Stavgång är för gamla tanter

Det här med att gå med stavar tycker jag är pinsamt. Började med det för länge sedan när jag fick det i rekommendation av min PT, Pompe. Kom då på att det var ju inte så dumt. Speciellt inte i kombination med backpass. Jisses anoda vilken träningsvärk jag hade. Men sedan dess har stavarna stått i ett hörn och samlat damm. Tills i går. Hade en sån där mellandag man kan ha ibland. Kroppen var för trött för att utföra stordåd, ville inte ta en skönjogg då ryggen kändes så där, ville inte ta en vilodag för jag behövde rensa skallen. Men vad passar då bättre än att gå lite med stavar? Perfekt återhämtning.

Lyckas inte riktigt locka med mig någon kompis på kort varsel, vågar inte gå dit själv så det blir en kompromiss - tar med den motvilliga Mannen (som för övrigt varit med på många av träffarna).

Möter upp med gubbarna och känner mig helt bortkommen. Nåväl, de tittar lika misstänksamt på mig som jag på dem. Chefsgubben mumlar något om att det blir tjejträning på torsdagar = undrar om flickstackarna pallar med det här. Jag himlar med ögonen och låtsas pilla med mina stavar. Som jag inte vet hur de ska sitta egentligen.

Iväg drar vi. Tänker att jag ska mörka det här med stavarna och låter bli att använda dem på riktigt. Låter de bara snyggt hänga med. Går ganska bra. Känns lite löjligt att vara ett gäng på sju som trampar fram med stavar likt en elefanthjord. Fnissar förläget när vi möter folk. Jag sticker ut i mängden.

Slutar fnissa när pulsen går upp. Och upp. Och upp. Vi promenerar i rask takt upp till högsta punkten jag känner till, punkt 222. Det är uppvärmning. Gubbarna pratar om tryck ifrån, långa steg. Jag halkar mest omkring och får "tjuvspringa" då och då för att hänga med.

Stigar, lerigt, vilse, öka, öka, öka. Efter en dryg backe där vi tränar teknik med stavarna, vänder chefsgubben 360 grader och vi börjar traska tillbaka. Trodde jag ja. Han skulle nämligen vidare till en ännu vidrigare backe. Där höll jag på att dö på riktigt. Av att gå med stavar????

Jag flåsar som ett ånglok och chefsgubben bara pratar på som om ingenting har hänt. What? Ser också att chefsgubben sneglar åt mitt håll och kollar om jag hänger med, vill ju inte vara sämre än de andra så jag plågar mig själv. Får några tekniktips. Fine.

Efter nästan två timmar och 12 km är vi tillbaka igen vid bilen. Så det som jag trodde skulle bli återhämtningspromenad i naturen med livebloggning blev ett hejdundrande pass med ett gäng gubbar. Se och lär, Marre, och framför allt, döm inte hunden efter håren. Eller hur man nu säger. Och av bloggandet blev det ingenting, tänkte att chefsgubben skulle bli arg om jag började knäppa kort så jag knäppte bara på Mannen lite i smyg efter passet.