Vasastafetten - the story

Inte så mycket att orda om. Regnet började på fredag kväll och upphörde inte förrän söndag morgon. Och det regnade MYCKET. Brukar inte noja speciellt mycket över att det är lite blött men nu skulle vi ut på myrar och det regnar.

Mannen drog iväg efter fem för att hinna med sin buss till sträcka två. Jag fick sovmorgon till nio, lyx. Åt en mysig frukost med barnen, laddade. Sen stimmade jag omkring som en äggsjuk höna fram till 11:30 då vi skulle åka iväg. Hann stressa upp båda barnen innan, duktigt.

Vi satte oss i bilen för att åka mot Oxberg där en löperska skulle av. Regnet tilltog, vindrutetorkarna gick för fullt. Småsnackade lite taktik, kläder och annat innan hon klev ur och skulle förbereda sig. Vi drog vidare till Gopshus där min sträcka skulle starta. En lång väntan i bilen men som tur var hade jag sällskap av en spelsugen enmeterstyp så vi körde tennis på min telefon (och jag förlorade hela tiden).

Vi räknade på tider, när skulle vår lagmedlem som körde sträckan innan vara i Oxberg. Detta räknande och planerande, det är ju nästan det som är svårast i hela loppet. Logistik, vem ska vart och när, när byts vi av, hur tar vi oss hem mm. Huvudbry! Jag började känna av ett Bajamaja-behov så då drog vi mot starten. Och det regnade och det regnade. Såg knappt var jag satte fötterna på vägen upp mot slalombacken.

Till slut fick vi förvarning om att vår löperska var på väg. Drog av mig jackan och väntade i fållan. Hann bli superblöt redan innan jag kom iväg. Ser henne komma, helt lerig på framsidan. Hinner fråga om hon ramlat (svar: JAAAAA över hela gärdet) och om hon är OK (ja även här, fast lite mer trött) innan jag drar iväg. Det ska vara nerför i början. Jovisstsörru. Lite nerför är det men eftersom det är helt geggigt går det ändå inte att springa på. Blir omsprungen och tappar lite hoppet. Glasögonen immar igen, ser absolut ingenting. Tar av mig dem. Ser inget. Kliver i varenda enmeterspöl, hittar en tjej med neongul jacka som jag kan springa efter så jag inte springer vilse. Till slut kommer jag ner till vätskekontrollen (som jag skippar) och då vet jag att det är uppför resten av vägen. Och jisses vilken stigning. Inte jättebrant men sådär jobbigt sugande. Kommer äntligen ifatt några som jag kan springa om, seger!

Dryga kilometern kvar och lungorna protesterar, kan inte öka, benen känns som stockar. En tjej kommer i fatt och vi börjar prata. Skönt! Äntligen något annat att tänka på. Ser målet i Hökberg, bara en lervälling kvar dit. Går inte att spurta fast jag försöker. Ser min lagmedlem, sträcker över chippet och önskar honom lycka till. Helt blöt, helt slut. Som det ska vara.

Mina två mål - att inte gå, att komma under 30 minuter. Lyckades med båda och är stolt över det. Även om jag hade velat komma under 29 minuter också. Men, men, det gick inte där och då men baske mig om jag inte ska träna upp att bli lite snabbare jag också. Ska bara torka först. Och just ja, skorna luktar myr fortfarande, försöker köra lite deo på dem.Bild från starten härifrån.