Så här vackert kan det se ut när man springer långpass med sin man. Trots att jag rent mentalt inte kände mig så vacker. Bilden är tagen vid 20 km och då var jag helt slut och jag menar verkligen helt slut. Trodde inte att jag skulle orka hem, nästan så jag satte mig ner på en stubbe och började gråta. Tur att min man fanns där och kunde ta mitt vätskebälte, trycka i mig lite sportdryck och vatten, peppa, stötta och bara finnas där. I love!
Från början då; gårdagen var en seg dag när allt kändes fel. Kroppen var vresig, jag hade ont både här och var, trötthet både i sinne och kropp. Jag låg mest i soffan och klagade om jag ska vara riktigt ärlig. Efter middagen började jag gaska upp mig något och lyckades trycka i mig en hel påse chips till filmen. Inte så bra med tanke på efterföljande magknip. Tidigt i säng, tankarna virvlade runt - skulle jag kunna genomföra långpasset med tanke på den risiga känslan jag hade i kroppen? Ska jag skjuta upp till söndagen?
Till slut somnade jag och efter en natt med mycket vridande, funderande och alternativa planer vaknade jag med ganska OK känsla. Ont i huvudet, mensvärk som börja tillta men annars OK. Frukosten var svår att få ner och med facit i hand alldeles för tunn. En macka med ägg, en halv drickyoghurt och kaffe. Nej, mannen var smart nog att tanka mer ägg och dessutom gröt.
Iväg vid 9-snåret (en lördagmorgon, vi var helt ensamma ute och fick konstiga blickar av några partynissar som säkert var på väg hem efter partyt), benen lätta som fjädrar ända fram till 10 km då första pausen var. Från att ha varit ganska sur, vresig och inåtvänd, börjar jag nu kunna konversera med stackars mannen (som är van att ha med en kompis på långpassen och lösa världsproblem tillsammans). Fram till 15 km är känslan ganska OK, men jag börjar frysa och det blåser mer. En känsla av att energin är slut börjar smyga sig på. Kämpar mig till 18 km, nästa paus och inser att nu är väggen nära. Tar det lugnt till 20 km och då är det nära-döden. Vid 21 km snubblar jag till och vrickar foten. Just snyggt!
Här någonstans börjar det vända. Jag dricker mer, tar det lugnt och inser att det inte är långt kvar. I sakta mak rör vi oss hemåt och tar en extra repa hemma på gatan för att få in exakt 25,0 km i Garmin. Härliga tider!
Nu är lunchen avklarad, ungarna har dragit iväg på aktiviteter och jag njuter vid datorn och en kopp kaffe. Mmmmmm. Snart tårta hos kompisen som fyller år (grattis Lotta).
Distans: 25,0 km
Tid: 2 timmar, 54 minuter
Känsla: Se ovan, summerat ganska tungt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar