det kommer, när du hör om plats, ett äventyr eller vad det nu är så bara gör du det?

Jag har tidigare haft en lång bucket-lista med många saker jag vill uppleva. Många saker har jag bockat av, några är kvar, det har tillkommit nya med åren. Några exempel är träningsrelaterade såsom att genomföra ett marathon, en klassiker, ett triathlon, en Ironman. Andra är en blandning mellan upplevelse och träning - New York Marathon (som fortfarande är kvar trots tappert försök 2012), Medoc marathon som jag gjort 2016 och 2017, bestiga Kebnekaise som jag nog kanske inte tänkt själv från början men blev taggad som bara den när det väl började planeras, cykelresa till Mallis (dock har jag den där backen kvar). Många är resor som att glam-packa i Thailand under många veckor, strosa i Paris, se vackra byggnader i Prag, kyrkorna i Barcelona, sköldpaddorna på Zakynthos, kulturen på Kap Verde, uppleva Island, New York, Dominikanska Republiken mm. Jag älskar själva planerandet innan resan lika mycket som själva resan. Älskar pirret när jag räknar ner, älskar känslan att sitta på flyget mot det nya äventyret. Just nu har jag två resor planerade och jag ser fram emot dem båda lika mycket men på olika sätt.
Jag tänker att drömmar är till för att uppfyllas (om det går), skjut inte upp på saker, tänk inte "sen", bara gört. Kanske kommer dessa filosofiska tankar upp då jag i helgen var på begravning som fick min värld att vändas upp och ner för en stund. Mattan ryckte bort under mig och jag föll handlöst. Jag hade inte förberett mig på det alls men kanske var det dags för mig att ramla en stund, att släppa taget, att gråta och sörja för att sedan gå vidare i mitt liv. Fundera på mina val och vad jag vill. Renande men jobbigt.
Drömmar kan också vara jobbiga. I natt hade jag en fruktansvärd dröm som gjorde att jag vaknade kallsvettig och skrikande. Kan inte minnas att jag någonsin varit så rädd och ensam som när jag vaknade ur den där drömmen. Tyvärr var jag också helt ensam hemma så det tog länge innan jag kunde lägga mig ner och sova igen. Fortfarande när jag tänker på den mår jag fysiskt dåligt. Det handlar om svek och känslan av vanmakt. Att vara ensam och inte kunna påverka det. Jag vill aldrig uppleva det i verkliga livet.

måndag 5 november 2018

Uppdatering från livet

Har ni sett? Det är tydligen november nu! Hur hände det och varför har jag inte märkt något? Jag ska dock guida er igenom de senaste veckornas äventyr. I bakvänd ordning som vanligt eftersom bilderna råkade hamna så.

Förra veckan startade här kl 05:45. Galet ändå, att gå upp mitt i natten för att cykla. Men så blev det och bra blev det.
Sen åkte jag till Raahe (Brahestad), en stad i norra Finland. Jag hade packat med badkläder, gymkläder samt löpkläder. Tisdag kväll tog jag mig till deras badhus där det fanns hela TVÅ 25-metersbassänger. så himla fint. Jag fick också erfara att i Finland är vattenlöpning stort, två dubbelbanor var avsedda för detta och det var säkert ett 20-tal personer som sprang fram och tillbaka i intervaller och annat. Det ska jag prova nästa gång. Ville också prova vanlig löpning på onsdag morgon men vädret slog om och det blev blixthalka, kunde knappt stå på benen.

Efter en heldags möten i min chefs ledningsgrupp på onsdagen, tyckte hon att jag skulle hänga med till gymmet innan middagen. Vågade inte göra annat än att säga JA då det chefen säger är lag. Det var mycket trevligt. Hon ville avsluta passet med en massa bicepscurl och jag gjorde givetvis som hon sa. Dagen efter kunde jag inte sträcka ut armarna....
Det är mycket fikande också, alltid är det något att fira och är det inte något att fira så hittar man på något att fira.
Sen fick jag åka hem igen. Först flyg från Oulu till Helsinki och sedan vidare till Arlanda där mina barn väntade på mig. Myyyyyysigt.
Jag har också hunnit springa med den här Pinglan. Sköna samtal och härligt solsken.
 Vilka vyer!
Jag var på konsert med Honom, en artist som jag aldrig hört talas om och det kanske inte var den musik jag hade valt men vad gör man.... Nästa gång får jag bestämma.
Och så några roligheter från internet som avslutning.
Den här veckan är ingen vanlig vecka för det är Dotterns födelsedagsvecka! Hon skickar önskemål om både det ena och det andra mest hela tiden. På söndag smäller det! Men innan det ska jag köra en vecka på hemmaplan men avsluta den i Finland för att begrava en farbror. Sorgligt förstås men han blev 88 år och fick ett fint liv och ett fint avslut. Krama om dem du älskar!

måndag 22 oktober 2018

Lev för fan

Två månader på nya jobbet, två månader av resande. Den här veckan blir den första veckan då jag sover ALLA nätter hemma. Galet. Barnen är chockade, jag har någon typ av frihetsrus och bokar in tusen saker. Allt är som vanligt alltså.

I helgen har jag tagit tag i en massa surdegar. Jag har städat, putsat och fixat. Köpt tre förvaringsmöbler på IKEA, två gick ytterst bra att skruva ihop, den tredje gav mig nästan hjärnblödning. Det BRANN i hjärnan. Tur att Sonen kom och fixade allt till slut. Man ska tydligen läsa instruktionerna? Va? Jag är en röd person, jag läser inga specifikationer eller instruktioner. Ever.
Jag hann träna lite också, spinning på fredag kväll (fröken igen, börjar bli en vana), löpning på lördag förmiddag och styrketräning med hon den där som jag aldrig träffar och som jag längtar efter. Hon är stark. Här kör vi uppvärmning (hon var orolig över att jag fotade med de lättaste vikterna på så jag lovade förklara).
Lunch har jag intagit i Högbo, vackert så det gör ont.
Och terapisamtalat med bönorna. Låååååångt samtal.
En härlig helg och nu en härlig vecka. I dag RPM, i morgon föreläsningen Lev för fan. Längtar. Kom du också! Och så ska jag hitta på annat bus också men det berättar jag om en annan gång. Kanske.

torsdag 11 oktober 2018

Torsdagslistan

Jag har rest, en massa. Senast till Amsterdam. Hade drömt om underbara morgonjogg men låg i min säng med halsont i stället. Men vad är väl en bal på slottet...
Nu kör vi torsdagslista, snott den från coola bloggare. Och jag kommer att berätta om Bollnäs Ess också. Snart.

Vad stressar dig just nu?
Mina att-göra-listor på jobbet. Jag flänger och sitter i möten hela tiden så de där riktiga jobbsakerna blir aldrig gjorda och min att-göra-lista växer för var dag.

Vad ska du göra i kväll?
Fira! Jag och Han firar att det är 8 månader sedan vi hade vår första dejt. 8 månader! Vad hände?
Vad är svårt?
Att få tiden att räcka till allt jag vill göra. Jag vill vara med mina barn mer, jag vill träffa Honom mer, jag vill hänga med vänner, jag vill träna osv osv. Var sak har sin tid. Jag vet.

Vad är lätt?
Livet. Jag upplever en enorm lättnads- och frihetskänsla i livet nu. Även om det är mycket att göra, tight schema så är livet lätt. Jag andas, jag skrattar, jag planerar, jag är tacksam. Kanske är det kontrasten mot förra hösten som gör sig påmind?

Vad blir det för middag i dag?
Beror på, om Han får välja blir det räkmacka och champagne. Vi får se.

Vad vill du göra mer?
Resa. Åh vad jag saknar resandet. Och då menar jag inte jobbresandet utan privatresandet. Till spännande platser, se nya saker, uppleva nya kulturer. Åh vad jag saknar.....

Vad går du igång på?
Igång är ett svårt ord men jag blir arg av orättvisor, speciellt de som handlar om gubbar som uppför sig på ett sätt som borde vara utrotat 2018. Annars brinner jag för personlig utveckling, diskutera ledarskap, diskutera olikheter, hur tänker du vs hur tänker jag.

Vad gråter du av?
Jag gråter lätt. Senast grät jag tillsammans med en kär vän då hon berättade om sin vän som gick bort alldeles för tidigt. Jag gråter ofta när jag tänker på min fina vän som har obotlig cancer. Jag gråter när min energi är slut.

Vad gjorde dig arg senast?
När jag lyssnade på P1 dokumentärs Hästgården. Den gör mig så förbannad! Lyssna du också.

Vad åt du senast?
En sallad med ädelost och lufttorkad skinka. Mums.

Vad är fånigt?
Är något fånigt? Kanske paradoxen när jag säger att jag väljer glädje men ändå försätter mig i situationer där jag väljer något annat. Det är fånigt.

Vad är gott?
Mjukglass, Amarone-vin, bubbel, en köttbit som är riktigt mör och fin. Så mycket som är gott.

Vad är du inte?
Tillgänglig. Min vän kallar mig för fröken #kanskeenlucka2021 med all rätt. Ska skärpa mig.

Vad har du missuppfattat?
Tusen saker. Jag är expert på att missuppfatta andra människor ty jag läser av dem på en bråkdels sekund. Och det jag läser av, det tror jag är sanning. Ibland är det tydligen inte så. Jag kan också läsa in saker i ex mess jag får. Läser mellan raderna och läser tydligen fel sägs det. :)

Vad ska du göra nu?
Nu ska jag hoppa in i ett skype-möte som handlar om ett nytt rekryteringsverktyg vi lanserat. Sen har jag några till möten här i storstaden innan jag åker med tåget till Gävle och möter upp Honom.

fredag 5 oktober 2018

En helg i Sälen

Anledningen till att jag inte skriver så mycket är att jag mest befinner mig i en sådan här apparat mest hela tiden.
Men när jag på mitt hemmakontor så ser min väg dit ut så här. Underbart!
Men det var ju Sälen förra helgen! Det blir lite bakifrån men ändå. Lördag kväll inleddes med Aperol Spritz, en typiskt bra kväll med andra ord. Den fortsatte med bra middag och härliga samtal.
På dagen hade vi vandrat i bland annat snöstorm. Men det gör inget så länge man vandrar med härliga människor.

Så vackert så det gör ont.
På fredagen gick vi upp på toppen av backen mest för att dricka champagne.
I väntan på våra vänner sprang vi och körde sen cirkelfys i utegymmet. Fantastiskt.
Men till slut kom de och vår helg kunde börja på riktigt. Marie med dunken i högsta hugg.
Nu är det fredag igen och så fort jag avslutat dagens möten så drar jag till Bollnäs Ess men hon den där som jag knappt sett sen jag började flänga runt. Längtar!

torsdag 20 september 2018

Tillbaka!

Va? Har jag en blogg? Tydligen. Har fotat så mycket och tänkt att det här ska jag lägga på bloggen och berätta om just den här dagen men så har dagen försvunnit och gårdagens story är ju inte alls lika rolig som dagens. Men kanske, kanske är nu tiden inne att fortsätta med bloggandet. Och tränandet också för den delen.

Jag har bytt jobb och ni som bytt jobb vet vad det innebär. En massa nya människor att lära känna, en organisation att förstå och framför allt förstå hur jag ska bidra i detta. För mig har det också inneburit att jag rest 12 dagar av 24 möjliga dagar. Och de andra dagarna har jag befunnit mig på annan ort än min hemort ska tilläggas. Roligt men det tar givetvis en massa energi.

Men lite har jag tränat också, här kommer att axplock.

Hämeenlinna kommer att vara en av mina hemvister framöver, därför blev jag glad när jag upptäckte en strand och precis brevid stranden ett helt nybyggt badhus! Hurra!
Och den vanliga rundan runt vattnet (dock sprang jag fel så det blev inte den) går förbi ett slott.
Och kanoner.
Gillar stället redan nu.

Hade avtackning med mitt gamla gäng på ett mysigt ställe.
Och försvann sedan in på mitt nya ställe dit jag ibland åker tåg. Äventyrligt....
Äter dock exakt samma frukost som alltid trots nytt jobb och så. Inte så äventyrligt.
Har simmat några gånger, sprungit några gånger och styrketränat några gånger. Här lyfte jag stång på Fyshuset.
Cool vägg.
Har ätit bästa frukosten som finns i hela världen (näst efter havregrynsgröt).
Men varvat det med champagne och ostbågar.
Balans i livet kallar jag det.

Just i går simmade jag med bästa Simpisen och sen var jag vikarier på ett RPM-pass. I dag kanske jag hinner springa en sväng innan jag ska ta hand om Sonen som är sjuk (och ni vet män som är sjuka....). Jag hoppas jag är tillbaka här nu så häng kvar! Puss på er!

torsdag 6 september 2018

Bubbel!

Att få hänga med vänner och dricka bubbel en helt vanlig onsdagskväll, det är en lyx det. Speciellt när det är vänner som jag inte träffar så ofta men orden ändå liksom bubblar ur munnen, ögonen tåras av både skratt och starka känslor, kärleken går att ta på och gästfriheten når ända upp till rymden. Det är livet det!

Jag är så stolt över min fina vän Greg (aka Stalker-Greg) som uppfyllde sin dröm i Kalmar och körde sub 13. You rock man! Och hans fantastiska fru som också numera är triathlet och tillika världens bästa supporter. Hurra för er!

Septembertankar

Just nu inne i en tänka-efter period. Jag gissar att det gick att läsa mellan raderna (kanske också på raderna) förra hösten att jag var nere i ett mörker, både lysknappen och stegen upp hade gömt sig ganska rejält. Till slut fick jag hjälp att hitta de båda och även om det var en väldigt jobbig resa att göra så lärde jag mig oerhört mycket om mig själv.

Nu är det höst igen och vissa saker, dofter, händelser påminner mig om förra hösten. De kommer som ett sting i magen, en knuff i ryggen, en dimma som helt plötsligt är där men som lättar en stund efter. Och kanske hänger hela Ironman-post-race känslan som en del av detta.

Men jag är inte ledsen, jag är förväntansfull, jag är noga med mina val, jag ser till att saker inte "bara händer" utan att att de har ett mål och ett syfte. Jag är rädd om min energi för jag vet vad som händer när energibägaren är tom.

Jag vill skicka med dig några fina ord sån Sofia Sivertsson - saker att tänka på i september:

1. Det viktigaste i livet är att äga sina ja och nej.
2. Ju modigare ja och nej, ett desto ståtligare liv.
3. Ett avslut innebär en ny början.
4. Om vi riktar in oss på att växa har vi mindre tid att känna oss små.
5. Vi måste inte vara starka för att påbörja något, men vi måste påbörja något för att bli starka.
6. När det regnar häller naturen kärlek över oss.
7. Spill inte över ett livsområde som haltar på ett som prunkar.
8. Vita utrymmen i kalendern är vardagens motsvarighet till kroppens lungor.
9. Många hjärtan fortsätter att slå långt efter att de lämnat jorden.
10. I dag, låt oss bygga ett liv som dunkar för oss.

torsdag 30 augusti 2018

Hej hej hösten!


Regnet smattrar utanför rutan på mitt kontor. Lite mysigt är det ändå. Min återhämtning fungerar, jag fick hoppa in som vikariefröken på spinning i tisdags. Så kul och så svettigt.
I går sprang jag runt min damm, det gick inte riktigt lika bra. Kroppen gnisslade och det gjorde ont lite här och var. Underbart ändå att få komma ut och andas frisk luft efter en dag inne på kontor.


I dag blir det jobb till sent och sen är det helt plötsligt fredag. Jag sitter på frökencykeln och givetvis blir det fredagsfys med 80-talsfeeling. Som sig bör.


Hösten är nystart och så även för mig. Jag har avslutat ett jobb och börjat ett nytt. Eller lite så där småstartat i alla fall. Det var över 11 år sedan jag bytte jobb och det är ju supersvårt ju! Varför har ingen berättat det för mig? Jag försöker lära mig namnen på människorna, namnen på systemen jag ansvarar för och så alla dessa nya förkortningar, möten, hur bokar man resor osv osv i all oändlighet. Men jag gillar utmaningar och det här är kul på riktigt.


Mina fina kollegor hade avtackning för mig i veckan och jag fällde en tår förstås.
Nästa vecka blir det ännu mer avtackning och ännu fler tårar. Buhuuuu. Alla dessa fina människor jag lärt känna. Tur att de finns kvar.


Jag är glad att jag vågade säga ja, jag är glad att jag hoppade ur bekvämlighetsspåret och nu utmanar mig själv. Litar på mig och min kompetens. På att min energi leder mig rätt. Bara jag kan ta ansvar för mitt liv, min energi och det gör jag. Fullt ut. Jag njuter.

måndag 27 augusti 2018

Återhämtning pågår

En vecka har passerat sedan Ironman. Jag känner mig fortfarande något besviken men försöker fokusera på vad jag lyckades med och inte vad jag misslyckades med. Kroppen är något seg, jag är trött och huvudvärken har hållit i sig ända till i morse för just nu är jag huvudvärksfri för första gången sedan lördag em för drygt en vecka sedan. Hurra!

Doktorn kunde inte hitta några allvarliga fel (förutom att han tyckte att jag var helt dum i huvudet som fortsatte med löpningen trots att kroppen inte ville men vad vet han om triathleter). Jag har alldeles för låga järnvärden så i med järn. Tur jag jobbar inom stålbranschen (kul, nähä inte det).

I fredags körde jag mitt första träningspass - 30 minuter kettlebells följt av 60 minuter yoga. Underbart men jisses vilken träningsvärk. Mer träningsvärk den här helgen än jag hade efter IM. Försökte åtgärda den genom att bada skumbad och dricka skumpa. Oerhört effektivt.
Kanske drack någon drink och så också.
Nu längtar jag efter att få dra igång med träning igen, att få svettas, att få lyfta tunga vikter, att springa i den krispiga höstluften och att sätta nya mål. I morgon får jag vikariera för Sara på hennes spinningpass och i veckan tänker jag lätt löpning någon dag. Äntligen!

Jag vill att ni läser min Camillas artikel i Barometern också. Kärlek.

Var rädda om er där ute sötnötter!

tisdag 21 augusti 2018

Kalmar Ironman 2018 - The Story

Korta historien - det blev en DNF

Långa historien - blir inte så lång då jag fortfarande inte riktigt kommit över besvikelsen.

Innan loppet
Jag och Han åkte ner tidigt på torsdag morgon för att vara på plats i god tid för att insupa atmosfären. Jag registrerade mig och träffade Emma Igelström! Starstruck!
Och så checkade vi in på vårt mysiga hotell, ca 1 km från simstarten.
Efter det var det dags att gå på föreläsning med Colting och Borssén. Bra pepp och så fantastiska, fina Camilla som också inspirerade oss andra. Jag grät floder.
Även Åsa Lundström gav tips inför racet.
Pre-race möte men jag hoppade över pastabuffén av känd anledning. Men mysigt var det och vilken stämning! Taket lyfte!
Fredag morgon är det morgonsim.
Jag tittade länge på vågorna innan jag till slut vågade hoppa i. De andra drog iväg mot en boj som vi bestämt att vi skulle simma mot men det låste sig totalt för mig. Det kändes helt kasst, jag kände mig kass, vågorna slog mot ansiktet och jag kunde inte lugna ner andningen. Jag borde kanske inte ha simmat.... Men jag träffade Åsa Lundström och fick ett idolfoto!
Och så hela simgänget då.
Hem och packa påsar och ha ångest då....
Och sen in för att hänga upp påsarna och Getingen. Ganska tomt när jag kom dit.
Sen var Han tvungen att underhålla mig så jag inte skulle gå sönder av alla mörka tankar. Vi åkte till Öland och besökte en borg som skulle innehålla grisar men där grisarna kanske var uppätna för vi såg inga.
 Vi åt också glass. Eller ja, jag åt glass.
Sen hem för en stödvila, middag och försök att sova. Jag har dock köpt en ny klocka som är riktigt dryg. Den durrar så fort det kommer ett mess, ett sms eller vad tusan som helst på telefonen så jag höll på att bryta sönder den. Eller spola ner en. Till slut virade jag in den i en handduk och la in den på toaletten. Varför inte bara stänga av Bluetooth i telefonen kan någon undra och det kan man ju fundera över så här i efterhand....

Så blev det lördag. Jag sov som en kratta, fick inte i mig något på frukosten och sa inte ett pip på promenaden till transition area. Getingen mådde bra, jag ställde dit flaskor och fixade det sista.
Mot simstarten och ångesten kramade om mitt bröst.
Till slut var det dags.

Loppet

Simning - typ 1:40
Jag ställer mig i 1:45 fållan då jag tänker att jag knappt kommer att klara cut off på 2:20 men det stod nästan inga alls vid 2:00.
Pratar lite med en kille som är ännu mer nervös än jag och det förstår jag - han har bara simmat två gånger i öppet vatten i hela sitt liv (300 m vardera gången). Nationalsången har spelats och så även "I dag är jag stark". Jag är inte ett dugg peppad, bara nervös.
Men när jag väl kliver i vattnet går det bra. Jag har valt rätt simgrupp, jag simmar om människor, jag njuter (nästan), jag hör hur klockan piper på 500 meter, 1000 meter. Det känns bra. Blir fotad vid 2500 meter och jag är glad. Har ingen aning om hur jag ligger till, kommer jag att klara cut off eller inte?
När jag kliver upp på rampen ser jag att jag simmat på 1:40! What? Så glad! Vinglar bort till påsarna.

Cykel - strax under 7 timmar
Börjar cykla och njuter verkligen. Jag älskar att cykla! Vi svishar fram, Getingen och jag, livet känns lätt. Men ganska snart får jag ont i huvudet. Det gör mer och mer ont och jag tänker att det nog beror på att jag var så nervös för simningen, att det tog så mycket energi, kanske är det bara spänningshuvudvärk? Försöker få i mig energi, dryck men så här i efterhand inser jag att jag åt och drack alldeles för lite. Det känns som att det är väldigt lite folk ute på Öland, kanske har alla redan gått hem när jag kommer cyklandes. Jag håller ändå ihop Ölands-varvet och stannar bara en gång för att kissa.
I Kalmar är det underbart att höra publikens jubel, äntligen! Nu är det bara 58 km kvar! Även dessa går hyfsat bra förutom att jag räknar helt fel på tiden. När det är 3 mil kvar så räknar jag ut att min cykeltur kommer att ha varat i 8 timmar innan jag kommer till T2. Blir alldeles förvånad när jag ser att det finns en siffra 6 mellan 5 och 7. Aha! Sparade en timme där alltså! Smartare än en sjätteklassare? Nä, tror inte det....

Löpning - typ 3:45 eller så
In med cykeln, kliver av och känner mig yr. Huvudvärken är värre, det blixtrar framför ögonen och jag vacklar till min påse.

Får till slut på mig rätt saker och försöker äta en gel men det går inte, försöker äta en Snickers men det går inte. Går ut och börjar gå.
Det tar ungefär 3 km av gång/jogging när jag inser att det här är inte bra. Det här känns inte rätt. Vad händer? Träffar några supportrar och berättar det. Träffar Honom vid 5 km och gråter en skvätt. Det är inte roligt, det är bara jobbigt och kroppen känns konstig. Fortsätter lite till ändå. Får mer pepp och tänker att jag kör väl hela varvet i alla fall men bryter inne i stan. Bryter ändå inte men det är bara jobbigt. Orkar bara inte. Det funkar inte alls. En massa negativa tankar, en kropp som inte vill, ett huvud som spränger. Jag vill hem. Vill inte mer. Fortsätter att gå och tänker att det släpper. Vid 25 tittar jag på klockan och hulkar återigen (har gjort det sen början), sen snurrar hela världen till och jag ligger på gräset brevid banan. Vad hände? Människor kommer direkt och hjälper mig. Allt snurrar, jag mår illa och jag börjar få tryck över bröstet. Vad händer? Jag blir rädd, jag blir besviken. 17 km kvar, varför kunde jag inte hålla ihop det? Någon ringer efter ambulans, jag gråter och gråter. Minns inte så mycket av det här, allt är suddigt. Vi kommer till sjukhuset, mitt EKG är hoppigt och proverna visar på att hjärtat är påverkat. Jag måste stanna kvar. Ledsen. Men det ENDA jag kan tänka på är min special needs påse. Jag tjatar hål i huvudet om där jäkla special needs påsen som innehåller mina gamla skor, en jacka och energi. Tjatar och tjatar om att Sara och Kalle ska hämta den. Har de hämtat den? Varför inte? Hur svårt kan det vara? MIN SPECIAL NEEDS PÅSE!!!!!!

Jisses. Jag måste ha varit helt groggy. Brydde mig inte en sekund om Getingen eller alla de andra påsarna (bl a street wear med min mobil) utan det var den där jäkla special needs påsen som var den allra viktigaste. Fattar inte men lite roligt är det ju så här i efterhand.

Jag fick tre påsar dropp, låg i en massa maskiner hela natten och kände mig allmän ynklig.
Efter loppet
Jag är så sjukt besviken. Så mycket ältande jag gjort. Varför, varför, varför. Jag orkar inte älta mer. Jag orkar inte tänka på det där förbannade loppet mer. Orkar inte. Nu vill jag bara släppa det och gå vidare.

Ledsen för att trist inlägg, en massa negativ energi och elände men jag kan inte bättre just nu. Det är bara ett lopp, jag vet. Och jag gjorde 3,86 km simning, 182 km cykel, 25 km löpning men nära skjuter ingen hare. Men jag vet att jag kan göra det igen. Och igen och igen. Ska bara hitta tillbaka till lusten igen.

Kroppen känns OK, lite träningsvärk i låren, känner mig matt i kroppen för övrigt och har svårt att behålla mat. Huvudvärken har fortfarande inte släppt vilket känns oroväckande men jag ska ringa någon människa i morgon.

Grattis till er fantastiska klubbisar som tog er i mål! Tack alla supportrar, ni är guld värda! Tack min M som tog hand om mig på bästa möjliga sätt när jag trillade ihop men även innan det. PUSS!
På torsdag ska vi Ironwomanbrudar äta middag och älta loppet. Jag ska glädjas åt de andras framgångar och att jag faktiskt tog mig så långt jag gjorde. Det jag tar med mig är att jag måste lyssna på kroppen mer, jag borde klivit av direkt eller i alla fall nästan direkt. Min kropp var tydlig, jag vägrade lyssna. Förlåt kroppen, ska vara snäll från och med nu.