Om jag förra veckan blev lite less av alla "hur känns det" så kan jag säga att den här veckan gråter jag nästan när jag för sjuttioelftegången får frågan "hur är det med foten, blir det någon start". Jag blir vid varje fråga påmind om eländet men får också en klump i halsen när jag känner att personen som frågar menar det på riktigt och vill mig väl. Det finns så många hållna tummar där ute i vida världen just nu och jag hoppas verkligen att de hjälper.
Lördag kväll satt jag i soffan med foten i högläge och hårt lindad. Tänkte hemska tankar och var allmän svart i sinnet ända tills jag fick sällskap vid soffkanten av en kär vän, då kunde jag äntligen släppa de mörkaste tankarna.
Söndag morgon kunde jag inte stödja på foten alls, trapporna ner var helt omöjliga att besegra. Ringde sjukvårdsupplysningen, fick en läkartid som resulterade i en röntgentid som visade no-f*cking-spricka i alla fall. Från den stunden började jag på allvar vicka igång foten, belasta den lätt, jobba med den. Fortsatte så hela kvällen. Fick även denna dag några trevliga besök på soffkanten. Puss på er!
Måndag morgon, dags för tjänsteresa, åkte iväg och hoppades på det bästa. Smärtan började ge sig lätt, svullen och blå fortfarande men kunde börja gå ganska obehindrat. Testar att plaska en kvart i hotellets lilla, snuskiga pool (skrämde iväg ett ungdomligt par som jag misstänker lekte parningslekar och inte simmade) där jag gjorde allt för att undvika kallsupar. Gick ganska bra.
Tisdag, foten något bättre, går ganska mycket hela dagen. Fixar läkarintyg så jag kan ställa in tävlingen på lördag. På kvällen lindar jag hårt och testar racern, gick fint att cykla 3 mil.
Onsdag är det i dag, det bultar lite i foten och visst känns stukningen men jag tycker att jag går bättre och bättre hela tiden. Men jag får inte förivra mig, försöker ta det lugnt och stilla.
Nu då? Ja, inte vet jag. Har googlat mig halvt medvetslös på andra i samma situation. Det finns fall där foten sett betydligt hemskare ut efter en stukning på tisdag och hen ändå sprungit en mara på lördag. Miranda stukade sin fot en vecka innan ett bergs/terränglopp på 45 km men körde ändå, tejpad. Andra fall har de skadade fått vila i veckor och veckor innan de ens har kunnat börja fundera på att springa.
Jag har inte bestämt något än, jag kommer att packa för glatta livet i kväll. Jag packar som om jag ska starta. Samtidigt kollar jag upp försäkringar - när kan jag senast avboka för att få tillbaka startavgiften (som är saftig på en Ironman). I morgon bitti drar vi till Kalmar, sen får vi se om jag startar på lördag morgon eller inte. OM jag startar, kan det bli så att jag kör simning och cykel för att sedan kliva av när det är dags att springa. Eller så står jag brevid banan tillsammans med våra supportrar Marie och Lars och bara hejar som en galning. Varken vill eller kan bestämma något nu. Over and out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar