Cykelvasan - the story

Är det så klokt att ställa sig på startlinjen för ett 45-kilometerslopp när jag bara ägt min MTB en vecka? Ja, tydligen. Det gick ju vägen det där!

Konstigt nog var jag inte ett dugg nervös innan. Jag såg det hela som en kul grej, ett träningspass. Laddade dock ordentligt som syns ovan. Kyckling och nudlar på Muurikka.
Ju närmare Oxberg vi kom, desto mer började pressen öka. Tjejerna i bilen började prata måltider, vår underbara serviceman gav oss sista-minuten-tips och gissade på tider. Det enda jag hade tänkt var att om banan var någorlunda cyklingsbar för mig och inte för mycket folk i vägen, kunde jag göra en tid på under tre timmar.
I Oxberg hämtade vi ut nummerlappar, softade, tittade på folk och rätt som det var hade klockan närmat sig starttid. Jag drog in i min egen fålla och insåg att jag skulle vara den som startade allra sist från Oxberg - hjälp! Tänk om jag skulle bli kvar alldeles ensam i Mora-skogarna och allt stängde innan jag hann i mål?
När starten gick hade jag det kämpigt, det var guppigt, stenigt och massor med folk i vägen. Nästan direkt kom vi ut på en asfaltsväg och då kunde racerbenen börja tugga ordentligt. Tog mig förbi alla i min startgrupp och flera i startgruppen innan också. Men, sedan vände slingan in på en grym nerförsbacke i sandig, grusig, stenig terräng. Och jag glömde i vanlig ordning att låsa upp framgaffeln. Klonk. Många fick punktering här och jag var livrädd att få punktering jag också.
Ut på asfalt igen och jag cyklar om ett par killar från min by - seger! Upp för Lundbäcksbackarna som ingenting (nästan) och in i Oxberg. Efter Oxberg hoppar min kedja för första gången. Hade ingen aning om hur man får tillbaka den. Grrrr. Sliter med den en bra stund innan den äntligen sitter på plats igen och jag försiktigt kan trampa igång. Sur förstås.

Men sedan är det krig! Jag kör för allt jag är värd i de partier jag kan (dvs lätt grusväg, asfalt) och tar fler och fler i startgrupperna innan - seger varje gång. Vägrar titta på klockan utan bara kör på. Mjölksyran härjar flera gånger men det struntar jag i, det är så kort lopp så jag har råd att ha mjölksyra. Stannar i Oxberg och Hökberg för ett par muggar sportdryck men Eldris hoppar jag över. Försöker hitta ryggar att trampa med, är rygg flera gånger åt andra också som kört hårt i uppförsbackarna. Har däremot otroligt svårt att köra i nerförsbackar, är så feg. Kedjan hoppar en gång till men nu har jag ju rutin på det.

Fem kilometer kvar och jag kikar på klockan som är på 2:12. Va! Jag kommer att klara mitt mål galant! Försöker öka så jag kan komma in på under 2:30 också. Men på slutet är det svårt att cykla, campingen vid Mora-Parken bjuder på gräs och stenar, svårt att cykla. Bron upp till centrum var inte heller så lätt att cykla uppför, var mest rädd för att jag skulle ramla.

In på upploppet, ökar, ökar och hör vår servicemannen ropa, jippiiieeee! Kommer i mål på 2:27. Så nöjd.

Summering: MTB är superkul! Måste träna mer på nerförsåkning och mer tekniska partier (även om det inte finns så mycket sånt på Cykelvasan). Hade inte kedjan hoppat hade jag kunnat komma ner på under 2:20. Nästa år blir det 9 mil, ser verkligen fram emot det!