Lidingöloppet - the story

Det har varit något tyst på bloggen i veckan. Det beror på att bloggerskan gick in i en depression med start typ onsdag. Var nämligen ute med Mannen och sprang dryga 7 kilometrar och trots att jag persade på runt-sjön-rundan så kändes det fel i kroppen. Jovisstsörru, vaknar torsdag morgon med feber och allmän hängig känsla. Kan inte ställa in jobbet så jag far till storstaden och jobbar en intensiv dag. Smiter in på Apoteket på lunchen för att peppra på med meducin. Mest psykologiskt tror jag. När jag kommer hem är jag helt slut, lägger mig i soffan och det blir varken intervaller med spring-kompisen eller simträning. Neggar.

Fredag morgon - vi ska med husvagnen till Sälen och är därför lediga. Klockan ringer 5 och jag har sovit max 4 timmar (ni vet, jag behöver ju lika mycket sömn som en liten bäbis, typ 8 - 9 timmar är lagom). Men mår som en princessa. Helt otroligt. Hela dagen känns bra så jag bestämmer mig för start ändå. Bästa uppladdningen med lunch i bakluckan.

Lördag morgon, visst känns det lite märkligt i bröstet men det gör det ju alltid inför ett lopp för mig. Bestämmer mig för att ta det här som ett långpass och inget hets mot klockan. Men det går bra, riktigt bra. Tänker att det här Lidingöloppet ska bli det första där jag orkar springa i varje backe. Vid 10 kilometer får min mage för sig att krångla så det blir ett lååååångt stopp i en bajamaja. Typ 15 minuter. Men sen så!

Kilometrarna flyger förbi, tittar inte på klockan, njuter när jag springer om massor med folk i uppförsbackarna, förbannar att jag inte är bättre på att rulla nerför i nerförsbackarna, låren tar lite stryk. Men allt funkar och jag känner mig inte ens trött. Inte ens vid 20 km då man faktiskt lätt kan kliva av och slippa både Abborren och Karin. Sneglar på klockan vid 20 km men orkar inte räkna, klockan står på 2:20 och mitt pers är 3:59. Fortsätter trampa på, orkar även här springa mellan vätskekontrollerna och sedan gå några steg för att få i mig vätska. Tar en gel. Flyter på och allt känns bara underbart.

Ser några killar och tjejer som ligger vid sidan om spåret med sjukvårdare runt omkring, en som krampar rejält och vårdarna ropar på ambulans. Hoppas allt gick bra.

Vid tre kilometer kvar börjar jag köra stenhårt. Springer om, springer om, springer om. Och så slutspurten, så skönt, har massor med kraft kvar, hade lätt kunna springa en mil till. Tittar på klockan, först besviken över att det inte blev sub 3:30, sen glad över att jag persade med 28 minuter!!!! 3:31 blev det och då tog jag inte ens i speciellt. Sprang långsamt men sprang hela tiden (OK, några gåsteg tog jag i Abborren och Karin), tänkte på hållning, stark core, korta steg, håll upp kroppen.

Så glad i dag! New York Marathon - here I come!