Stockholm Marathon 2009 del 2

Starten gick och jag började sakta lunka tillsammans med en massa andra, härliga löpnördar. Vilket härligt ögonblick! Bara att få vara där och kunna starta! Det fick hålla så länge det håller.
Som första mål hade jag 10 km, då skulle jag ha uppnått mitt mål med att springa 600 km när maj var slut. Det gick ganska bra hela den vägen. Till och med Söder Mälarstrand, Västerbron och Norr Mälarstrand gick bra. Det brukar annars vara mina jobbiga sträckor! Dock började jag känna av höger knä (eller strax nedanför) när jag sprang utför Västerbron. Shit! Vad är det här?

Fortsatte att kämpa på med korta gångpauser enbart vid vätskestationerna. Funkade kanonbra hela vägen till halvmaran, som var mitt andra mål. Jippiieee! Startade andra varvet lite förundrad över alla som hoppade av vid halvmaran, varför är det alltid så många som gör det?

Vid Gärdet andra varvet blev jag trött i uppförsbacken så det blev lite gående där också för att spara på krafterna men ack vad krafterna återkom när jag såg bandet spela i bar överkropp. Me like!

Djurgården, ja vad ska man säga. Det är alltid lika tungt. Träffade dock på en tant på 60 bast som sprang sin 12:e mara i Stockholm och då tyckte jag liksom inte att jag hade rätt att klaga... Vi slog följe ända till Strandvägen, sedan skulle hon lugna ner tempot. Jag hade som tredje mål att komma till 28 km för att sedan slå av på tempot. Jag kom dit och slog ner på takten. Det började göra rejält ont i knäet och dessutom höger höft. Gick mest hela vägen fram till Slussen, Söder Mälarstrand och Västerbron, sedan halvlunkade jag Norr Mälarstrand för jag kände att höften kändes bättre av det. Nu gjorde det dessutom ont i vänster höft också plus att magen började bråka någonstans på Västerbron så baja-majjorna efter det var välanvända....

Men, nu började det ju ta slut snart! Herregud! Nu var det bara mål som gällde, inget annat fanns i bilden. Men vid Centralstationen kändes det jobbigt. Jag visste att mannan lagt av vid 35 km förra året och jag har hånat honom ända sen dess om att ge upp så pass nära mål. Nu började jag fundera på att lägga av jag också.... Men NEJ! Finne som jag är knep jag ihop och försökte ändra löpsteget något för att ta mig vidare. Ömsom linkandes, ömsom lätt joggande. När det var 2 km kvar, fick jag nya krafter och kunde springa resten, ökade dessutom tempot undan för undan och avslutade det hela snyggt på 5 timmar 26 minuter och 33 sekunder. Härligt och jag är grymt nöjd över att ha genomfört!

Linkade tillbaka för att hämta ut tröja och äta korv, lite orolig för att mannen inte synts till (förra året möttes jag av ett sms i telefonen om att han låg i sjukvårdstältet). Slog på telefonen fort som tusan och såg sms:et om att även mannen kommit i mål. Efter okulärbesiktning kunde jag dock konstatera att han inte var i bäst skicket; han hade kräkts under hela den timmen han väntat på mig. Ja se karlar....

På väg hem började också jag må riktigt illa, det rumlade runt i magen, resulterade i några stopp på toaletter under vägen.

I dag mår jag oförskämt bra! Höften ömmar lite, framsida lår är lite stelt om jag suttit stilla men annars helt OK. Vi har firat mor, jobbat i trädgården och packat inför vår resa på tisdag. Och njutit. Herregud vad vi har njutit! Ser redan fram emot nästa år och Stockholm Marathon. Not. Men snart kanske?