Fart och fläkt

Konferens utanför Uppsala, mitt ute i ingenstans tornar sig äppel- och päronparken upp. Så vackert. Började dag två med en morgonjogg i den här idyllen bland overkligt stora herrgårdad och håriga kor.Efter en hel dags möten skulle vi ut på äventyr. En karta, ett gäng frågor, en ribb-boat och en förare till denna. Strategigenomgång och iväg. Det gick fort, riktigt fort. 600 hästkrafter, maxfart på över 100 km/h, tur att sjön var lugn annars hade jag varit långt ifrån lugn. Cool grej trots att kombinationen vatten, båt och fart inte riktigt är min grej. Snygg var jag också.Senare i dag åker jag hem och hoppas hinna med en kort löprunda för att rensa huvudet. Laddar också för Super Saturday på lördag, jihaaa!

Vilodag

I dag har jag en välförtjänt vilodag, det blev en miljogg på förmiddagen och två tuffa pass på kvällen. Disktrasevarning efteråt. Tur att maten var klar och nästan färdigtuggad när jag kom hemvinglandes.

Tjänsteresa i tre dagar, vi får väl se om jag lyckas klämma in någon träning alls. Brukar vara skönt att komma iväg på morgonträning när man vet att resten av dagen ska spenderas still i ett konferensrum.

Ha en underbar vecka!

Grattis MarathonMia!

Hon gjorde det! Hon vann 24-timmarsklassen! Hon är så grym! Hon sprang 188,83 km på 24 timmar (målet var springa över 16,1 mil). My god. Respekt. Bild från jogg.se.

Jag har fångat räven!

Äntligen fastnade MTB-räven på bild! Som jag har kämpat. Oftast ligger jag ett par hundra meter efter henne så då är det lite svårt att få en bild. En rumpa som blir suddig är ju inte så glamoröst. Men efter gårdagens tripp på dryga 2 mil landade vi för bastubad en ljummen augustikväll och då passade jag på. När hon minst anade det. Så här är hon, gott folk, den grymma MTB-räven som ska lära mig ALLT om MTB. Det kommer att ta tid. En hundra år sisådär.I går strök jag mitt långpass då kroppen kändes mysko, huvudet var för stressigt. Det kändes inte OK helt enkelt. Valde att strunta i det i dag också eftersom jag har mina pass på gymmet i kväll. Dagen började med hällregn, jag sände en tanke till Mannen och hans MTB-kompis som var ute och cyklade medan jag själv tog en kopp kaffe till. Tänkte stryka löpningen helt till förmån för tvättstugestjänst. Kom upp från tvättstugan och får se att solen börjar skymta bakom molnen, men vad tusan. På´t bara. Kör väl så långt jag orkar. Ingen press, inga tider. Här en före-bild. Och en något rödlätt efter-bild. Närmare bestämt 11 km efter.Nu är det dags för tvättstugan igen. Återhämtning kallas det.

Svettigt

Extremsvettigt löppass avklarat, nu väntar kräftskiva med tjejgänget. NU gnäller jag inte över den ljumma kvällen, det gjorde jag under löpningen ska ni veta. Orkade inget alls, höll på att flyta bort. Nya tag i morgon!

Skärmjakt och yoga

Jag och sonen var på tävling i går. Han skulle delta i en orienteringstävling och eftersom min multisporttävling väntar runt hörnet så fick jag följa med. Men jag fick ABSOLUT inte säga något. Inget alls. Bara vara tyst och eventuellt, beroende på om jag skötte mig, bära stämplingskortet.

Banan var 2,4 km, lite för lätt tyckte han när han pinnade på mellan kontrollerna. Eftersom det regnade riktigt rejält fick jag ta av mig glasögonen. Inte så bra i terräng. Snubblade, trampade i alla vattenhål och gick på två grenar.

I mål kom vi efter en genomtänkt genväg genom en tisteläng (sonen i långa byxor, jag i korta förstås). Kameralinsen är något regnig och immig, precis som vi orienterare.Efter en varm dusch för att värma kroppen åkte jag på yoga för att värma själen. Fick lära mig att Namaste (det man säger på slutet för att tacka sin kropp för yogan) betyder "Det goda i mig tackar/bugar för det goda i dig" (eller gudomliga, kan betyda både ock kanske?). Yogalärarinnan skickade också med oss yoga-budskap, bland annat för att vara tacksamma för det vackra som finns runt omkring oss. Hon avslutade med "Med det sagt släpper jag er nu". Det var så fint på något sätt. Som att hon vårdat oss under en timme, haft sina vingar över oss, skyddat oss. Nu skulle vi klara oss själva. Lämna den trygga zonen på vår matta.Nä, kanske jag ska röka på lite till? :-)

Kvalitet

Det är så lätt att säga att jag ska leva i nuet, jag ska träna med kvalitet men sen att verkligen genomföra det är trixit. Jag tänker ofta - bara jag kommit halvvägs på mitt långpass kommer det att kännas bra, bara jag kört det här passet klart, bara jag gjort den tävlingen, och vad jobbig den sista backintervallen kommer att kännas. Men hallå? Det är ju varje kilometer som ska få en chans att delta i helheten, varje pass ska göra skillnad, varje del av backintervallen ska ge mig starka ben och djupa lungor. Ett citat från Annelie Pompes sida, så sant, så rätt och så svårt:

"Jag satsar stenhårt på kvalitet – varje träningspass ska vara det bästa träningspass jag kan göra just då. Det ger en närvaro i träningen att fokusera på en sak i taget. Varje övning, varje simtag, varje löpsteg, varje andetag – så bra som möjligt."

Tre coola brudar

Tre coola brudar hade träff 18:15 sharp i går. Iförda coola blöjbyxor, hjälm, brillor, Camelbak och givetvis snygga MTB:s. Coola brudarna hade stämt träff för att köra 3 mil över stock och sten. Vi började lätt på asfalt som byttes ut till allt möjligt - grusväg, traktorväg, ängar, stigar, lera. Jag och den andra rookien var vilse mest hela tiden, MTB-räven hade full koll nästan hela tiden. Vi bor verkligen i en underbar håla, det finns så mycket vägar och stigar att utforska, bara man har en bra guide med sig. Och det hade vi. När vi rundade vanliga människor som satt och åt middag i finvädret, hörde vi ett sus. Wow, coola brudar. Vad snabba de är. OK, det sista hittade jag på själv. Det lät bättre så.

Det brände ganska rejält i låren av och till, BodyPump dagen innan cykling är inte en jättebra idé. Men mest var det bara underbart. Vågade till och med släppa på en del i nerförsbackarna men Räven rår jag som vanligt inte på. En vacker dag ska jag försöka fånga Räven på bild. Då får ni se hur grym hon ser ut. Till dess, en helt vanlig räv.

Saker att se fram emot

Snart i varje löpartokig prenumerants brevlåda, "min" Annelie. Och en massa annat roligt förstås.Till helgen (helg 1), kräftskiva. Eventuellt x 2 om ork finns. Nästa lördag (helg 2), SuperSaturday. Årets händelse för Les Mills-nördar. Fullt nu och det ryktas att det finns FEM guldbiljetter gömda någonstans i lokalerna. Varje guldbiljett berättigar till en GRATIS grundutbildning. Här ska letas!Helgen därefter (helg 3)- multisporttävling. Visst ser det kul ut att gå i mål i dränkta, sura Asics, utan sport-BH för den simmade jag i tidigare under dagen, skrubbsår på knäna eftersom jag fick slänga mig i en nerförsbacke då bromsarna slutat fungera på cykeln. Det är livet det! Helgen efter (helg 4), vilohelg (eller jag erkänner, partaj igen).

Och sen helgen vi alla längtar efter (helg 5) - Lidingöloppshelgen! Jihaaaa!Vilket kanske också innebär en medalj som jag längtat efter. Ser nu att det finns flera medaljer beroende på hur många Klassiker man genomfört. Nej Marre, inga galna idéer nu.Vad kommer sen, om inte helg 6. Den innebär flytt av husvagn till Tandådalen för en massa skidåkning i vinter och kanske MTB-åkande innan vintern kommer. Lycka!
Pust, fullsmetat i kalendern alltså, big time. Kanske skulle jag ta och vila en smula i oktober. Ja, kanske det.

MTB drottning

Seg var bara förnamnet när jag rasslade hem efter jobb och handlande. Mannen hade förberett mat, haken var att vi alla skulle hjälpas åt att fylla ytterligare ett släp med bråte. Vart kommer allt i från? Varför har män en inbyggd gen som tvingar dem att spara varenda brädbit, skruv, skrot som "kan-vara-bra-att-ha"? Funderade över detta medan jag och barnen jobbade funktionellt med att slänga saker. Funderade också över varför Mannen förvandlas till ett monster så fort vi kommer till returstationen - det ska vara manligt, gå snabbt, inte snackas, det ska slängas HÅRT ner i containern, inte tvekas, inte frågas om vart sakerna hör hemma. Bara gör't! Manligt!

När ändå testesteron-nivån var på topp, basrösten i gång, vågade jag mig på en fråga om en MTB-tur. Visst, ska bara fälla några träd, laga några bilar, fixa dotterns cykel, slakta en älg. Sen så. Eller ja, han fixade bara dotterns cykel, men ändå.Vi kom iväg till slut, susandes på grusvägar, in på en halkig stig, låg på rygg en gång (med cykeln över mig inget annat, det här är en träningsblogg - ingen relationsblogg). Så underbart! En timme njutning. Och ben som stockar, mjölksyra direkt när jag försökte trampa på. Jobbade också hårt på att köra igenom ALLA vattenpölar jag såg. Bra där. Blev prickig och snygg. MTB-rävarna säger att ett MTB-pass inte är fullbordat förrän man har prickar på sig. Lyckades.

Svettpärla

Körde mina två pass i går som planerat. Eller det första gick som planerat, det var Functional Moves. Sedan hade jag behövt lägga mig och kräkas lite bakom stereon men det kunde jag ju förstås inte eftersom kunderna tittade på mig. Som tur var körde jag andra halvan så jag kunde låtsasleta efter skivor, öpnna dörrar och annat en stund. Aktiv återhämtning när det är som bäst! När det var min tur att köra hade jag lyckats hämta kraft så jag kunde genomföra mina fem låtar utan större trubbel. Mer än att jag missade en grej på en av låtarna och fick improvisera big time. Tur att jag körde en gammal release så kunderna inte vet hur det ska se ut....
Hemma igen, tokblöt, toktrött. Dusch, mera mat, vatten och så Time Out på TV. Orkade bara titta på programmet halva tiden, blev så paff över Frank Andersson. Hur tänker han? Försökte han vara rolig och misslyckades? Var han ironisk? Var han tvungen att använda sitt gamla uttryck från 1800-talet "k*ken måste ha sitt"? Vad var grejen med att skryta om att han legat med över 1000 tjejer? Nä, jag hoppas det är han som blivit trög efter all brottning och inte jag efter all träning. Pinsamt var det.

I dag står valet mellan lätt distans eller vila. Med tanke på hur rumpan känns i dag efter en miljon utfall och lika många kickar, lutar det faktiskt åt vila.

På tal om vila, har jag tänkt strukturera upp min träning i cykler igen. Fyra cykler som är olika intensiva - medel, hög, medel och vila. Ska bara tänka ut hur jag ska göra det. Vad jag ska prioritera och vad jag ska välja bort. Vad jag ska låta göra ont och vad som ska vara mellanmjölk. Vilket mål jag ska ha. Just nu är det nämligen lite oklart. Nästa sommmar ska jag stå på startlinjen för Jubileumsmaran och då ska jag banne mig vara i löpform! Andra saker under 2012 blir ev något skidlopp och Vätternrundan. Lite lagom flummigt. Ska fila på det där med mål lite till tror jag.

Vasastafetten - the story

Inte så mycket att orda om. Regnet började på fredag kväll och upphörde inte förrän söndag morgon. Och det regnade MYCKET. Brukar inte noja speciellt mycket över att det är lite blött men nu skulle vi ut på myrar och det regnar.

Mannen drog iväg efter fem för att hinna med sin buss till sträcka två. Jag fick sovmorgon till nio, lyx. Åt en mysig frukost med barnen, laddade. Sen stimmade jag omkring som en äggsjuk höna fram till 11:30 då vi skulle åka iväg. Hann stressa upp båda barnen innan, duktigt.

Vi satte oss i bilen för att åka mot Oxberg där en löperska skulle av. Regnet tilltog, vindrutetorkarna gick för fullt. Småsnackade lite taktik, kläder och annat innan hon klev ur och skulle förbereda sig. Vi drog vidare till Gopshus där min sträcka skulle starta. En lång väntan i bilen men som tur var hade jag sällskap av en spelsugen enmeterstyp så vi körde tennis på min telefon (och jag förlorade hela tiden).

Vi räknade på tider, när skulle vår lagmedlem som körde sträckan innan vara i Oxberg. Detta räknande och planerande, det är ju nästan det som är svårast i hela loppet. Logistik, vem ska vart och när, när byts vi av, hur tar vi oss hem mm. Huvudbry! Jag började känna av ett Bajamaja-behov så då drog vi mot starten. Och det regnade och det regnade. Såg knappt var jag satte fötterna på vägen upp mot slalombacken.

Till slut fick vi förvarning om att vår löperska var på väg. Drog av mig jackan och väntade i fållan. Hann bli superblöt redan innan jag kom iväg. Ser henne komma, helt lerig på framsidan. Hinner fråga om hon ramlat (svar: JAAAAA över hela gärdet) och om hon är OK (ja även här, fast lite mer trött) innan jag drar iväg. Det ska vara nerför i början. Jovisstsörru. Lite nerför är det men eftersom det är helt geggigt går det ändå inte att springa på. Blir omsprungen och tappar lite hoppet. Glasögonen immar igen, ser absolut ingenting. Tar av mig dem. Ser inget. Kliver i varenda enmeterspöl, hittar en tjej med neongul jacka som jag kan springa efter så jag inte springer vilse. Till slut kommer jag ner till vätskekontrollen (som jag skippar) och då vet jag att det är uppför resten av vägen. Och jisses vilken stigning. Inte jättebrant men sådär jobbigt sugande. Kommer äntligen ifatt några som jag kan springa om, seger!

Dryga kilometern kvar och lungorna protesterar, kan inte öka, benen känns som stockar. En tjej kommer i fatt och vi börjar prata. Skönt! Äntligen något annat att tänka på. Ser målet i Hökberg, bara en lervälling kvar dit. Går inte att spurta fast jag försöker. Ser min lagmedlem, sträcker över chippet och önskar honom lycka till. Helt blöt, helt slut. Som det ska vara.

Mina två mål - att inte gå, att komma under 30 minuter. Lyckades med båda och är stolt över det. Även om jag hade velat komma under 29 minuter också. Men, men, det gick inte där och då men baske mig om jag inte ska träna upp att bli lite snabbare jag också. Ska bara torka först. Och just ja, skorna luktar myr fortfarande, försöker köra lite deo på dem.Bild från starten härifrån.

Redo för blöta Vasastafetten

Vasastafetten sträcka 8

Det är alltså i dessa trakter jag kommer att befinna mig i morgon efter lunch någon gång. Utifall ni behöver starta en skallgångskedja.Och halva sträckan nerför, halva uppför. Ganska fair deal. Enough said. Leverera.

Nackskott

Precis när allt börjar kännas så himla bra, löpningen flyter på, livet leker så måste det förstås komma ett bakslag. Jajjamensan. Sitter i bilen på väg hem från storstaden, stressad som vanligt. Lunchmackan (alldeles för sent) i handen, den andra handen på ratten. Telefonen ringer och jag ska försöka lokalisera den samtidigt som jag ska göra av mackan någonstans. Knak. Det smärtar till något oerhört vid ryggraden mellan skulderbladen. Shit. Vad hände?

Sitter helt förlamad för en stund, det gör så himla ont. Sakta börja smärtan avta men det gör ont att röra på armarna, kan inte vrida på huvudet. Och sitter på E4:an. Ingen bra kombination. Efter en stund börjar jag kunna röra på mig lite sakta igen men det gör så ont, så ont. Försöker stretcha, titta åt båda sidorna, ta upp armarna mot taket. Suck. Får fram telefonen och har tur - min massör kan klämma in mig en stund om jag kör som en vettvilling. Vilket jag gör. :-)

Efter massage var det bara att glömma MTB-cyklingen med kompisen och löpningen senare under dagen. Det fick bli en stillsam promenad och en mjukglass. Mycket härligt och mumma för själen. Avslutade dagen med yoga. Även det är energi för själen.

I morse kändes det stelt och trist igen men efter flera lager liniment börjar det ge sig. Jag stretchar, försöker hålla igång blodcirkulationen och håller tummarna för att det inte blir värre. Ska ju springa lite i morgon också.

Skidtur

Eftersom jag verkligen börjar få dålig fantasi när det gäller att få ihop långpass, provade jag skidspår som omväxling i dag. Tanken är att få ihop så mycket terräng och kuperade slingor som möjligt inför Lidingö. Eftersom jag minns vinterns stakande och pustande uppför backarna i skidspåret så lät det som en bra idé. Dock betydligt enklare så här sommartid att komma i väg: i stället för att bylsa på med sjutton lager kläder, valla skidor, lägga in dessa i bilen och åka till skidspåret så var det bara på med löparkläderna, skor, Garmin och vätskebälte. Utanför dörren, på med klockan, vänta in satelliter och KÖR.

Det är 2,5 km upp till skidspåret, sedan följer allt från vanlig motionsslinga, grusväg, traktorväg till ganska svårsprungen och igenvuxen stig. Det är det som är charmen! Men väldigt svårt att känna igen sig, de riktmärken jag hade i vintras är borta nu när löven invaderat träden, backarna som nästan är omöjliga på skidor är inte alls så tuffa löpandes. En underbar runda helt enkelt.Fick springa några gånger fram och tillbaka på gatan för att till exakt 15.00 km. Garmin-nörd. Grannarna anmäler mig för irrationellt beteende snart.Tror jag hade en perfekt uppladdning i dag - bra med sömn, mycket energi under dagen, lunch, mer jobb och iväg. Jag behöver nog äta strax innan långpassen för att ha tillräckligt med energi till löpningen. Dessutom var det skönt att ha vatten med sig på passet, det var länge sedan. Men konstigt nog har vätskebältet... krympt. Så måste det vara. Hade nämligen problem att stänga det i dag. Tur att Mannen har ett i storleken större för då borde det också ha krympt så det passar mig perfekt.

"Hallå, här är jag, kom ner till mig och hämta mig!" Det ropar så konstigt från källaren, vad kan det vara? Jo just det, det är min älskade MTB som vill ut och röra på sig. Bäst jag lyssnar på henne och tar en tur i morgon. Nedan en underbar bild från i söndags när vi var på äventyr mitt i skogen.

Återhämtning

I fredags efter mitt långpass på 13 km körde jag rejäl återhämtning. Först den blå förpackningen och sedan ett glas av den i flaskan. Smakade lika underbart båda två. Kan varmt rekommendera vinet Tasari, ett riktigt gott och lätt sommarvin (rött).

I måndags hade vi städdag, röja i källaren stod på schemat. Ut med allt skräp och iväg till soptippen. Vad vi hittade saker! Än är vi inte klara men det känns skönt att få rensa ordentligt emellanåt.

I går däremot åkte jag till storstaden efter att ha sovit ungefär 3 timmar på natten. Ögonen stod i kors hela dagen på sitta-still-möten. Men när jag kom hem fick jag äntligen röra på mig. Ut och köra en kort sväng terräng, totalt närmare 6 km lycka. Toppade träningsdagen med BodyPump.

Vad händer i dag då? Jo, det är skolstart för de små barnen i kväll så lunchen kommer att bli en lång sådan i form av långpass. Ska försöka beta av en 15 km sisådär. Har inga förhoppning om stordåd, rumpan och låren skriker redan "skona oss" efter pumpen i går då jag lassade på onödigt många vikter på stången. Kan inte alltid vara klok. Men för en gångs skull längtar jag efter att komma ut och springa långpass, kanske har det vänt nu?

Det gör så ont

I dag har ungdomarna som utförde det omtalade lärarmordet fått sina respektive domar. Jag läser på Aftonbladets hemsida:

"Efter misshandeln kunde rättsläkare konstatera att Tommy hade omfattande frakturer i bröstkorgen, skallfrakturer, samt 26 skär- och stickskador över hela kroppen.
Under rättegången sa XXXXXXXX:
– Det kändes overkligt, att mitt våld dödade honom. Jag har varit med förr och det är inte så farligt som det ser ut."

Tidigare har samma person svarat på frågan varför han slog sönder fönstret för att ta sig in i trapphuset att det är så man gör, det är helt naturligt.

Det gör ont i mig, jag blir rädd och frustrerad. Så här svarar och tänker en 20 årig kille. Att det inte är så farligt som det ser ut. Att tro att man inte skadar en person genom att hoppa på dennes bröstkorg och huvud. Att sticka och skära någon 26 gånger utan att döda. Vad är det som händer? Varför denna avtrubbning?

Jag har min tes som jag ofta får mothugg för. Alla får ha sin syn och jag vet inte vad denna kille har för bakgrund som lett fram till dödsmisshandeln men jag kan inte låta bli att undra vilken verkan alla dessa löjligt våldsamma spel har på barn/ungdomar. Jag kanske är gammeldags men jag förbjuder mina barn att spela all sorts spel som bara går ut på att mörda, massakera osv. Givetvis handlar det om att jag kan styra (förhoppningsvis) vad barnen gör hemma och inte i så stor grad vad de gör hos kompisar, men jag tar ofta upp frågan, argumenterar, diskuterar.

Hoppas dessa tre ungdomar som deltog i mordet får ordning på sina liv och hittar ro för sina vilsna själar.

Tävlingsvecka

Oj, det är visst tävling denna vecka också. Jag ska springa Vasastafetten med mitt lag, Tröttbackens IF. Om jag ska vara ärlig, har jag inte reflekterat så mycket över detta faktum. Jag ser det som en kul grej. Mitt stora mål i höst är att fixa Lidingöloppet på ett bra sätt så att jag äntligen kan inkassera mitt Klassiker-diplom. Och det här med att tävla i lag är inte heller min grej (utom Multisport då), känner mig alltid som den som springer som en snigel och alla andra är som gaseller.

Min sträcka på Vasastafetten - nummer 8 - är en lättsprungen sträcka från Gopshus till Hökberg på 4,7 km. Tar det som ett träningspass, en snabbdistans helt enkelt. Glömde spana i helgen hur det ser ut där men det blir som det blir. Största bekymret har nog vår lagledare som ska ordna med transporter hit och dit....

Så denna veckan lägger jag undan min MTB för en stund (om jag kan) och fokuserar på en massa löpning. Dags att ge sig ut på långpass igen, försöker skramla ihop 15 km denna gång. Det börjar bli ont om tid nu. Har också fnulat på löpupplägget ram till Lidingö så jag känner att jag har det under kontroll (har väl aldrig hänt i och för sig).

Nu drar jag till jobbet, åker på tjänsteresor i veckan, ser till att barnen kommer iväg till skolan (äntligen!) och laddar för en till weekend i Mora. Det är livet på en pinne det.Slänger förresten in ett filmtips också - The Fighter. Se den! Det gjorde jag i stället för att gå på yoga som planerat. Kroppen kändes lite för seg för att ge sig iväg när de andra kurade ner sig under filtar i soffan. Mys.

Cykelvasan - the story

Är det så klokt att ställa sig på startlinjen för ett 45-kilometerslopp när jag bara ägt min MTB en vecka? Ja, tydligen. Det gick ju vägen det där!

Konstigt nog var jag inte ett dugg nervös innan. Jag såg det hela som en kul grej, ett träningspass. Laddade dock ordentligt som syns ovan. Kyckling och nudlar på Muurikka.
Ju närmare Oxberg vi kom, desto mer började pressen öka. Tjejerna i bilen började prata måltider, vår underbara serviceman gav oss sista-minuten-tips och gissade på tider. Det enda jag hade tänkt var att om banan var någorlunda cyklingsbar för mig och inte för mycket folk i vägen, kunde jag göra en tid på under tre timmar.
I Oxberg hämtade vi ut nummerlappar, softade, tittade på folk och rätt som det var hade klockan närmat sig starttid. Jag drog in i min egen fålla och insåg att jag skulle vara den som startade allra sist från Oxberg - hjälp! Tänk om jag skulle bli kvar alldeles ensam i Mora-skogarna och allt stängde innan jag hann i mål?
När starten gick hade jag det kämpigt, det var guppigt, stenigt och massor med folk i vägen. Nästan direkt kom vi ut på en asfaltsväg och då kunde racerbenen börja tugga ordentligt. Tog mig förbi alla i min startgrupp och flera i startgruppen innan också. Men, sedan vände slingan in på en grym nerförsbacke i sandig, grusig, stenig terräng. Och jag glömde i vanlig ordning att låsa upp framgaffeln. Klonk. Många fick punktering här och jag var livrädd att få punktering jag också.
Ut på asfalt igen och jag cyklar om ett par killar från min by - seger! Upp för Lundbäcksbackarna som ingenting (nästan) och in i Oxberg. Efter Oxberg hoppar min kedja för första gången. Hade ingen aning om hur man får tillbaka den. Grrrr. Sliter med den en bra stund innan den äntligen sitter på plats igen och jag försiktigt kan trampa igång. Sur förstås.

Men sedan är det krig! Jag kör för allt jag är värd i de partier jag kan (dvs lätt grusväg, asfalt) och tar fler och fler i startgrupperna innan - seger varje gång. Vägrar titta på klockan utan bara kör på. Mjölksyran härjar flera gånger men det struntar jag i, det är så kort lopp så jag har råd att ha mjölksyra. Stannar i Oxberg och Hökberg för ett par muggar sportdryck men Eldris hoppar jag över. Försöker hitta ryggar att trampa med, är rygg flera gånger åt andra också som kört hårt i uppförsbackarna. Har däremot otroligt svårt att köra i nerförsbackar, är så feg. Kedjan hoppar en gång till men nu har jag ju rutin på det.

Fem kilometer kvar och jag kikar på klockan som är på 2:12. Va! Jag kommer att klara mitt mål galant! Försöker öka så jag kan komma in på under 2:30 också. Men på slutet är det svårt att cykla, campingen vid Mora-Parken bjuder på gräs och stenar, svårt att cykla. Bron upp till centrum var inte heller så lätt att cykla uppför, var mest rädd för att jag skulle ramla.

In på upploppet, ökar, ökar och hör vår servicemannen ropa, jippiiieeee! Kommer i mål på 2:27. Så nöjd.

Summering: MTB är superkul! Måste träna mer på nerförsåkning och mer tekniska partier (även om det inte finns så mycket sånt på Cykelvasan). Hade inte kedjan hoppat hade jag kunnat komma ner på under 2:20. Nästa år blir det 9 mil, ser verkligen fram emot det!

I måååål!

Hade som mål att cykla 45 km på under tre timmar. Lyckades big time - 2.27! Så nöjd! Notera snygga midjeväskan och oljiga fingrarna efter kedjepåläggning. Stolt!

En bajamaja i Oxberg

Långpanna

Snart dags för långpass säger hjärnan, aldrig i livet säger kroppen. Den finurliga kroppen sitter här och hittar på en massa anledningar till att slippa (eller är det hjärnan som är i maskopi?):

1. Det är ju tävling i morgon (pyttsan, 45 km är väl ingenting)
2. Känns det inte konstigt i halsen (kan bero på att du hetsåt sockerkaka nyss)
3. Börjar det inte bli regnmoln ute (nä du, den går jag inte på)
4. Kanske måste storhandla (det gör Mannen)

Nä, det finns nog inga anledningar att låta bli. Lidingöloppet närmar sig med stormsteg och mina korta löppass räcker långt ifrån till att prestera 30 km. Se så, pallra dig hem, tryck in lite energi och UT! Allt mellan 12 och 15 km är OK. Spring människa, spring!

Hösttecken

1. Temperatur på under 10 grader när man går till jobbet.
2. Rumpvärmaren åker på i bilen.
3. Det är mysigt att dricka te i soffan efter kvällens träningspass.

Så är det nog, hösten är här. Mig gör det inget, jag älskar hösten med dess färger och krispiga luft. Det är som en nytändning. Dessutom firar jag och Mannen bröllopsdag då, hela fem år som fru. Jössses.

I går var en hektisk dag (igen). Upp i ottan på tjänsteresa, passade på att köpa nya, snabba däck till helgen när jag ändå var i krokarna. Hem för klippning, blev sååå snygg men förstörde det direkt eftersom jag skulle ute och springa. Däremellan hann jag förresten ta några jobbsamtal samtidigt som jag gjorde ett stort lass med köttfärssås. Multitasking på hög nivå!

Löpningen var tung till en början. Torsdag = kvalitetspass. Och nu ligger fokus på backe så backe fick det bli. Uppvärmning runt en mysig sjö i 15 minuter. Sen tog jag mig an en grusbacke som är riktigt tvär, ca 100 meter lång. Varje gång när jag kom upp för backen var jag helt slut i insida lår, pulsen klev upp till 165 vilket inte är så högt då jag brukar vara uppe på 175 annars. Men kanske kunde jag inte maxa då mjölksyran grep tag lite för tidigt. Det blev en liten backe och sex gånger i den större backen innan jag sprang ur mjölksyran lite lätt.Hem för att äta jordens laddning med spaghetti och köttfärssås. Drömde mig bort genom att bläddra i Vings tidning som hade kommit med posten innan jag drog på mig blöjbyxorna.

Mannen hade bytt däck och flyttat bak min sadel något. Det gjorde verkligen skillnad. Dagens tur började på asfalt, sedan grusväg, asfalt igen, en liten stig, grusväg, stig, grusväg och slutligen asfalt hem. Jag och MTB-räven försökte verkligen utmana oss själva genom att köra så långt som möjligt på de små, knixiga stigarna men ibland fick vi bära cykeln eller leda den när det var för stenigt och för stora stockar i vägen. Det var underbart vackert i skogen, fick stanna flera gånger och bara känna in, vackert så det gjorde ont.Totalt blev det 36 km på två och en halv timme. Bra jobbat! Måste fortfarande jobba på min feghet, MTB-räven flög ner i backarna, jag hade inte ens chans att hänga på. Men, det är KUL med MTB! Nu är vi laddade inför morgondagens lopp.Trött och frysen kom jag hem, kröp snabbt upp i soffan med en filt och sällskap.

Cykelvasan

Just ja, det är ju tävlingsvecka igen. Länge sedan sist! Ser fram emot att få ta mig an Vasaloppsspåret på cykel. I och för sig bara halva sträckan nu men det kan vara bra ladd för nästa år då jag cyklar hela.

Starten för mig går i Oxberg, den går mot Sälen en bit först för att sedan vända in på Vasaloppsspåret och återvända till Oxberg vidare till Hökberg, Eldris och Mora. 45 km som består av 28 km skogsväg/stig, 9 km grus och 8 km asfalt. Undrar vad som menas med stig? Hur trångt är det? Jag har ju bara kört 4 mil totalt på min MTB än så länge men vad tusan.

Vi är tre tjejer som ska cykla (fast var och en för sig) och en fjärde som är vår serviceman, dvs transporterar bilen från Oxberg till Mora, kör spontana hurra-rop och peppar oss innan start. Vi åker i god tid på lördagen för att hinna njuta av stämningen i Oxberg, prata teknik och cyklar med likasinnade. Ser verkligen fram emot just den delen, cyklingen vette tusan. :-)

Jag kommer att ha 4,5 timmar på mig att fixa det, i söndags cyklade jag 2 mil på 2 timmar, i går 2 mil på 1 timme. Så det beror verkligen på terrängen, det är svårt att gissa sig fram till några tider. Jag sätter som mål att cykla på 3 timmar och hoppas det håller.

I dag drar jag på en repa med MTB-räven igen, nu med lite bättre självförtroende, mycket bättre väder och click-skor. Yes box! Det här blir bra! Ska förresten värma upp med ett backpass löpning innan också. För säkerhets skull.

Fit Forever

Den snyggaste av dem alla, Dolph Lundgren, har i dagarna släppt en bok som heter "Fit Forever". Jag är löjligt förälskad i Dolph, när han var med i Melodifestivalen för några år sedan satt jag som limmad. Älskar filmer där han är med, Rocky IV t ex. Mmmmm, ögongodis. Han är välbyggd, amerikaniserad men har den där glimten i ögat närvarande hela tiden. Var det inte han som "låtsastappade" svenskan efter en vecka over-there?
Ur innehållet (på tal om amerikansierad):
1. Briefing: Grunden du behöver för att få fantastiska resultat
2. Mission: Dolphs tankar om träning och hälsa
3. Weaponry: De bästa och mest effektiva styrketräningsövningarna
4. Special ops: Så kan du komma i form trots att du inte har mycket tid på dig eller är på resande fot
5. Fuel: Den bästa kosten för de bästa resultaten
6. Fit forever: Så ser du till att hålla formen resten av livetDenna bok klickas hem, om inte annat så för bildernas skull. Bilderna ovan (förutom Rocky-bilden) hämtat från Bonnier.

Ett med naturen

Efter ett extremroligt BodyCombat-pass med en sprudlande instruktör, hade jag så mycket endorfiner i kroppen att jag snabbt bytte om till coola MTB-Marre och drog iväg på cykelpass. Tanken var finåkning på grusväg men någonstans 2,5 km från hemmet tänkte jag ta en smart genväg. Den var inte så värst smart. Absolut inte snabb heller. Gör inget, måste komma över min rädsla för lera och för att lorta ner cykel och mig själv. Vidare på den planerade grusvägen. Jag och Meridan susar fram, snabbt går det. Ser något stort och brunt i ögonvrån, det springer precis brevid mig fast inne i skogen. Hinner inte vända dit huvudet förrän jag observerar att besten ska ta sig över vägen eller över mig. Björn? Nä, ingen björn men en gigantisk älg som lufsar över vägen. Pulsen då var nog uppe i 220. Pust.Susar vidare, två minuter går utan incidenter. Sen får jag panikbromsa för en grävling som ska ta sig över. Nu börjar jag verkligen fundera över om jag ska cykla överhuvudtaget. Vad ska komma här näst? En hund visar det sig. En hund som irrat bort från sin husse. En arg sådan, finsk spets som skäller och skäller. Sen ser jag att husse och hunden återförenar sig några kilometer senare (så då slipper du fundera på det, Mallan). Men innan det har hundet nafsat, skällt och varit allmänt otrevlig mot mig. Usch!

Får uppleva höga hastigheter på MTB - var uppe i 40 km/h på grusväg ett tag. Då gäller det att hålla i sig! Inte har jag lärt mig när man ska ha gaffeln "låst" och inte, dvs när det lönar sig att ha dämpning på och när man inte ska ha det. En annan sak som jag måste träna på är att vända "rätt" sida upp på min kombipedal, inte helt lätt att byta till spd i farten.