Skidåkare?

Ni som troget följt min blogg vet ju att jag är envis som en gammal åsna och mest ser svårigheter som utmaningar som är till för att besegras. Men alltså, det här med skidor har aldrig någonsin varit min grej. Det bara funkar inte. Jag tänker, tänker och tänker men det blir inte så där snyggt som i tankarna. Mest bara går jag omkring på skidorna och det är varken snyggt eller energieffektivt. Dysken försökte för ett par år sedan få fason på mig (kan vakna kallsvettig fortfarande av en tysk stämma som skriker "Dänk på den hööööööga höften") och kanske lyckades för en stund. Men det gick över.

Hur som helst så har jag ju börjat gå med stavar. Hur svårt kan det vara? Inte svårt kanske men riktigt jobbigt. Och än så länge har vi mest promenerat omkring och forcerat några backar med långa kliv och stavisättning. Sen ska vi ju börja träna också.....

I går råkade jag slänga ur mig en utmningar till Chefsgubben - "jag slår vad om att du aldrig kan göra mig till en skidåkare". Efter det var inget sig likt. Han ställde hundra frågor om min träningsbakgrund, hur mycket jag tränar, varför, kondition, styrka, eventuella skador (nästan så att han på studs ville klämma på min piriformis på rumpan). Och nu är det bestämt. Han ska omvända mig. Jag ska åka Öppet Spår med hög höft och glad min. Oj då. Och så nämnde han något om 8 - 8,5 timmar också i samma veva. Och då hade jag inte hunnit med att berätta att min senaste Vasaloppserövring låg på repvarning och tolv minuter från 12 timmar. Ja, vi får väl se.

Vågade knäppa några kort den här gången i alla fall. Och behövde faktiskt inte springa i kapp så många gånger heller. 11,8 km på 1 timme och 50 minuter. Hepp. Mörkt hann det bli också.