fredag 30 augusti 2013

Fredagsmys och motorsåg

Har äntligen fått igång fredagsmysen på riktigt. Kickstartade morgonen med några starka tjejer och ett cirkelpass from hell. Trodde att jag är starkare än vad jag är och smackade stången full och på den vägen är det. Välkommen fredag!

Fick också ett sms med en undrar om jag behöver såga ner något i helgen. JAAAAA! Såga ner allt jag har Claes! :)

Kalmar Ironman - the movie


torsdag 29 augusti 2013

Nystart

På många träningsbloggar pratas det om nystart, träningsupplägg, nya mål. Min A-tävling är nu över, på lördag har det till och med gått två veckor sedan dess så nu börjar det krypa även i min kropp. Jag funderar över syfte, mål, utmaningar, vad jag egentligen vill. Jag kommer inte att spika något just nu men jag vet att jag vill fortsätta med triathlon i någon form. Det är bland det roligaste jag pysslat med. Jag älskar variationen i träning, älskar att tänka en gren i taget i tävlingarna, jag älskar simning, cykel och löpning och då är det ju förstås perfekt för mig. Dessutom känner jag mig stark när jag tävlar i triathlon, jag orkar mer när jag får lägga grenar på varandra och jag gör ofta bättre tider i de olika grenarna där än om jag tävlar i de specifika delarna.

Under hösten kommer jag framför allt att fokusera på att bygga styrka, att bygga upp min kropp ordentligt för att orka med hård träning under vinter och vår. Troligtvis kommer jag att periodisera min träning ungefär som jag gjort 2013, det verkar ha fungerat bra för min kropp. Det blir alltså mycket hård träning i början av året i syfte att höja min mjölksyretröskel, ju närmare våren jag kommer desto mer längre pass och uthållighet.

I simning ska jag fortsätta med simlektioner en gång i veckan och pallra mig till simhallen själv en gång i veckan. Då lägger jag undan allt som heter långdistans (nöta längder) utan fokuserar bara på teknik och snabba intervaller i olika längder. Det är det som ger bäst resultat. Sen kan jag nöta längd när jag kommer ut i sjöarna igen (hua vad långt bort det lät).

Så ja, visst har jag en plan som är lite luddig i kanterna men snart ska jag fila till den. Ska bara leva i nuet en stund till. Och leta tempohoj. Och klicka hem en ny baddräkt. Och drömma om att ställa min nya, fina tempohoj på en trainer i Dotterns tomma rum så jag kan sitta där och nöta och tänka på henne.

onsdag 28 augusti 2013

Jessicas tips

Halllåååå! Jag som har så många husliga vänner (och så Mannen). SNÄLLA, bjud mig på en sån här så typ dör jag och är din slav för alltid (nästan).
Bild från Jessica

Sverigestafetten

I går kväll lämnade vi över stafettpinnen till nästa gäng någonstans utanför Falun vid en vacker sjö. Vi hade tagit emot den på eftermiddagen i Gävle och transporterat den värdigt i 103 km innan dess. Det var en otroligt rolig grej att få delta på!
Laddat cykelgäng vid starten på 41:an i Gävle! #sverigestafetten
Vi var hela 14 cyklister men jag tror att några fick ge sig innan målet. En fick punktering efter ett par mil och fick därför åka cykelambulans till närmaste cykelaffär då ingen hade en pump som passade (?). För övrigt hade vi ambulansen som följebil hela vägen och kunde när som helst vifta fram dem för att få massage, liniment, dextrosol, dryck, turkisk peppar eller något annat de hade med sig. Och vid varje korsning satt de på blåljuset och spärrade trafiken åt oss. Så borde man ha det varje gång man cyklar.
Måste dock erkänna att jag kände mig nästan mer sliten efter det här passet än efter en Ironman. Det kan bero på att det var många ovana cyklister med så klungan jag och kollegan hakade på i början gick alldeles för ryckigt och därför slukade energi. Sen hade vi några smågrabbar med i vår lilla klunga som minsann skulle visa hur starka de var när de hade en förning..... Inte undra på att jag fick dra det mesta mot slutet. Det gjorde mig inget alls, skönt att känna sig stark. Och som en parantes var ju grabbarna bara tvungna att dra om mig när det var en kilometer kvar, de kunde ju inte ligga bakom en tjej in på växling. Suck. :)

Tack för ett bra arrangemang!

tisdag 27 augusti 2013

Ladda, ladda, ladda och loppor

I dag smäller det - då ska jag, racern och kollegan cykla dryga 10 mil. Solen skiner och benen känns helt OK så jag ser verkligen fram emot det.

I går laddade jag med en MTB-tur bara så där. Inget planerat men ett gäng skulle ut och cykla på stigar så jag hakade på. Innan passet lyckades jag, förutom middag, äta fyra plommon och ett halv paket Läkerol så lite spännande var det....

I övrigt hade vi en mysig kväll, MTB-räven gjorde värsta hoppet i minst 100 km/h och landade i en lerpöl, vi andra blev bitna av älgloppor (mitt första möte med sådana kryp), vi hittade en mysig stuga, jag var vilse och solen sken. Magiska sommar!
En loppa saknas på bilden. Jag menar cyklist.

Ovan en bild på loppan som biter sig fast rejält på huden. Och jag kan lova att det kliar rejält på kroppen nu.....

Älgloppan eller älgflugan är en blodsugande parasit som främst lever på stora hjortdjur såsom älg, hjort och rådjur, men kan också förekomma på hästar. Vuxna älgflugor är vanligen 5 till 7 millimeter långa. De vuxna insekterna börjar söka värddjur efter kläckningen i augusti-oktober. Den till kroppsformen platta flugan landar på sitt värddjur och bryter av sina vingar för att leva resten av sitt liv på värddjuret. Därefter kryper den in i pälsen och suger blod.
 
Den släpper sina larver till marken och dessa blir flugor på hösten. Den kan lätt ta miste på sina värddjur och människor, som även kan bli bitna, men den kan inte använda människoblod för sin utveckling. Flugorna tros inte bära med sig några farliga virussjukdomar; dock kan betten ge klåda och svullnad, och flugorna kan varabärare av bakterien Bartonella schoenbuchensis, som kan ge upphov till hudinfektioner, även hos människor.
 
Älgflugan är svår att bli kvitt när den väl landat eftersom den är både flat, tjockhudad och försedd med rejäla klor på sina fötter som den kan hålla sig fast med. Den kilar snabbt in under kläderna och gömmer sig, och den är nästan omöjlig att slå ihjäl med handen. Hamnar den i håret kan det krävas en kam för att få bort den.

Genusperspektiv

Ni som känner mig i riktiga livet vet att jag blir lite (?) röd om öronen när jag upplever orättvisor av olika slag. Och eftersom jag numera är en sportnörd så är jag extra vaksam gällande orättvisor inom just den världen och då speciellt när det gäller att göra skillnad på män och kvinnor. Det kan vara allt från att prispengen/vinsterna är totalt åt pipsvängen där männens prestation alltid premieras högre än kvinnornas. Som om de skulle jobba hårdare för att få en vinst jämfört med damerna? Ööööh?

Jag själv tävlar typ aldrig, inte på riktigt i alla fall och inte mot andra, det blir mer en tävling mot mig själv. Men det finns ju faktiskt tjejer och tjejlag som offrar allt för att få stå där på pallen, precis som killar och kill-lag. Och givetvis är det en stor ära att få stå där men känslan av att få kanske en gåva/prispeng som är värd hälften av killarnas signalerar att tjejernas prestation är värd typ hälften av killarnas. Påminner lite lätt att vi just nu lever 2013 på god väg in i 2014. Just saying.
Så i dag när jag läser om starka Ida (från Karlstad Multisport) och hennes lag som vann Vasastafetten så blir jag så där röd om öronen igen. 2013 var det ja....

måndag 26 augusti 2013

Tempohoj sökes

Minns tillbaka på förra måndagen, var fortfarande inne i en Ironman-bubbla och ville aldrig därifrån. Tog trapporna till kontoret fokuserat och långsamt, träningsvärk i låren, trött men glad. I dag är jag fortfarande trött, känns som att jag skulle kunna sova dygnet runt. Jag har dragits med en eländig huvudvärk i många dagar nu, i går sprängde huvudet så mycket så jag var kräksfärdig. Hoppas det går över snart. Har boostat med resorb och vatten hela morgonen.

Så här dryga veckan efter Ironman börjar jag sakta men säkert hamna i post-tävlingkänslan. Den där tomhetskänslan som överfaller från ingenstans, lättretlig, lättgråtlig, tom.

När det gäller träning började jag lätt i tisdags med att svinga kettlebells, har simmat ett kortare pass, cyklat tre mil racer, ett par timmar MTB och så körde jag crossfit i går "på riktigt" utan att hålla igen. Så skönt! Nu börjar en skön träningsvärk sprida sig i kroppen. Lovet it!

I morgon cyklar jag 10 mil på racern igen. Efter det ska jag på allvar börja kika efter tempohoj, jag vill gärna köpa en ny på hösten så jag hinner köra några mil med den innan vinterdvala och sen ställa upp den på en trainer över vintern och köra järnet. Nästa säsong ska jag glida fram på cykeln utan några som helst ryggproblem, det har jag bestämt nu!
P2 profile
Någon som har tips på en ny eller begagnad tri-hoj i en lägre prisklass så att barnen kan fortsätta att få mat på bordet även detta år? Eller kanske på vilket märke/modell som jag ska leta efter? Bästa tipset belönas med gräddtårta.

fredag 23 augusti 2013

Att flytta gränser

Jag har två vänner som ska debutera på triathlon i morgon så då googlade jag på eventet för att se vad de ska syssla med i morgon från klockan 11:00 så jag vet när jag ska hålla tummarna..... Det är 400 meter simning, 2 mil cykel (MTB) och 5 km löpning. Kul! Lycka till tjejer, ni kommer att fixa det galant!

Hittar också en tidningsartikel om loppet och då skriver arrangören så här om varför de valt kortare distanser och inte olympisk sträckning som är ganska vanligt:

"Ett olympiskt triathlon är groteskt tuff och skulle förmodligen skrämma många med 1500 meters simning följt av fyra mil på cykel och en mils löpning."

Japp, groteskt tufft är det. Undrar vad han skulle säga om Ironman? :)
I morgon skulle jag, förutom att dela dagen med mina vänner i Iggesund, också vilja vara i Sala för att heja på Joel Evertsson som kommer att mosa ner sina motståndare. Joel fyller år i dag och har lovat att kolhyndratsladda enbart med tårta. Även Stina Franzon deltar i medeldistansen, dvs en halv IM.
 

torsdag 22 augusti 2013

Nya mål och tävlingar

Jag har lovat mig själv att ligga lågt med att sätta nya mål, jag vill landa i den prestation jag gjort och njuta (vilket jag gör, ligger mest på soffan och äter godis på kvällarna). Men den här tävlingssäsongen är inte riktigt över.
Närmast i tiden ligger Sverigestafetten - en kul grej som handlar om att föra en stafettpinne från Luleå till Malmö mellan 23:e augusti till 5:e september. Stafetten är uppdelad i sju etapper, dessa etapper pågår dag och natt medan det är 20 timmars "vila" mellan varje etapp då sjukvårdspersonal, supportteam mm får vila. Det finns en massa olika sträckor som görs löpande, med racer, med MTB, kajak, inlines, rullskidor och powerwalk.

Min sträcka är en racer-sträcka på dryga 10 mil från Gävle till Borlänge (nästan). Och det är tydligen redan på tisdag, ooops! Upp på racern igen alltså och börja cykla.
Foto: Hofors Adventure Race 2013 8 september.
Nästa tävling är vår lokala multisporttävling 8:e september, till den har jag inte tränat ett dugg, dags alltså att ta fram MTB'n igen. Och tydligen ska det simmas, nedan en bild där grabbarna testar "löpsträckor".... Kom igen, anmäl dig du också! Det är kul! Tvåmannalag i två olika klasser - lång och kort där vi kör den korta.
Foto: Hofors Adventure Race 2013. Test av löpsträckor.
Det blir inget Lidingölopp för mig i år, jag vill inte pressa kroppen mer än nödvändigt. Däermot är jag anmäld till Tjurruset kom jag på...

Analys av min Ironman

Min coach säger att man alltid ska ta sig tid att analysera sina tävlingar (och gärna träningar också) och plocka fram saker du är nöjd med men också saker du vill föbättra. Jag har låtit det gro i bakhuvudet en stund, mogna, så här kommer min analys så här dagarna efter.

Innan loppet
Katastrofal uppladdning, stuka aldrig foten en vecka innan ett viktigt lopp. Jag blev less, åt inte som jag borde och höll inte igång kroppen så som jag tänkt. I stället ältade jag och hade en massa negativa tankar snurrandes i hjärnan. Inte bra. Är dock nöjd över att jag lyckades bemästra foten, att rehabilitera den snabbt och på rätt sätt.

Incheckning
Hade koll på det mesta, rätt grejer låg i rätt påsar. Inte för mycket val vilket är bra.
Simningen
Med tanke på omständigheterna är jag mycket nöjd! Att jag ens vågade simma i dessa vågor! Det jag måste förbättra är min navigering, jag sick-sackar och simmar mycket längre än jag behöver.

T1
Ja, vad ska man säga. Jag är långsammast i världen. Måste få till en snabbare teknik här. Det är fler som sätter på sig cykelbyxor men jag gör det så långsamt, så långsamt.
Cykel
Jag vet att jag kan cykla, jag har starka ben, men jag gör det inte fullt ut. Jag tror det är en blandning av att jag mesar men också att min cykel inte är riktigt rätt för mig. Jag får inte ut allt jag har att ge. Och så bävar jag alltid för när det ryggonda kommer - det börjar med en värmekänsla på vänster sida, börjar sedan stickas lite och PANG kommer smärtan. Om jag ska fortsätta med triathlon i någon form måste jag göra en Bikefit, antingen på min befintliga cykel eller så kostar jag på mig en ny cykel (kanske t o m en tempohoj).

T2
Borde gå snabbt - bara av med byxorna, på med nya, byt skor och iväg. Men nu fick jag iofs tejpa foten också vilket tog en hel evighet.
Löpning
Jag är en långsam löpare men jag är uthållig. Jag kan springa en mara och jag springer oftast snabbare efter cykel än utan. Mannen säger att jag kan bli snabbare och kanske ska jag våga, för det är det det handlar om. Jag vågar inte riktigt ta ut mig, vågar inte bli riktigt trött. Men alltså, det där fotot, ser ni grimasen? Och så vill Finisherpix att jag ska BETALA för det? :)

Summering
Lära mig navigera i vatten, fixa min cykelposition, snabbare växlingar. Typ så. Lätt som en plätt!

onsdag 21 augusti 2013

Hur känns det nu då?

Det har gått några dagar sedan min Ironman-debut. Jag har njutit av känslan att vara en Ironman, av alla härliga gratulationer, frågor från vänner - ja helt enkelt solat mig i glansen av medaljen. Mitt liv dag för dag (utifall ni nästan dött av nyfikenhet när bloggen gapat tom).

Söndag
Kunde inte sova under natten så resan hem blev något utmanande. Vi turades om att köra bilen och den andra sov. Stannade på Max i Eskilstuna och trodde jag skulle kunna äta upp allt de hade där men nej, inte speciellt hungrig änå. Knaprade lite godis i bilen mest för att hålla mig vaken.

När vi kom hem på eftermiddagen var det stappligt att ta sig ur bilen men efter lite bloggläsande och bloggande tog jag mig ut på en promenad med Mannen och Sonen vilket var exakt vad jag behövde. Packar i en massa kartonger i bilen som ska till Dottern som flyttat hemifrån, det tog en evighet för allt gick sakta.

Kroppen: otroligt stel i framsida lår, lite vader, lite baksida. Ont i höger hälsena, det "knirrar" vid varje steg och känns obehagligt.
Måndag
Åker till jobbet, fortfarande stel och kan inte riktigt gå i trappor. Känner mig trött hela dagen men ska avverka 24 mil i bilen, det går ganska bra. Konstant hungrig och sugen på onyttiga saker. Ger efter och stannar vid varje bensinmack för att köpa godis. Nästan. När jag kommer hem drar jag på promenad med en vän, blir också bjuden på kaffe vid en vacker brygga. Ältar loppet. Tar ett glas vin med Mannen när jag kommer hem, bara för att..... Får en överraskning från en annan vän och blir så glad!

Kroppen: hälsenan knirrar fortfarande, stelheten börjar ge sig mot kvällen.

Tisdag
Tjänsteresa tidigt på morgonen, nu är stelheten borta och jag kan gå i trappen igen. Fortfarande hungrig hela tiden. Kör ett lättare kettlebells-pass men lägger ner kulan ofta och tänker på att risken för muskelbristningar är extremt hög upp till nio dagar efter en Ironman. Kroppen känns stark och pigg.

Kroppen: hälsenan börjar bli snäll, däremot har den stukade foten svullnat upp något men gör inte speciellt ont.

Onsdag
Är så trött så jag nästan gråter när klockan ringer. Stapplar mig upp. Nu börjar tomhetskänslorna infinna sig. Hjälp!

Kroppen: känns i stort sett som vanligt.

söndag 18 augusti 2013

Kalmar Ironman 2013 - The Story

Då var dagen kommen, dagen jag tränat emot i ganska precis ett år. ETT ÅR. Och så sabbar jag det nästan veckan innan med en klantig stukning.... Men som jag berättade valde jag att köra med inställningen att jag i värsta fall får kliva av på löpningen. Men vi tar det från början.

Dagen innan
Fredagen startades med morgonsim i hemska vågor. Efter det simmet mådde jag illa hela dagen. Av ångest. Jag är sällan rädd men det var ren och skär ångest jag kände. Vi checkade in cyklarna och påsarna. Frågade om jag behövde betala parkeringsavgift men det behövde jag inte. Det ingick i avgiften.


Innan start
Klockan skulle ringa klockan 5 men halv fem kunde jag inte sova en blund  till så jag väckte Mannen för att gå ner och äta frukost. Det blev inte så mycket nerpetat, allt hotade att komma upp igen. Gulp. Vilade en stund innan vi drog ner till växlingsområdet innan sex. Dags att ta bort regnrocken från Meridan, kolla cykelväskorna, energi och att däcken var OK. Vidare mot starten där vågorna yrde och flaggorna vajade oroväckande mycket i vinden.
Vi byter om till våtdräkt och smörjer in kroppsdelar med vaselin. Alltså den här synen, när 2000 atleter har en varsin burk/tub vaselin i handen och applicerar på fettet med hjälp av en plasthandske eller liknande.....
Sen var det inte så mycket kvar, dags att slänga in påsarna och gå ut till bryggan.

Simning 3860 meter
Det läskigaste av allt. Simning i havet, ett bråkigt hav med blåst på ca 8 m/s. Prästen välsignar oss, Kentas "I dag är jag stark" spelas, proffsen släpps iväg och fem minuter senare går startskottet för oss andra. Vi har ställt oss ganska långt bak i fållan för 1:30 så vår start blir helt OK. Jag håller mig undan, försöker hitta fritt vatten och det går ganska bra fram till första bojen. Sedan börjar motvinden i 500 meter. Det är höga vågor men jag fixar det ganska bra. Ligger och tänker på att jag är smått fantastik som kan simma i havet i nästan-storm, jag som är rädd för vatten! Kommer in på varvning bakom piren. In på andra varvet är det stökigt. Jag bli påsimmad, översimmad, sparkad. Det är kaos. Jag tvingas ställa mig på botten en stund för att samla mig. Får panik. Men det är bara att fortsätta.

På något konstigt sätt är andra varvet betydligt vågigare, jag ser absolut ingenting de 500 m när vi har motvind. Guppar upp och ner och blir sjösjuk, försöker tänka på annat men det är jobbigt. Kommer in bakom piren andra gången och får äntligen vända upp i kanalen mot växling. 700 - 800 meter kvar som jag trodde skulle bli lätta men tji fick jag. Världens äckligaste vatten, helt brunt, galna gubbar som inte fått sig ett ligg på länge för de vill ligga på mig hela tiden. Galet. Tar superlång tid för mig att fixa det sista men till slut ser jag rampen. Är inte speciellt trött, hade kunnat köra snabbare om det hade gått men jag var för rädd helt enkelt. Simmar på 1:35:55. Mycket nöjd med den tiden med tanke på omständigheterna.

Tar det lugnt i växlingen för att vara säker på att få med allt. T1 på 10:24.

Cykel 180,2 km
Dags att sätta mig på cykeln, har medvind ut mot Ölandsbron och det är magiskt att få cykla på bron! Vilken utsikt! Ser ner på havet och förundras över att jag lyckats simma där. Efter bron ska vi ner på södra Öland, Degerhamn, det är rejäl motvind hela tiden. Ligger på låga växlar hela tiden och snittar fruktansvärt dåligt. Försöker låta bli att tänka på tiden och bara mata på. Vänder vänster och får sidvind, vänster igen och äntligen medvind. Helt magiskt! Det blir helt tyst och jag bara matar på. Väljer att vila och inte ligga i så hårt. Vänder vänster igen över Alvaret. Där håller jag nästan på att ge upp (nästan). Helt galet jobbigt med sidvinden, det går så sakta, så sakta. Men sen är det en högersväng och vi tar resten av Öland med medvind i ryggen.

Öland var helt fantastiskt, vilken publik! Det hejades exakt överallt och jag blev så glad! Över bron igen och ut på den "lilla" svängen på 58 km på fastlandet. Började fantastiskt med att jag fick hejarop från ett gäng killar som kände igen mig (har ingen aning om vilka det var) och så våra supportrar Marie och Lars Åkerlund som kommit ner hela vägen för att supporta. Helt galet tacksam över att de var där. Och så hör jag också Maries stämma "CYKLA MARRE, CYKLA"!

Det var fruktansvärt att cykla på fastlandet. När det är så nära men ändå så långt bort. Kändes som en helt evighet och det gick sakta, sakta. Men till slut kunde jag skymta Kalmar, in i rondellen för att cykla in i T2. Och där står Lars och Marie igen och skriker som besatta. Lycka! Cykelturen tog 7:07:54 (snittade på 25,27 km/h vilket var något högre än mitt mål som var 25 km/h).

T2 blev en seg historia på 14:59 för jag skulle ju tejpa foten. Och efter några timmars jobb är hjärnan inte så pigg så allt tog hundra år. Svalde två Voltaren och började genast nojja över hjärtproblem.

Löpning 42,2 km
Då var det bara en mara kvar. Fast jag valde att tänka tre loopar. Foten kändes osäker första kilometrarna, benen var som stockar. Fick stanna redan vid 2 km vid första vätskekontrollen för att försöka sträcka ut vaderna. Hade som strategi att under första varvet springa mellan kontrollerna och sedan gå för att kunna fylla på med vätska hela tiden. Magen var i kaos. Försökte med allt - saltgurka, chips, gels men det var svårt. Tvingade mig själv att äta/dricka för jag visste att den stund jag slutade med det var jag körd.

Ganska tråkig löpning, mitt ute i ingenstans bland bostadshus. Fösta varvet var det i alla fall mycket folk ute och hejade. Men känslan när vi kommer in i Kalmar igen, den är helt obeskrivlig. Det är folk överallt, alla hejar, man flyger fram. Helt galet. Fast första varvet gick jag bara och längtade efter mitt första band. För när jag har två band får jag efter det tredje varvet svänga in på målrakan.
Jag får extra pepp från mina supportrar och min coach inför mitt andra varv, det behövs. De berättar att Mannen ligger en timme före mig men mår dåligt. Rackarns. Jag börjar mitt andra varv som visar sig bli riktigt tungt. Försöker springa så mycket som möjligt men det är svårt. Dels börjar det göra ont på konstiga ställen för att jag kompenserar för min stukade fot men sen är det också hjärnan som inte riktigt vill vara med längre. Varv två tar en hel evighet, har aldrig varit så glad som när jag kommer in i Kalmar för andra gången och för andra gången får passera målrakan på "fel" sida men vet att nästa gång, då får jag minsann springa in där. Får hejarop från supportrarna igen.

Men nu är det slut på löpningen på allvar. Hämtar mitt andra band och ger mig ut på min sista runda innan jag får gå i mål. Lider med de jag möter som bara gjort ett varv och har två varv kvar. Går och går, försöker hålla tempot uppe men det börjar göra ont överallt. Speciellt i höften, låren och höger hälsena. Kan inte springa alls nu. Det är en kamp mot hjärnan att orka hålla på och gå i 14 km. Vet ni hur lång tid det tar egentligen? Jättelång tid.... Tröståt chips och drack cola vid kontrollerna. Dvs när magen inte vände på sig.

Här är Mannen på väg mot att bli en Ironman, en slagen hjälte men som krigade sig i mål trots otaliga kräkspauser under maran. Han misslyckades med sitt energiintag och gick helt tom redan innan löpningen. Inte bra.
Alltså, den här känslan att komma in i Kalmar, alla ser att du har två armband och vet att du ska gå i mål. Det highfivas, skriks, hejas, alla ropar ditt namn, jag har aldrig varit med om något liknande. Det är ren glädje sista biten, jag får vika in på den blå mattan, jag ser mållinjen, jag hör speakern, folk är helt galna och skriker fram mig, jag känner tårarna komma i ögonen, höjer armarna mot skyn och speakern tillsammans med publiken skriker "you are an ironman"! Tårarna sprutar, får min medalj, ser Marie och Lars, kramas, gråter, får skumpa, är lycklig i hela kroppen, får en kram av coachen (och tänker hur jag måste stinka). Har gjort min mara på 5:25:25. Nöjd. Men de här tiderna har jag ingen aning om för jag kan inte minnas, kan inte räkna, bara fokusera framåt, framåt. Men efteråt får jag se att min tid blev 14:34:37.

Efter målgång
En personlig omhändertagare tar hand om mig, frågar om jag behöver en värmefilt (nej tack, är tokvarm), ställer mig mot en vägg där jag blir fotograferad, går vidare så att jag kan få min påse med överdragskläder, visar in mig i mattältet som är som ett himmelrike. Det finns ALLT man kan tänka sig där. Pizza, buljong, godis, kaffe, frukt, cola mm. Jag slänger i mig flera pizzabitar och pizza har aldrig varit godare.
 
Börjar nu ringa efter Mannen och fundera var han tagit vägen. Det visar sig att han blev omhändertagen direkt efter målgång och förd till sjuktältet. Där ligger han och mår dåligt. Jag tänker att vi ska gå och hämta våra cyklar, duscha, chilla men tycker inte läkaren som ruskar strängt på huvudet och vill inte alls släppa iväg honom. Jag kan sätta mitt huvud på att Mannen hade betalat läkaren för att säga så bara för att han skulle få ligga kvar där brevid den där snygga tjejen som låg i sängen brevid och småsnackade med honom med snäll och trevlig röst (inte alls lik min bitch-röst faktiskt).
Får pallra mig iväg till hotellrummet själv för att duscha, kommer ner igen och försöker återigen få med mig Mannen men nej då. Får i stället med mig en funktionär som hämtar Mannens saker när jag tar mina och får in allt på hotellrummet till slut. Känner mig pigg, helt otroligt pigg med tanke på vad jag gjort under dagen. Försöker lägga mig ner, blippar med telefonen, försöker varva ner men det går inte. Kan inte sova. Mannen hulkar och är klen. En orolig natt med väldigt lite sömn och en stor längtan efter frukost så innan sju är vi nere på frukosten.

Hur mår kroppen? Jo, det gör ont lite var stans. Främst i låren och så höger hälsena som är svullen och knastrar. Men inga andra skavanker än så länge. Det var dock jobbigt att stiga ur bilen när vi skulle äta mat.... Inte smart att sitta i bil så många timmar kan jag säga. Kan också säga att det inte är så smart att springa ett marathon med stukad fot men det är en annan historia. Resgodis och bara nyttig mat till lunch.
Och så medaljen. Så snygg så jag nästan dör snyggdöden. I am an Ironman. På riktigt.
Stort tack till Fröken Simfena som lärt mig simma, till min coach Andreas Lindén som hjälpt mig med träningsupplägg, till Mannen som hängt med på resan trots protester nu och då, till Ironman-förebilden Joel Evertsson som peppat hela vägen fram till och under loppet, Stina Franzon, också en Ironman som svarat på en massa dumma frågor framför allt på våra första tävlingar, till Marie och Lars som åke ner och delade vår dag, till alla vänner som stått ut med nojjande och som uppmuntrar med sms, meddelanden och samtal när det behövs som mest. I dag bär jag min snyggaste finisher-tröja ever med stolthet, om än lite haltande gång.

lördag 17 augusti 2013

fredag 16 augusti 2013

Tjuvtränar i omklädningstältet

Beslutet är taget

I morse stod vi med hundratals andra vid starten av Kalmar Ironman för att testa delar av simbanan. Häftig upplevelse! I alla fall innan..... För jag hade panik där ute kan jag berätta, såg inget och kände mig väldigt, väldigt lite bland de gigantiska vågorna. Usch. 

Tillbaka till hotellet för frukost och kort vila innan testet skulle utföras. The Test.

Tejpade foten i en halvtimme, nojjade och drog iväg.

Sprang till simstarten för att konstatera att vågorna var ÄNNU större. Sprang vidare. Visst känns det i foten, det vore konstigt annars, men smärtan är i alla fall på en kort jogg hanterbar. Så jag kör. Jag KÖR!

Har köpt Voltaren som jag ska använda för första gången på tävling. Jag startar och hoppas jag övervinner vågorna, trampar i motvind på Öland och springer så länge foten håller. Så får det bli. 

Håll tummarna för att det går vägen!

torsdag 15 augusti 2013

Heja, heja!

Tack för att du kom fram och sa hej i dag Greg (om jag inte minns namnet fel)! Blev så glad!

Sista simmet i bästa sjön

I går kväll, mitt i allt packande och hets, tog Mannen och jag ett break för att testa sim-foten. Vi kom till en magiskt stilla sjö där vi och två fåglar samsades om simbanorna. Ingen trängsel. Simningen gick bra, hade en bra känsla hela passet igenom.

Nu åker vi mot Kalmar, hej då hålan, hej Ironmanstaden för några dagar!