Ooooops. Det slog ner som en klubba i dag. Pratade lite lätt om löpning med multisportkompisen på gymmet i går. Hon avverkar långpass på långpass, springer en halvmara på lördag, Lidingöloppet snart och är i tokform. Men jag då? Knappt kravlar fram på mina få löppass jag får till. Och gårdagens löppass ska vi inte ens nämna här. Eller OK då. K A T A S T R O F. Då var det nämnt. Fyra stappliga kilometrar som var bara så onödiga och jobbiga så jag nästan dog. Och så blev jag nödig. Förstås.
Slår en flukt på New York City Marathons hemsida, 53 dagar och några timmar kvar. Gulp. Det som skulle bli marathon med stort M. Och jag är i usel form. Löpform alltså. Men så tänker jag om och rätt. Att få vara med om New York City Marathon är en once-in-a-lifetime grej. Visst, jag ska springa 4,2 mil men jag ska ta mig tusan njuta av loppet och inte jaga någon tid. Ska ha en snygg Sverige-tröja på mig där det står Marre, kanske återinföra mina löpartofsar som jag hade förr i tiden (inte under armarna utan håret) och bara springa.
Och så långpass på torsdag, typ 18 km. Nästa vecka 20 km, sedan Lidingöloppet på 30 km och så har jag ju faktiskt tid till tre långpass till efter det. Sluta noja och börja jobba. Eller som Springtime-killen mailade till svar när jag nojade över att jag inte fått inloggningsuppgifter till Runners Profile: "träna mer och bekymra dig mindre :)". Härlig kille det där.
I dag väntar backintervaller och svingar med rysskulan. En typiskt bra tisdag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar