Core på kvällskvisten

Det är grymt synd om mig nu. Foten tokvärker och jag känns ungefär lika stabil som dynamit. Familjen håller sig undan och det är nog lika bra det. Pendlar mellan hysteri, utbrott och gråt. Till slut bestämde jag mig för att gå på core i alla fall, som planerat. Men skippa löpningen innan förstås. Mest för att tänka på något annat en stund. Och för att familjen ska slippa mig en stund. Hoppade dock över alla övningar som inkluderade benen på något sätt, såsom uppvärmningen med benböj och balansövningar på en fot. Dumt att riskera något i onödan.

Nu sitter jag i soffan med en isklump på foten (eller vristen rättare sagt) och hoppas på mirakel. Har lyckats bli av med de två timmar BodyCombat som jag lovat ut i morgon bitti, skönt. Nu ska jag bara vila mig ända till lördag. Håll tummarna!