Ett med naturen

Efter ett extremroligt BodyCombat-pass med en sprudlande instruktör, hade jag så mycket endorfiner i kroppen att jag snabbt bytte om till coola MTB-Marre och drog iväg på cykelpass. Tanken var finåkning på grusväg men någonstans 2,5 km från hemmet tänkte jag ta en smart genväg. Den var inte så värst smart. Absolut inte snabb heller. Gör inget, måste komma över min rädsla för lera och för att lorta ner cykel och mig själv. Vidare på den planerade grusvägen. Jag och Meridan susar fram, snabbt går det. Ser något stort och brunt i ögonvrån, det springer precis brevid mig fast inne i skogen. Hinner inte vända dit huvudet förrän jag observerar att besten ska ta sig över vägen eller över mig. Björn? Nä, ingen björn men en gigantisk älg som lufsar över vägen. Pulsen då var nog uppe i 220. Pust.Susar vidare, två minuter går utan incidenter. Sen får jag panikbromsa för en grävling som ska ta sig över. Nu börjar jag verkligen fundera över om jag ska cykla överhuvudtaget. Vad ska komma här näst? En hund visar det sig. En hund som irrat bort från sin husse. En arg sådan, finsk spets som skäller och skäller. Sen ser jag att husse och hunden återförenar sig några kilometer senare (så då slipper du fundera på det, Mallan). Men innan det har hundet nafsat, skällt och varit allmänt otrevlig mot mig. Usch!

Får uppleva höga hastigheter på MTB - var uppe i 40 km/h på grusväg ett tag. Då gäller det att hålla i sig! Inte har jag lärt mig när man ska ha gaffeln "låst" och inte, dvs när det lönar sig att ha dämpning på och när man inte ska ha det. En annan sak som jag måste träna på är att vända "rätt" sida upp på min kombipedal, inte helt lätt att byta till spd i farten.