Som vanligt började det kännas i halsen på vägen ner till Göteborg, tävlingsnerverna verkar sitta där på mig. Men jag vägrade hetsa upp mig, fortsatte uppladdningen och sov som en gris natten till tävlingsdagen (sova som en gris=bra). Ingen hets, ingen stress på morgonen, iväg på spårvagnen. Mina tävlingskompisar och matpåsen verkar alla lika laddade.
Lång väntan som vanligt men inte ens det fick mig att tappa sugen. I dag skulle det ske.
I startfållan trängde jag mig varsamt fram så jag stod bland de främsta, startskottet gick. Johanna (ni vet långpasskompisen som faktiskt fortfarande är min kompis trots.... bajseriet i skogen) hade sagt till mig att jag inte fick stanna. Fick verkligen inte stanna, no matter what. Så hon satt på min högre axel för varje kilometer och bara tjatade "Du skulle bara våga stanna, du skulle bara våga....". Vid åtta kilometer var min mun som en öken men Johanna fortsatte tjata på axeln så jag vågade inte stanna. Hade bestämt att jag fick stanna vid 10 km, 15 km och eventuellt vid 18 km. Så helt enligt plan sladdade jag in på vätskekontrollen vid 10 km, passade på att krångla av mig jackan och skuttade sedan vidare. Konstaterade att jag gjort milen på ca 58 minuter, lycka!
Mitt nästa mål var att orka springa hela andra bron också, det har jag aldrig gjort. Men det gjorde jag minsann nu med hjälp av Johanna (på axeln). Och den var ju inte jobbig alls. Vid 15 tog jag några klunkar vatten, hade massor av kraft uppför avenyn. Fick dock problem med höger höft, trist. Har haft känningar där senaste långpassen så jag måste väl försöka undersöka vad det är för fel. Tog därför ett extra stopp vid 18 km för stretch. Såg på klockan att det här minsann skulle gå vägen, det skulle bli pers.
Firade med kompisarna på Lilla London och tog in världens godaste efterrätt, mums!
1 kommentar:
Grymt sprunget. Stort GRATTIS till ditt nya PB också! :)
Skicka en kommentar