Markus Torgeby

Jag tror alla i hela föreläsningssalen blev lite förälskade i en timme. I mannen på bilden, Markus. Jag visste inte så mycket om honom innan föreläsningen så jag såg verkligen fram emot att få höra om hans liv och hans tankar kring träning.

Det är helt omöjligt att återberätta hans historia på det här torra sättet, får du chansen, gå och lyssna på honom.

Markus var en ishockeyspelare som vid 16 års ålder sadlade om och började springa. Snabbt insåg han, och en tränare som fått syn på honom, att han faktiskt hade talang. En månad senare sprang han sitt första SM (3 000 meter) och kom fyra. Missnöjd. Han skulle ju vinna.

Tränaren var en stenhård sådan, pressade och pressade. En träning kunde bestå av en backe som skulle springas åtta gånger. Inte så farligt? Den var 1000 meter lång.... Och vid varje träning skulle backen springas lite fortare. Lite bättre. Markus börjar få ångest inför varje träningspass och framför allt varje tävling, tränaren satte enorm press hela tiden, levde genom Markus prestationer. Samtidigt hade Markus en MS-sjuk mamma som blev allt svagare. Allt kulimnerade under ett träningsläger i Österrike då Markus var 19 år. Hans fot kollapsar men tränaren tvingar honom att fortsätta att träna, inte känna efter så mycket. Då inser han att det här fungerar inte, så här kan man inte leva sitt liv.

Markus råkar läsa en bok om en kille som bosätter sig i kanadensiska skogen ett år och tänker att det vore ju coolt, åker till Åre, går ut i skogen och bygger sig en kåta. Det är augusti så han förbereder sig för en kall vinter. Och det blir det. Vaknar ibland med att skägget frusit fast i kudden eller att en mus kurat ihop sig där. Börjar så smått hitta lusten till träning igen, tränar och går massor i skogen. Helt urkopplad. Fem timmar tur och retur på skidor till Järpen för att handla emellanåt. Annars alldeles ensam. Så lever han i FYRA år.

På en tävling träffar han på några kenyaner och frågar om han kan få träna med dem, följer med till Tanzania och tränar hårt. Tyvärr blir han extrem och äter för lite, får hakmask och tvingas inse att han inte pallar mer.

Ganska coolt att höra honom berätta hans historia, och man bara undrar varför. Varför utsätta sig för att leva ensam mitt ute i skogen i fyra år. När han drar på föreläsning tar han med sig liggunderlag och sovsäck, sover i en park någonstans bara för att han kan. Och träning då? Markus menar på att man bör följa årstiderna, sin kropp och inte hetsa så mycket. Ta dagen som den kommer mer, känn efter, låt kroppen styra. Tja, inte vet jag, planerings-Marre skulle få hybris efter en vecka tror jag....

Markus höll också i en löpskolning som jag var på, kan lätt konstatera att den här killen har kroppskontroll (och wow, vilken kropp, men det är en annan historia). Han jobbar otroligt mycket med sin rörlighet, sin styrka, balans. Och när han springer ser det ut som att han gör det på moln, bara trippar fram. 180 steg i minuten. Oavsett hur snabbt han springer. Och killen kan springa snabbt....

Så återigen, ni löpare som inte tror att ni behöver träna styrka/balans/flexibilitet (jag vet nog att du smygläser bloggen ibland M), glöm det, tänk om, tänk rätt. :)