Redo för marathon?

Läser nyaste exemplaret av Fitness Magazine (bland annat med Sara, en av mina stora inspriatörer på webben), där finns ett löpspecial om hur man kommer igång med löpning, hur man blir snabbare på milen och hur man blir en marathonlöpare med hjälp med pulsklocka. Jag blir alltid lite full i skratt när jag läser den här typen av inlägg. Det finns alltid en tro om att ska man springa marathon, ja då ska man vara en ultamänniska och träna dygnet runt. Som i det här exemplet då träningen är varvad mellan en lätt vecka och en tung vecka med 6 dagars träning på den tunga veckan och 5 på den lätta. Och då snackar vi mängder av träning med hög puls. Det skulle jag aldrig palla med. Och ändå har jag klarat av tre marathon hittills...

Kanske går det ändå med lite sunt förnuft och ett lite vettigare upplägg där kroppen byggs upp sakta men säkert för att på ett lugnt men säkert sätta klara sig igenom 4,2 mil. Ja, jag tror ta mig sjutton att det är så. Till och med jag, en heltidsarbetande tvåbarnsmor med ett antal överviktskilon kan faktiskt med en relativt human träningsmängd klara det. Då måste väl nästan alla kunna klara av det, inte bara monstermänniskor som tränar som artikeln föreslår?

Kanske blev jag peppad av artikeln men mina 10 kom lätt distans kändes hur lätt som helst i dag. Hade gärna fortsatt i en mil till men besämde mig i sista stund att det var bättre att ha en skön känsla i kroppen till skillnad från de andra passen jag sprungit. En bidragande orsak till att det kändes lätt kan också vara att jag var i gymmet i dag och sprang, det känns alltid bättre där. Löpbandet är rakt (mitt sluttar lite uppåt trots att det står på 0% men golvet är ojämnt), det händer saker hela tiden, något att kika på, lättare att bläddar i en tidning. Psykologi alltså.

Tid: 70 minuter (8,5 km när bandet stängdes av efter en timme)
Distans: 10 km lätt
Känsla: Lätt som en plätt, ge mig mer!

Det var veckans sista löppass, enligt schemat i alla fall. I kväll väntar tjejfest med BodyCombat-tjejerna, tjohoooo!