Kalmar Ironman 2013 - The Story

Då var dagen kommen, dagen jag tränat emot i ganska precis ett år. ETT ÅR. Och så sabbar jag det nästan veckan innan med en klantig stukning.... Men som jag berättade valde jag att köra med inställningen att jag i värsta fall får kliva av på löpningen. Men vi tar det från början.

Dagen innan
Fredagen startades med morgonsim i hemska vågor. Efter det simmet mådde jag illa hela dagen. Av ångest. Jag är sällan rädd men det var ren och skär ångest jag kände. Vi checkade in cyklarna och påsarna. Frågade om jag behövde betala parkeringsavgift men det behövde jag inte. Det ingick i avgiften.

Innan start
Klockan skulle ringa klockan 5 men halv fem kunde jag inte sova en blund  till så jag väckte Mannen för att gå ner och äta frukost. Det blev inte så mycket nerpetat, allt hotade att komma upp igen. Gulp. Vilade en stund innan vi drog ner till växlingsområdet innan sex. Dags att ta bort regnrocken från Meridan, kolla cykelväskorna, energi och att däcken var OK. Vidare mot starten där vågorna yrde och flaggorna vajade oroväckande mycket i vinden.

Vi byter om till våtdräkt och smörjer in kroppsdelar med vaselin. Alltså den här synen, när 2000 atleter har en varsin burk/tub vaselin i handen och applicerar på fettet med hjälp av en plasthandske eller liknande.....

Sen var det inte så mycket kvar, dags att slänga in påsarna och gå ut till bryggan.

Simning 3860 meter
Det läskigaste av allt. Simning i havet, ett bråkigt hav med blåst på ca 8 m/s. Prästen välsignar oss, Kentas "I dag är jag stark" spelas, proffsen släpps iväg och fem minuter senare går startskottet för oss andra. Vi har ställt oss ganska långt bak i fållan för 1:30 så vår start blir helt OK. Jag håller mig undan, försöker hitta fritt vatten och det går ganska bra fram till första bojen. Sedan börjar motvinden i 500 meter. Det är höga vågor men jag fixar det ganska bra. Ligger och tänker på att jag är smått fantastik som kan simma i havet i nästan-storm, jag som är rädd för vatten! Kommer in på varvning bakom piren. In på andra varvet är det stökigt. Jag bli påsimmad, översimmad, sparkad. Det är kaos. Jag tvingas ställa mig på botten en stund för att samla mig. Får panik. Men det är bara att fortsätta.

På något konstigt sätt är andra varvet betydligt vågigare, jag ser absolut ingenting de 500 m när vi har motvind. Guppar upp och ner och blir sjösjuk, försöker tänka på annat men det är jobbigt. Kommer in bakom piren andra gången och får äntligen vända upp i kanalen mot växling. 700 - 800 meter kvar som jag trodde skulle bli lätta men tji fick jag. Världens äckligaste vatten, helt brunt, galna gubbar som inte fått sig ett ligg på länge för de vill ligga på mig hela tiden. Galet. Tar superlång tid för mig att fixa det sista men till slut ser jag rampen. Är inte speciellt trött, hade kunnat köra snabbare om det hade gått men jag var för rädd helt enkelt. Simmar på 1:35:55. Mycket nöjd med den tiden med tanke på omständigheterna.

Tar det lugnt i växlingen för att vara säker på att få med allt. T1 på 10:24.

Cykel 180,2 km
Dags att sätta mig på cykeln, har medvind ut mot Ölandsbron och det är magiskt att få cykla på bron! Vilken utsikt! Ser ner på havet och förundras över att jag lyckats simma där. Efter bron ska vi ner på södra Öland, Degerhamn, det är rejäl motvind hela tiden. Ligger på låga växlar hela tiden och snittar fruktansvärt dåligt. Försöker låta bli att tänka på tiden och bara mata på. Vänder vänster och får sidvind, vänster igen och äntligen medvind. Helt magiskt! Det blir helt tyst och jag bara matar på. Väljer att vila och inte ligga i så hårt. Vänder vänster igen över Alvaret. Där håller jag nästan på att ge upp (nästan). Helt galet jobbigt med sidvinden, det går så sakta, så sakta. Men sen är det en högersväng och vi tar resten av Öland med medvind i ryggen.

Öland var helt fantastiskt, vilken publik! Det hejades exakt överallt och jag blev så glad! Över bron igen och ut på den "lilla" svängen på 58 km på fastlandet. Började fantastiskt med att jag fick hejarop från ett gäng killar som kände igen mig (har ingen aning om vilka det var) och så våra supportrar Marie och Lars Åkerlund som kommit ner hela vägen för att supporta. Helt galet tacksam över att de var där. Och så hör jag också Maries stämma "CYKLA MARRE, CYKLA"!

Det var fruktansvärt att cykla på fastlandet. När det är så nära men ändå så långt bort. Kändes som en helt evighet och det gick sakta, sakta. Men till slut kunde jag skymta Kalmar, in i rondellen för att cykla in i T2. Och där står Lars och Marie igen och skriker som besatta. Lycka! Cykelturen tog 7:07:54 (snittade på 25,27 km/h vilket var något högre än mitt mål som var 25 km/h).

T2 blev en seg historia på 14:59 för jag skulle ju tejpa foten. Och efter några timmars jobb är hjärnan inte så pigg så allt tog hundra år. Svalde två Voltaren och började genast nojja över hjärtproblem.

Löpning 42,2 km
Då var det bara en mara kvar. Fast jag valde att tänka tre loopar. Foten kändes osäker första kilometrarna, benen var som stockar. Fick stanna redan vid 2 km vid första vätskekontrollen för att försöka sträcka ut vaderna. Hade som strategi att under första varvet springa mellan kontrollerna och sedan gå för att kunna fylla på med vätska hela tiden. Magen var i kaos. Försökte med allt - saltgurka, chips, gels men det var svårt. Tvingade mig själv att äta/dricka för jag visste att den stund jag slutade med det var jag körd.

Ganska tråkig löpning, mitt ute i ingenstans bland bostadshus. Fösta varvet var det i alla fall mycket folk ute och hejade. Men känslan när vi kommer in i Kalmar igen, den är helt obeskrivlig. Det är folk överallt, alla hejar, man flyger fram. Helt galet. Fast första varvet gick jag bara och längtade efter mitt första band. För när jag har två band får jag efter det tredje varvet svänga in på målrakan.

Jag får extra pepp från mina supportrar och min coach inför mitt andra varv, det behövs. De berättar att Mannen ligger en timme före mig men mår dåligt. Rackarns. Jag börjar mitt andra varv som visar sig bli riktigt tungt. Försöker springa så mycket som möjligt men det är svårt. Dels börjar det göra ont på konstiga ställen för att jag kompenserar för min stukade fot men sen är det också hjärnan som inte riktigt vill vara med längre. Varv två tar en hel evighet, har aldrig varit så glad som när jag kommer in i Kalmar för andra gången och för andra gången får passera målrakan på "fel" sida men vet att nästa gång, då får jag minsann springa in där. Får hejarop från supportrarna igen.

Men nu är det slut på löpningen på allvar. Hämtar mitt andra band och ger mig ut på min sista runda innan jag får gå i mål. Lider med de jag möter som bara gjort ett varv och har två varv kvar. Går och går, försöker hålla tempot uppe men det börjar göra ont överallt. Speciellt i höften, låren och höger hälsena. Kan inte springa alls nu. Det är en kamp mot hjärnan att orka hålla på och gå i 14 km. Vet ni hur lång tid det tar egentligen? Jättelång tid.... Tröståt chips och drack cola vid kontrollerna. Dvs när magen inte vände på sig.

Här är Mannen på väg mot att bli en Ironman, en slagen hjälte men som krigade sig i mål trots otaliga kräkspauser under maran. Han misslyckades med sitt energiintag och gick helt tom redan innan löpningen. Inte bra.

Alltså, den här känslan att komma in i Kalmar, alla ser att du har två armband och vet att du ska gå i mål. Det highfivas, skriks, hejas, alla ropar ditt namn, jag har aldrig varit med om något liknande. Det är ren glädje sista biten, jag får vika in på den blå mattan, jag ser mållinjen, jag hör speakern, folk är helt galna och skriker fram mig, jag känner tårarna komma i ögonen, höjer armarna mot skyn och speakern tillsammans med publiken skriker "you are an ironman"! Tårarna sprutar, får min medalj, ser Marie och Lars, kramas, gråter, får skumpa, är lycklig i hela kroppen, får en kram av coachen (och tänker hur jag måste stinka). Har gjort min mara på 5:25:25. Nöjd. Men de här tiderna har jag ingen aning om för jag kan inte minnas, kan inte räkna, bara fokusera framåt, framåt. Men efteråt får jag se att min tid blev 14:34:37.

Efter målgång
En personlig omhändertagare tar hand om mig, frågar om jag behöver en värmefilt (nej tack, är tokvarm), ställer mig mot en vägg där jag blir fotograferad, går vidare så att jag kan få min påse med överdragskläder, visar in mig i mattältet som är som ett himmelrike. Det finns ALLT man kan tänka sig där. Pizza, buljong, godis, kaffe, frukt, cola mm. Jag slänger i mig flera pizzabitar och pizza har aldrig varit godare.

 

Börjar nu ringa efter Mannen och fundera var han tagit vägen. Det visar sig att han blev omhändertagen direkt efter målgång och förd till sjuktältet. Där ligger han och mår dåligt. Jag tänker att vi ska gå och hämta våra cyklar, duscha, chilla men tycker inte läkaren som ruskar strängt på huvudet och vill inte alls släppa iväg honom. Jag kan sätta mitt huvud på att Mannen hade betalat läkaren för att säga så bara för att han skulle få ligga kvar där brevid den där snygga tjejen som låg i sängen brevid och småsnackade med honom med snäll och trevlig röst (inte alls lik min bitch-röst faktiskt).

Får pallra mig iväg till hotellrummet själv för att duscha, kommer ner igen och försöker återigen få med mig Mannen men nej då. Får i stället med mig en funktionär som hämtar Mannens saker när jag tar mina och får in allt på hotellrummet till slut. Känner mig pigg, helt otroligt pigg med tanke på vad jag gjort under dagen. Försöker lägga mig ner, blippar med telefonen, försöker varva ner men det går inte. Kan inte sova. Mannen hulkar och är klen. En orolig natt med väldigt lite sömn och en stor längtan efter frukost så innan sju är vi nere på frukosten.

Hur mår kroppen? Jo, det gör ont lite var stans. Främst i låren och så höger hälsena som är svullen och knastrar. Men inga andra skavanker än så länge. Det var dock jobbigt att stiga ur bilen när vi skulle äta mat.... Inte smart att sitta i bil så många timmar kan jag säga. Kan också säga att det inte är så smart att springa ett marathon med stukad fot men det är en annan historia. Resgodis och bara nyttig mat till lunch.

Och så medaljen. Så snygg så jag nästan dör snyggdöden. I am an Ironman. På riktigt.

Stort tack till Fröken Simfena som lärt mig simma, till min coach Andreas Lindén som hjälpt mig med träningsupplägg, till Mannen som hängt med på resan trots protester nu och då, till Ironman-förebilden Joel Evertsson som peppat hela vägen fram till och under loppet, Stina Franzon, också en Ironman som svarat på en massa dumma frågor framför allt på våra första tävlingar, till Marie och Lars som åke ner och delade vår dag, till alla vänner som stått ut med nojjande och som uppmuntrar med sms, meddelanden och samtal när det behövs som mest. I dag bär jag min snyggaste finisher-tröja ever med stolthet, om än lite haltande gång.