onsdag 4 december 2019

Marre testar - Luciaformen 2019

Den sista av 12 veckors Luciaformande är här. Dags att summera hur det här äventyret varit.

Jag var skeptiskt till en början, det var jag. Jag ville förändra, jag behövde ta tag i min kost, jag ville fokusera på styrka men visste inte hur. Jag hade försökt ta mig ur träsket med vin flera dagar i veckan (på jobbmiddagar), chips i guld-loungen, dåliga alternativ i lunchmatsalen, ostbågar var och varannan dag men det gick liksom inte. Jag kunde göra det ett par dagar men sen satt jag där i smeten igen med handen i ostbågepåsen.

För varje vecka som gick fick jag lägga undan en klänning, ett par byxor, en tröja som inte satt bra eller som jag inte ens kom i längre. Löpningen kändes tung och omotiverande. Yogan som alltid varit min ventil kändes gnisslig och svåråtkomlig. Jag kände inte igen min kropp. Men för den skull har jag aldrig nervärderat min kropp, jag har alltid känt mig snygg och stark så det finns inget förakt mot det som var "mitt gamla jag". Det fanns bara en önskan om att återerövra något som försvunnit.

Jag satte som mål att öka i muskelvikt och minska i fettvikt. Jag att inga direkta mål med x antal kilo utan målet var att jag skulle känna mig stark igen. Och komma i ALLA jeans jag har i garderoben. ALLA.

Till min hjälp hade jag underbara Sara. Vi är som ying och yang hon och jag. Jag är social, tar plats, pladdrar, springer utan att veta vart, gör det lätt för mig och rör mig på detaljfri höjd. Hon är noga, läser allt minst tre gånger, sätter sig in i hur många gram protein som ska ätas, detaljrik och tar reda på svaret på exakt varje fråga jag har. Så i början bombade jag henne med frågor och hon tog reda på varenda litet svar. Hon föreslog vad jag skulle äta, hur jag skulle tänka.

Så länge jag är hemma så går det ju bra men redan första veckan skulle jag iväg på tjänsteresa. Panik! Men jag förberedde mig till tänderna - alla måltider planerades, proteinpulvret åkte med, ägg snoddes från frukostbuffén och det gick ju faktiskt att tacka nej till vinet på jobbmiddagen.

Resultaten kom väldigt fort, jag kände att jag tappade vikt, jag kände att magen var i bättre form, det fungerade. Det blev också sporren till att fortsätta. En dag till, en vecka till.

Luciaformen är inget unikt koncept, det finns tusen sådana. Du betalar för 12 veckor, det finns flera olika nivåer men jag valde Guld vilket innebar lite mer coachning och även justering av kost och träning efter halva tiden. Det du får är ett kostschema som är anpassat efter dig och dina mål, ett träningsprogram också anpassat efter hur många pass i veckan du vill köra och din ambitionsnivå. Dessutom finns träningsdagbok, en enorm receptsamling och livsmedelsdatabas. Den sistnämnda kan ex användas till att byta ut livsmedel som du har i schemat mot annat som passar dig bättre. Recepten har varit guld värda även om jag inte använt dem så mycket som Sara gjort.

Vad är då hemligheten? MATEN. Jag säger det igen - MATEN. Det går inte att träna sig till det resultat jag fått, tro mig. Det är ju inte så att jag tränat lite innan direkt.... Maten är typ 80 % av din utveckling oavsett om du vill gå ner i vikt eller öka i muskelmassa. Jag har ju vetat det men ändå inte fattat. Du måste äta massor! I början var jag så mätt så jag nästan kräktes, sen anpassade sig kroppen och nu är jag hungrig mellan målen. Precis som det ska vara. Men ärligt talat var jag skeptisk till en början - hur ska jag kunna äta så här mycket och ändå gå ner i vikt?

Jag äter 6 mål mat om dagen - frukost (gröt med bär), mellis (kvarg och ägg), lunch (ex ris och kyckling), mellis (kvarg och ägg), middag (ex potatis och kött) och kvällsmål (proteinshake eller kvarg).  Sen kan jag byta kvarg mot keso, propud eller annat. Ägg mot avocado, nötter eller annat men ni fattar. Mycket mat. 

Sen har jag ökat min styrketräning mycket - från ett par pass i veckan till sex pass i veckan (4 pass från Luciaformen och sedan 2 pass på Måndagsklubben). Det har gett resultat kan jag lova.

Så hur har det gått? Har funderat länge om jag ska lägga ut en bild på mig själv eller inte men nu väljer jag att blotta mig och göra det ändå även om det känns något obekvämt. Men jag hoppas det inspirerar!
Jag gjorde en mätning av kroppsfett, muskler, balans och tusen andra saker alldeles i början. Den visade på att jag hade alldeles för högt värde på bukfetma, dvs farligt värde. Den visade också att jag var oerhört obalanserad i mina muskler - mycket muskler i ben men väldigt lite i överkropp. 

I går gjorde jag samma mätning igen och nu är min bukfetma på en normal nivå, jag är numera balanserad i min muskelmassa sett till höger/vänster, överkropp/underkropp. Plus att flera andra värden förbättrats.

I siffror har jag minskat 13 cm kring midjan, enligt mätningen tappat 7 kg i rent fett och ökat 1 kg i muskler. Och ja, jag kommer i ALLA jeans i garderoben.

Som med alla resor är det inget som är enkelt. Och resan är ju inte slut nu på något sätt. Nu gäller det att hitta ett sätta att fortsätta utveckla muskler, att må bra, att hitta en balans.

Var det värt det? JA! Det här är effektivt, du har någon att hålla i handen hela vägen. Men du måste lita på konceptet. Du kan inte sitta och peta i salladsblad på lunchen direkt, du måste äta rejält och helst ska du göra storkok på mat så att du har massor av matlådor. Att du aldrig kommer till det där stadiet att du äter allt som kommer i din väg. Men maten är grejen. Glöm inte det.

tisdag 3 december 2019

Adventsloppet 2019 - The Story

Vart ska jag börja? Kanske att jag intalat Sara ungefär 83 gånger att det här skulle bli ett sånt där mysigt lopp. Vi skulle jogga runt, dricka varm saft, glögg, prata om livet, stressa ner. Hon kände sig väldigt nervös då hon sprungit en mil endast två gånger detta år och var rädd att funktionärerna skulle hem och äta middag, ta en tupplur och ändå hinna tillbaka till målområdet innan vi var där. Loppet blev..... annorlunda. Jag ser för övrigt ut som en jättebäbis med reflexväst och pannlampan på sned...
Innan loppet var jag tvär, sur, ledsen, stressad (listan kan göras hur lång som helst) och ville mest bara strunta i allt. Men jag och Han gick ändå ner till starten där Sara väntade med sin Mekaniker. Blev glad av att träffa henne, blev glad av alla människor som var där.

Starten gick, jag tyckte Sara drog iväg lite väl snabbt så jag försökte bromsa henne lite. Men sen flöt jag också på. Tittade inte på klockan men kunde känna att jag inte höll något ultratempo direkt. Vid tre km fanns varm saft och jag lovade Sara att vi skulle stanna där på det andra och sista varvet. Vi joggade på och hade en irriterande tant bakom oss hela vägen. Tre cm bakom oss sprang hon, flåsade och hade en superstark pannlampa på sig så hon gav oss skuggor som i sin tur gjorde oss åksjuka. Vid varvning sprang hon mot mål och vi sprang mot andra varvet. Skönt.

Sara börjar smygöka farten men jag hänger på. Vi ser ryggen på en bekant och när vi kommer fram så råkar jag kläcka ur mig "vi ses vid glöggen". Alldeles för kaxigt, alldeles för onödigt. Nu var vi ju tvungna att hålla ryggen fri. Idiot. Saras lungor börjar pipa som små pipleksaker. Hon flämtar fram något i stil med "vad är mest pinsamt - att jag kräks eller att jag lägger mig ner i ett dike". Jag svarar inte. Jag säger åt henne på skarpen att andas (bra coach jag är ändå).

Till slut kommer vi fram till den där saften igen och jag förbjuder henne att stanna. Verkligen förbjuder. Vi springer på och det går fort nu. Alldeles för fort. Mina broddar slamrar mot asfalten, funktionären i korsningen varnar för halka vilket jag totalt skiter i. Nu ska vi springa skiten ur oss!

Två kilometer kvar och Sara kvider att det gör ont överallt. Mest i lungorna. Jag säger inget alls (bra coach igen). Jag försöker dock peppa här och där, hejar på funktionärer och tackar dem för att de är där. Saras lungor piper till tack. Det är också ett fint tack tycker jag.

Skylten 9 km dyker upp och vi försöker dra igång en sista spurt. Vet inte om det är spurt direkt men i mål kommer vi med äran och hälsan i behåll. Enbart Saras lungor är något modifierade. Men hon lever.

Jag tittar på klockan och ser att vi sprungit på 1:03 vilket är galet snabbt för att vara jag. Vi snittar 6:20, jag brukar ligga på typ 7:00. Min Garmin säger att jag pysslat med överdriven träning, att jag ska vila 3 dygn och andra saker som jag ändå inte lyssnar på. Jag är glad ända in i benmärgen. Jag är en löpare och jag älskar det!
Afterselfien inklusive pannlampa, så ivrig var jag.
Även Sara var nöjd och for the record - hennes lungor mår fint nu. Även hennes knän och alla andra kroppsdelar. Mina baksidor gnäller men annars mår jag också bra. Det här gör vi om kompis!

måndag 18 november 2019

Måndag och livet

Den här helgen har innehållit så många skratt, tårar, tankar, kärlek och allt annat däremellan. Jag är inne i en ganska grå lunk, jag längtar efter något roligt, något som kan färga upp livet en aning. Kanske är det en novemberdimma som lagt sig lite över Marres fantastiska liv, kanske är det en återhämningsperiod som är bra.

I fredags körde jag min variant av Ultraintervalchallenge - den "riktiga" var på lördagen och innebar 8 intervaller var tredje timme med start midnatt. Jag körde tre stycken en-timmesintervaller var tredje timme. Däremellan körde jag jobbintervaller. Lite stressigt men en skön känsla i kroppen. På den första hade jag finfint sällskap.
Sen körde jag de två andra av bara farten.

Lördagen var lugn och fin, hade vilodag från träningen och städade därför hela lägenheten, tvättade, chillade och hade det allmänt bra. Kvällen avslutades med middag med mina Ironmantjejer.
Söndag - träningsdejt och hon är så snabb framme med kameran också! Däremot har hon blivit väldigt dålig på att räkna, hon ska få utvecklade feedback om det. Jag vet ju aldrig hur många set jag har kvar! Tänk om jag råkar göra några för många?
Söndag eftermiddag skulle ägnas åt Sonen och hans bilinköp. Nervöst men till slut klev han ut med nycklarna i byxfickan. Nöjd och stolt. Nu ska han bara få till det där körkortet också....
Kvällmys i soffan fick avsluta den här helgen.
Och fina ord från Kristian Gidlund får avsluta det här inlägget:

Kanske får vi bara den tid som tilldelats oss på jorden.
Jobba inte för mycket.
Låt inte känslorna stanna i bröstet.
Prata.
Bråka aldrig om pengar.
Våga säga nej. Våga säga ja.
Paradiset kan vara en plats på jorden.
Äventyret väntar, om ni bara vill.

Var rädda om varandra och våga älska. På riktigt.

måndag 11 november 2019

Helgen och allmänt status

Det finns så mycket jag vill skriva om men så lite tid.

Jag börjar med min helg! Den började med sus och dus och halloween party. Jag var Dancing Queen ända tills jag snubblade ner i sängen vid tolvslaget (pensionär).
På lördagen hade jag frukostdejt med Sara - hon skulle äntligen inviga mig i någon annan frukost än havregrynsgröt som jag ätit i exakt 8 veckor varje dag. Exakt varje dag. Och som hon skämde bort mig! Plättar, bröd, bär, juice, kaffe, kaffe, kaffe och massor med andra goda saker. Lycklig!
Fick också stifta bekantskap på de nya fyrbenta sakerna som flyttat in. De var dock livrädda för mig. Bra att jag inger respekt i någon!
Efter det raka vägen till min pappa för att fira honom lite i förväg.
Den tårtan gick inte av för hackor. Fick massor av ny energi så det blev en gymdejt med Sara. Vi flexade biceps, körde bänkpress och spände oss framför speglarna mest hela tiden.
Nöjd och glad åkte jag hem för att vara husmoderlig - långkok på spisen och skura ugnen. Ibland undrar jag om någon alien övertagit min kropp...
Somnade ovaggat efter ett par glas vin.

På söndagen åkte jag iväg till Måndagsklubben för att riva av ett pass med Marie (eller först körde jag tvättstugerace som vanligt på helgerna). Passet dödade både axlar och baksida lår. Galet jobbigt!
Resten av dagen handlade om att äta, äta, äta, gå en promenad med en vän, fika med en vän och sen äta igen. Tidigt i säng för att orka gå upp vid femsnåret för ännu ett pass på Måndagsklubben innan jobbdagen tog vid. Har träningsvärk exakt överallt men lyckades ändå pallra mig dit. Bara för att inse att det var sjukt mycket axlar i dag igen. Ett avslut med AMRAP 6 min 15 wallballs + 10 burpees. Jag. Är. Död.

Så var det det här med status. Hur går det med alla mina program och Luciaformen och allt det där?

Efter sex veckor gjorde jag om en mätningen jag gjorde i början, den som mäter kroppssammansättning, balans i muskler (över hela kroppen), fett och allt det där. Jag hade då tappat 4 kg rent fett, byggt muskler så att även överkroppen kunde stoltsera med sådana och inte bara underkroppen (dessutom helt OK balans nu) och min bukfetma hade gått från högt till normalt. Härligt!

Den största skillnaden är jag att känner mig stark på riktigt. Och liksom jämnstark. Visst, jag har fortfarande väldigt svårt med gymnastiska saker på MK som vi pysslade med i dag (typ handstående och häng i räcken) men jag orkar mer än förut. Min mage har inte sagt ett pip sedan jag började med den här kosten. Jag är aldrig hungrig, jag är inte ens sugen på chips eller snacks. Jag gör avsteg när jag vill men försöker vara hyfsat strikt. Mina kläder känns bekväma igen och snart ska jag prova de där jeansen som jag slängt längst in i garderoben.

Det går helt enkelt bra! Det är fyra veckor kvar av Luciaformen nu, det har gått så galet fort! Nu kör vi in i kaklet!

onsdag 6 november 2019

Fredagslistan

Sist på bollen som vanligt. Coola bloggare körde fredagslistan i fredags men jag kör väl en onsdagslista för att verka obrydd på ett coolt sätt. Och för att bloggen ekat tomt alldeles för många dagar pga galna jobbdagar. Sitter just nu på Helsingfors flygplats och inväntar plan mot norra Finland. Glammigt.

Vad åt du till frukost?
Samma som de flesta dagar - gröt med bär och mjölk, två koppar kaffe och två ägg. Ibland tar jag äggen senare. Jag är så wild and crazy.

Vilken film såg du senast?
Hmmm, såg en film från Crossfit Games 2017 senast, coolt att se starka människor (både på insidan och utsidan).

Nämn fem saker man kanske inte vet om mig:
Hjälp! Jag är ju öppen som en bok!
1. Jag är rädd för spindlar
2. Jag hatar inälvsmat (tänk lever, tarmar, njurar och annat hemskt)
3. Jag talar finska flytande (fast det vet ni nog)
4. Jag spelar dragspel sedan jag var typ 4 år
5. Jag sover alltid med öronpluppar i. Alltid.

Vilken film kan du alla replikerna till?
Hmmm ingen. Jag kan några ströfraser här och var i Sällskapsresan, Top Gun, Dirty Dancing och så men annars är det här inte min paradgren.

Stör det dig om någon säger att dom ska ringa men sedan inte gör det?
Nä. Jag kan nog själv vara den personen som säger det men så faller det totalt bort.

Vill du just nu göra tatueringar?
Ja, jag tror det. Har dock svårt att bestämma mig för vad. Blev inspirerad av Dottern att kopiera en av hennes men vi får se....

Sover du med eller utan kläder på dig?
Alltid utan.

Vilken parfym använder du?
Är lite dålig på att använda parfym men om jag gör det så blir det YSL Black Opium.

Hur många landskap har du bott i?
Inte många, Gästrikland och Östergötland.

Sover du på någon särskild sida?
Nja, mer vanemänniska så i samma säng sover jag på samma sida.

Är du en beroendemänniska?
Undrar vad som ingår i det?

Vem är den roligaste människan du känner?
Här hade min Dotter genast räckt upp handen och hon är faktiskt riktigt rolig men jag känner många människor som får mig att skratta så där så tårarna rinner.

Har du fått fortkörningböter någon gång?
Nej, inte än....

Dagens låt?
Har sällan någon låt men just nu går "Lev nu, dö sen" med Miss Li på repeat.

Har du varit med i tidningen?
Ja, i jobbsammanhang.

Hur imponerar man på dig?
Genom att vara ödmjuk, socialt kompetent, intresserad och härvarande.

Vilken är din favorit Disney-film?
Har nog ingen.

Vem ringde du senast?
Massor med jobbsamtal men det senaste privata samtalet var till Sonen.

Vad skrämde dig om natten som barn?
Drömmar om Dracula. Alltid.

Vilken är din favoritjulsång?
Har tusen! Älskar julsånger!

Vilken är din bästa egenskap?
Säg det, kan det vara mitt driv?

Är du social?
Ja, men jag kan också vara selektiv med när jag vill vara social.

Favoritland utanför Sverige?
Finland? Nä, jag vet faktiskt inte.

Vad läser du just nu?
Jag lyssnar på ljudböcker så just nu är det "Journal 64" av Jussi Adler-Olsen.

Hur mycket kontanter har du på dig just nu?
Av någon anledning har jag en 20 Euro-sedel som legat i mobilskalet i hundra år. Annars har jag aldrig kontanter på mig. Om jag får svenska mynt i handen fattar jag inte ens vilka valörer det är.

Favoritskådespelare
Vet ej.

Isglass eller mjukglass?
Mjukglass förstås! Med noisette-topping!

Vad är det första du gör på ett hotellrum?
Kollar ut genom fönstret samt kollar in badrum.

Från vem är ditt senast mottagna SMS?
SAS

Vad stod det?
Att mitt flyg till Finland var försenat....

Vad skulle du vilja lära dig?
Just nu insnöad på crossfit - vill lära mig allt från snatch till pull-ups till jerk till allt. Nu.

Vad var ditt senaste inköp?
Vet inte, kanske en blus?

Till vem sa du "Jag älskar dig" senast?
Till Honom i går kväll.

Vad tänkte du när du såg dig själv i spegeln i morse?
Mitt hår är assnyggt (fantastiska Matilda trollade i går)!

Vad väljer du - godis eller chips?
Godis har jag inte ätit på snart 3 år men chips är min last. Eller ännu hellre ostbågar. Men nu har jag faktiskt inte ätit det på sju veckor!

tisdag 22 oktober 2019

Låt oss prata om ultralöpning - nörderi

Jag är fascinerad av människor som gör saker utöver det "normala" (nu kan det ordet tolkas precis hur som helst) eller utanför boxen. Just ultralöpning är en sådan sak. För låt oss säga 20 år sedan tyckte jag att människor som sprang längre än slingan (2,5 km) var helt dumma i huvudet. Varför liksom? Min granne försökte få mig att hänga med på ett marathon och jag nästan dog. Slutade pratade med henne i en vecka eller så i alla fall. Men 2006 gjorde jag mitt första marathon och det gick ju. Gjorde en massa fler marathon och det blev lättare och lättare. Nu har jag gjort två ultror jag med - Ultravasan 45 i båda fallen. Men sen?

Jag har tur som en tok och jobbar med Laila Öjefelt, hon är ultra på riktigt. Hon är dock så plågsamt ödmjuk och undvikande så jag vet fortfarande inte exakt vilka lopp hon sprungit men det jag fått dra ur henne (och detektivat fram) är följande:

Ultra Tour Monte Rosa, 170 km med 11 000 höjdmetrar, kom femma (både 2018 och 2017)

48-timmars inomhus (Bislett) 2015 då hon tog sig 352,59 km (det finns bara en man och en kvinna i Sverige som sprungit längre än hon på 48 timmar), hittade hennes gamla blogg så läs här

24-timmars inomhus (Bislett) 2014 då hon tog sig 213,575 km

High Coast Ultra 75 km vann hon

Black river run 50 miles (typ 80 km) vann hon på 08:00:54

Caballo Blanco Memorial run 50 miles vann hon på 08:01

Hennes nästa lopp är Kullamannen men jag vet inte vilken distans. Hon är hopplös. Men grym. Nämnde jag att hon är 51 år?

I helgen avgjordes den "riktiga" Backyard ultran - Big Dog Backyard Ultra. I år vanns den av Maggie Guterl. Alltså en kvinna tog hem hela tävlingen. Hur länge hon sprang? 60 timmar och 402 kilometer. Det är alltså en varvbana på 6,7 km där varje varv påbörjas på hel timme, den som håller på längst vinner. Rekordet på backyard innehas av en svensk kille vid namn Johan Steene, 68 timmar och 455,9 km. Galet. Läs mer om hans historia här.

Det lopp som alla de ultralöpare jag googlat på eller antastat vid lunchbordet har på sin bucketlist är dock Barkley Marathon. Har du inte sett Netflix-dokumentären, gört. Varken 2019 eller 2018 lyckades någon ta sig i mål. Alltså inte en endaste. Totalt genom åren har antalet finishers varit 15 st. Sug på den. Ungefär 100 miles är loppet (ingen vet exakt då det inte finns någon officiell bana), det är fem varv som ska göras och totalt i höjdmetrar är det som att bestiga Mount Everest två gånger. Varje loop måste fullföljas inom 12 timmar. Läs mer här. Filmen finns här.


Gott och blandat - surt och salt

Så många gånger mina fingrar loggat in på bloggen, trevat sig fram bland bokstäver, ord, meningar men så har allt suddats ut till inget alls och tankarna har landat någon helt annanstans. Men i dag är jag här igen för att dela av mig vad som händer i Marres liv. Det lät pretto, nu måste jag komma på några riktigt bra historier för att matcha....

Crossfit
Ja visst! Jag har ju blivit en sån där crossfitta (öööh, kanske borde böjt ordet på annat sätt)! I fem veckor har jag stigit upp mycket tidigt på tisdagar, stannat kvar extra länge på jobbet på torsdagar och besökt Falun på söndagar bara för att få hänga med mina trevliga vänner på Måndagsklubben. Jag har stånkat och stönat, pressat och lyft, dragit och svingat. Provat så många saker och haft träningsvärk på de mest besynnerliga ställena. Som just nu till exempel - jag har träningsvärk på utsida arm, typ vid biceps fast på utsidan liksom. Jag misstänker de där handstående vi gjorde i söndags. Nu ska vi vara väldigt ärliga här och säga att jag inte direkt svingade mig upp på några handstående men jag stod en kort stund och jag stod ännu längre stund med en låda till hjälp.

Det som är kul med crossfit är just det oväntade. Vi börjar med uppvärmning en sisådär 8 - 10 minuter. Sedan vanligtvis en styrkedel 8 - 12 minuter. Avslutar med en konditionsdel 10 - 15 minuter. Eller så kör vi 30 minuter i sträck på något himla jobbigt som aldrig tar slut. Man vet aldrig. Sista veckan av ovetskap nu.

Och så har jag träffat en gullig och stark Marie också. Vi är bäst hela tiden. Ungefär som den där andra gulliga Marien som jag känner. Vi är också bäst hela tiden. Det kanske är så att kombon Marre+Marie=bäst?
I morse drog jag rep väldigt länge. Repet tog aldrig slut. Åh hej, åh hå. Notera sjömansfrisyren. Nöjd.

Luciaformen
Eller Luciapokalen som Dottern kallar det. Fyra träningspass per vecka och så sex måltider på en och samma dag. Hur går det? Jomantackarsomfrågar, alldeles ypperligt. Ett himla planerande och kanske är jag inte helt 100 % men en gör så gott en kan och så blir det ändå så bra. Känner mig stark som en oxe och de där jeansen jag ville komma i slinker jag ner i nu. Halva tiden gjord, halva tiden kvar. Lovar dock att inte ställa mig på någon scen med blingblingbikini. Även om både Sara och jag nog är kvalificerade vid det här laget.

10 månader mot 10 mil
Men skoja inte med mig! Säg inte att du har ytterligare ett träningsprogram rullande! Jomenvisst! Lagom är inget för mig. Har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Jag är alltid lite för mycket, på alla tänkbara sätt. Så visst drog jag igång med ett löpprogram för att kunna springa 10 mil om 10 månader också. Och det kanske är här jag fuskar som mest för jag gör inte de där dagliga styrkeövningarna så värst bra. När Han tittar strängt på mig så gör jag dem förstås men inte annars. Det handlar inte om några jätteavancerade saker - armhävningar, knäböj, enbenshopp och enbensbalans. Men ändå. Löpningen gör jag däremot och den passar mig finfint. Låååååååångsamt ska det gå och det är jag världsmästare på. Kommer att vinna det här programmet i långsamhet. Det här gör jag med Marie (inte crossfittan utan den andra) och Markus. Team MMM.

Livet
Tankade sjukt mycket energi i helgen då jag hängde med en kär vän. Inga måsten, inga krav, så många samtal och orden tog aldrig slut.
Och den där fantastiska vännen som just nu har det så tufft så hela jag går sönder bara jag tänker på det. Ni vet hon, världsmästaren.
Och så Sonen som är så långt borta, alldeles för långt borta. 5 långa veckor dessutom. Är det ens tillåtet? Och även Dottern som flyttat så långt bort. Inte heller det är tillåtet. Saknar dem båda så det gör ont. Hjälper inte ens att tänka på hur dryga de var på vår semester, när de bara skulle bråka hela tiden. Oavbrutet. Fast jag sa till dem på skarpen. Oavbrutet.
Men nästa vecka landar de båda två hemma och jag kommer att krama ihjäl dem. Oavsett vad de säger.

Så, i korta drag vad som händer i Marres fantastiska liv. 

fredag 4 oktober 2019

Lidingöloppet 2019 - The Story

Innan loppet
Vi åkte ner till Stockholm redan på fredagen för att äta mysig middag och gå på musikal (Häxorna i Eastwick). Mysig uppladdning. Dock fick jag rejält ont i huvudet på kvällen och mådde dåligt. Somnade men sov oroligt.
Lördag morgon fortfarande huvudvärk, illamående men tänkte att det ger med sig. Åt god frukost med extra allt och sedan iväg till Lidingövallen. Nu började vi ladda på riktigt! Eller nja, Lars skulle tippa trav först.
Själva loppet
Jag startade först av oss fyra, hittade nervösa Angelica (hon som cyklade Vätternrundan med oss) i startledet så vi pratade lite innan startskottet gick. Regnet öste ner då och under hela loppet

Jag startade långsamt, hängde med i rytmen, hetsade inte. Kändes lite tungt men inte omöjligt. Vid fem km bröt en kille foten i en nerförsbacke (han skulle prompt om alla och snubblade till), vid typ åtta km hade en kille fått hjärtstopp så en ambulans stod där (kom även en helikopter senare). Jag började få mörka tankar, tankar om mitt hjärta, mina ambulansfärder, dystert. Men vid 12 km kom min pojkvän ikapp mig, jag fick pepp, pussar och kramar. Bättre känsla igen. Jag pinnade på.

Vid 15 km tittade på klockan och blev besviken över att det gått så långsamt (typ 1:54 där). Deppade ihop, det var tungt. Vid 20 km dök tanken upp om att bryta men jag sköt tillbaka den, stoppade i stället in lurarna och lyssnade på bok. Struntade i tider, tog det lugnt, försökte njuta. Till slut hittade jag en bra rytm och bra tankar och kunde rulla in i mål på 4:01. Nöjd över att jag inte bröt, nöjd över att jag inte hade ont någonstans.
Även pojkvännen hade kommit i mål, exakt en timme snabbare än jag. Vi var mycket nöjda.
Marie fick tyvärr bryta då hennes rygg bråkade, Lars påstår att detta lopp inte är att rekommendera för någon. Jag tyckte det var ett "fittråttelopp". Ungefär så.
Efter loppet
Mådde väldigt dåligt efter loppet, frös så jag skallrade tänder. La mig i ett varmt bad i en halvtimme och drack gul dricka. Efter det kändes det bättre. Vi åt mat och humöret på oss alla blev sakta men säkert bättre. Kvällen avslutades i Sky Bar.
Tidigt i säng och sen tillbringade jag och Han dagen i Stockholm med Nordiska museet, shopping och hemmahäng. Bra helg! Tack vänner!

On top of the world

Oktober, jag såg de första snöflingorna dala ner utanför fönstret nyss, härligt! Jag är redo.

Det har nu gått nästan tre veckor sedan jag började på Luciaformen. Jag hade bestämt mig, jag skulle ge det en riktig chans, jag skulle ge allt. Men samtidigt gnagde tvivlet i mig, jag har haft svårt att släppa taget om de där myskvällarna med Honom och en stor påse ostbågar, de där glasen vin på jobbmiddagarna, chipsen i loungen. Varför skulle jag lyckas nu?

Jag jobbade väldigt mycket med mitt varför (tack Carola!). Vad är det jag vill åstadkomma, vad får det kosta, hur ska jag tänka när tvivlet smyger sig på, hur tacklar jag de svåra stunderna.

Efter tre veckor kan jag konstatera - det har gått superbra! Långt över förväntan. Jag har levt efter principen sex mål mat om dagen, jag har använt mig av pulvershakes när jag inte haft "riktig" mellis till hands, jag har planerat mina måltider till punkt och pricka men också gjort avsteg då när jag själv valt att göra det inte för att tillfället "tvingade" mig att göra det. Och jag mår så bra. Det här passar mig (vilket jag också vet sedan tidigare).

Tips till dig som också vill förändra:
1. Jobba på ditt varför, se till att det är starkt, att du alltid kan gå tillbaka dit när det känns motigt.
2. Planera, fundera på hur du får ihop dina dagar, se till att så få överraskningar som möjligt kan få dig ur kursen.
3. Lita på din plan - det kanske inte händer något över en natt, låt det ta tid.
4. Se till att göra det med någon/några andra (tack Sara!), få pepp, stöd när det känns motigt.

Det jag trodde skulle vara svårt:
1. Jobbmiddagar - men det var ju bara att säga nej till vinet och kanske krångla lite med maten (be om att få utan sås, ris istf pommes eller vad det nu kan vara.
2. Ensamma hemmakvällar - just det här har inte hänt så många gånger än men de två gånger jag minns har inte varit några som helst problem. Jag har inte ränt iväg till skåpet, jag har inte funderat på något att äta och det är nog tack vare att jag sällan är hungrig (jag äter enorma mängder).
3. Oförstående personer - människor som ifrågasätter mitt val, som tycker jag beter mig konstigt, nog ska du väl "unna" dig en kanelbulle på kanelbullens dag osv. Jo, visst har jag hört kommentarer, visst har jag hört människor som tycker det är märkligt att jag som tränar som jag gör behöver gå på "diet", jag är ju inte tjock mm mm. Men det handlar inte om det, det handlar om något annat, en förändring men jag orkar inte alltid förklara.

Jag tänker inte redovisa kilon eller centimeter, det är inte viktigt. Det jag vill förmedla är känslan av balans, att kroppen mår bra, att jag är stark och glad. Exakt så här känns det nu (tack Marie S för fotot) - on the top of the world:

fredag 27 september 2019

Håll-käften-pass

Stannade kvar länge på jobbet i går, köpte med mig en sallad och *trumvirvel* Nocco att inta innan träningen på Måndagsklubben. Min första Nocco ever - tror jag fått hybris och numera tror att jag är
a) ung
b) en riktig träningsmänniska
Men jag älskar att ha hybris så låt det gå. Och som läsare med hökögon noterar så ligger det en Klick-bilaga längst ner i korgen så helt har jag inte tappat min medelålders tant. Och nej, jag drack inte upp alla bara en men det räckte för att jag skulle bli helt vild.

Vi körde en uppvärmning på 10 minuter - rulla på följande övningar:
1 minuter AssaultBike
10 banded row
10 utfall med rotation åt sidorna och uppåt

Efter det ett längre teorisnack om några övningar vi skulle köra. Bla, bla, bla och så vidare. Ville ju bara igång. Tänkte att i dag blir det inte många knop gjorda och var något besviken över det.

20 minuter senare (alltså mindre än 30 minuter kvar av passet) drog vi igång styrkan, 12 min av:
3 - 5 strikta pull-ups (med gummiband)
6/6 curtsey squats tung KB (typ skridskoutfall)

Joppikt på riktigt. Han var på mig som en hök i dag och såg till att inget flaxade runt på pull-upsen, skulle ha benen ihop och dra, dra, dra mig upp. Men nöjd då jag bara hade ett relativt tunt gummiband.

Sen körde vi i team om två där vi skulle skugga varandra. Jag och Camilla teamade, hon är asstark och snabb dessutom så jag fick ila på som en liten iller för att hinna med henne.

5 min AMRAP - synkat
5 burpee to plate
5 plate squats

Vila 2 min

5 min ARMAP - synkat
10 box step ups med viktplatta
10 CrossFitSitUps
Efter första konditionsdelen dog jag nästan. Fick sätta mig ner då jag såg stjärnor. Efter andra gick jag skakigt till omklädningsrummet och fick sitta en bra stund innan jag kunde ta mig till duschen. Men att ta en efter-selfie, det orkar jag alltid.
Men det är just det här jag älskar! Högt tempo, all in! Älskar den här träningen och älskar våra coacher. De utför magiska saker.

onsdag 25 september 2019

Raceweek och älsk på crossfit

Nästan så jag glömt bort det i min nystartsiver och allt lyftande på vikter men jag ska ju faktiskt springa på lördag! Lidingöloppet väntar och jag längtar. Jag har ingen aning om hur min springform är, sprang mitt senaste långpass för tre veckor sedan, efter det har det bara varit kortare pass lite här och var men mest fokus på styrka. Min kropp känns ovanligt tung efter all styrketräning men jag gissar att det är så. Sista löppasset gör jag i dag, ett kort sådant. Sen blir det styrka för överkropp med Sara, ett Måndagsklubben-pass på torsdag kväll och vila på fredag.

I går morse hade jag något svårt att kliva upp när klockan ringde vid 5. Det var träning på Måndagsklubben som väntade och jag visste också att Marie skulle vänta på mig så jag pallrade mig iväg. Tur det för det var riktigt roligt och svettigt!

Tisdagens pass

Uppvärmning - 10 min rulla på med dessa övningar
10 shoulder tap (i plankposition, klappa på motsatt axel)
10 air squats
10 banded press (axelpress med gummiband)
10 banded row (rodd med gummiband fastsatta på en stolpe)

Styrka - E3M x 5 (start var 3:e minut)
Rope pulls 15 m
Goblet Squat 8 reps

Kondition - team of 2 AMRAP 12
400 m row
20 KB-swings
20 CFSU

Körde både styrkan och konditionen med Marie - som vi kämpade!
Och ro och ro och ro!
 Nöjda och glada åkte vi till varsitt jobb.

måndag 23 september 2019

Höst och nystart

Helgen i Sälen fick bli min kick-off för hösten. Jag har så många tankar, mål, saker jag vill göra och som vanligt blev det liiiiiite för mycket när allt landade.... Tror dock jag hittat en bra balans nu men vi får se.

Som alltid på hösten blir jag extremt sugen på att träna styrka. Allt! Bollade med Sara några varv fram och tillbaka och funderade över alternativ, ta hjälp eller inte, hur, när och allt det där. Hon hade bestämt sig för att köra Luciaformen, jag var något skeptisk. Jag var mer inne på crossfit och var sugen att testa Måndagsklubben mer. Eller bara fortsätta med det program jag kört några månader på egen hand. Eller något annat?

Till slut bestämde jag mig för Luciaformen. Och jag är så glad över att jag gjorde det. Det fungerar klockrent för mig! Träningsprogram med 4 pass per vecka (individuellt dock) och ett kostschema i 12 veckor. Nu har jag gjort en vecka och jag mår extremt bra. Magen är helt i balans, jag är aldrig hungrig, jag planerar min mat och tar till proteinpulver när jag inte får ihop schemat pga resor, möten eller annat. Det skiljer inte mycket från det jag brukar äta vilket är skönt, det är väldigt mycket mat så vi snackar inte bantning/diet på något sätt.

Sen fick jag besked om att min reservplats på Måndagsklubben blivit en "riktig" plats om jag ville. Jaha? Hur skulle jag göra nu? Jag kör på det också men det blev en variant efter samtal med coacherna där, totalt 6 veckor med klasser tre gånger i veckan. Vi fick börja med att göra en kroppsmätning som innehöll tusen saker, mycket intressant att se. Hittills har jag hunnit vara på två pass som innehöll teori, teknik, kostföreläsning och ren träning. I går söndag var jag nära att skippa passet pga trött men så åkte jag till Falun i alla fall. Tur det för det var ett superrolig pass med tekniknöt på marklyft och sedan roliga woddar. Jag cyklade som besatt när Marie och jag teamade.
En vecka efter jag kört igång med allt känns kroppen som en geleklump - har aldrig styrketränat så här mycket på en gång men gillar varje minut! I morse var jag på gymmet igen med fina fågelhunden.
Nu kör vi!

Marre testar - Body & Soul

Nu har det redan gått en tid men jag tänker att jag ändå summerar den underbara helgen som fick bli en start för min höst. Jag och Carola drog iväg till Högfjällshotellet en fredag för att hänga med 200 brudar och två killar (vad jag såg, de ställde ut på mässan). Tanken var att ladda batterierna, hitta prata om allt vi inte pratat om, löpa/vandra på fjället och bara mysa.

Vi checkade in, lyssnade på föreläsning och drog sedan iväg på löpning på fjället. Helt magiskt! Älskade varje steg. Ungefär en timme och kanske 8 km.
Efter det direkt in på magisk yoga med fantastiska Malin Schultz (som också var en av arrangörerna).
Dusch, piff och champagneprovning med Pol Roger.
Träffade också min idol MarathonMia där. Starstruck. Och hon var ännu snyggare och trevligare i verkligheten! Skrattade så magen värkte.
Trevlig middag och bums i säng efter det.

Lördagen startade vi med  yoga kl 07:00. Lugn, skön, mediterande och underbar. Direkt till frukost som också var magisk. Sedan bestämde vi oss för att strunta i några programpunkter för att dra ut på fjället. Rätt val för det var magiskt. Och vi hann prata om livet. På riktigt. Uppskattar Carola för hennes klokhet, ärlighet och mod.
När vi kom tillbaka hann vi slappa en stund innan det var dags för en föreläsning om coachning och sen lunch. Vi valde återigen att prioritera egen tid så vi slappade på sängen och drog sedan ut för ett utepass á la Carola - hon utlovade 30 minuter men det slutade med 60 minuter. Backintervaller, styrka, löpning, hit och dit. Hon sa hela tiden "det är bara x kvar, sen är vi klara" men det visade sig finnas väldigt många x. :)

Så underbart att krypa in i bastun efter det, vi tog med oss snacks och dricka och bara pratade, pratade, pratade. Sen hoppade vi i finstassen och drog iväg på middag.
Vi fick höra en magisk föreläsning av och med Anna Sunneborn. Älskar henne!
Efter det underhållning av en sån rolig komiker att jag nästan kissade på mig, Therese Sandin heter hon och är känd med sin show "Tjockis - en superviktig stand-up show".
Söndag morgon - meditation på fjället.
Vi avbröt meditationen lite tidigare än de andra för att få ha frukostbuffén för oss själva. 
Vi hann prata en massa igen, diskutera/bolla ett nytt koncept som Carola planerar att erbjuda och sen hade vi sista passet för den här helgen - träning med Anna Sunneborn. Galet roligt!!!!

Nöjda satte vi oss i bilen och körde hem. Resan gick alldeles för fort, vi hade så mycket mer att prata om. Tack Carola för en fantastisk helg! Det gör vi om!