Första tre kilometrarna gick bra, bestämde mig för att minst köra en mil så vid 5 kunde jag alltså vända. Men det var världens mest mysko spår, det gick ut "öglor" här och var så till slut visste jag varken ut eller in; vart är jag egentligen? Totalt förvirrade. Glasögonen hade också immat helt så jag fick stoppa dem i fickan. Allt jag såg var spåret några meter framåt.
Vid fem kilometer tittade jag bakåt i motsatt riktining och såg 8 km skylten, bestämde mig då för att åtminstone göra den öglan för att eventuellt sedan vända hemåt och få ihop 11 km. Men hur det än var så fortsatte jag hela tiden, en kilomter till, en till orkar jag. Egentligen var det inget större fel på orken, jag hade bars med mig och vatten så jag kunde fylla på. Det värsta var känslan att inte alls veta var jag var, inte se något och långa stunder vara alldeles själv mitt ute i skogen. Under pågående vargjakt.... Jag var nog lite rädd helt enkelt. Hade jag haft en kompis med mig hade det inte varit några som helst problem.
Vid ett vägskäl fick jag problem med att välja åt vilket håll jag skulle ta för att följa spåret, folk hade genat till höger och vänster. Bestämde mig för att välja höger, uppför en backe. Där i den backen tog orken helt slut. Då hade jag kört i tio kilometer. Visste inte heller om jag var på rätt spår (ha, ha) eller inte men valde att fortsätta ändå. Min Garmin fick nog och dog. Jaha, totalt ensam. Efter en lång stund hittade jag dock 10-kilometersskylten samtidigt som skylten på andra spåret (på väg åt andra hållet) sa 12 km. Jag fattade ett snabbt beslut om att gena 2 km och hoppade över till andra spåret åt andra hållet. Då mötte jag äntligen en tjej som kunde bekräfta att jag var rätt ute och förklarade också hur spåret fungerade, att det är uppbyggt av olika öglor för att få ihop 18 km. En ögla återstod enligt henne.
När jag kom till sista öglan, tänkte jag först gena även där men bestämde mig sen för att ta den i alla fall. Det var den jobbigaste. Kan inte ha varit så lång men idel uppförsbacke i en evighet. Sedan nedförsbacke vilket nästan är värre; jag fegar totalt i nerförsbackarna och plogar. Utan någon som helst teknik. Jag måste ha sett riktigt rolig ut....
Tillbaka från sista öglan ser jag stora vägen - fast på fel sida! Nä, jag fattar fortfarande inte varför stora vägen dyker upp på helt fel sida trots att jag inte korsat den. Totalt förvirrad börjar jag nästan bli rädd för mig själv. Trycker i mig bars igen för att få tillbaka mentala hälsan igen. Misslyckas givetvis.
Efter en stund kommer jag till vändplan där jag vet att det endast återstår 3 km "hem" igen. Skönt. Träffar också en kompis på vägen hem som jag snackar lite skidor och löpning med, nu börjar det kännas riktigt bra. Börjar ångra att jag genade 2 km. Typiskt mig.
Väl framme vid bilen summerar jag passet - 16 km på 2 timmar. Och då tog jag det riktigt lugnt. Det känns bra! Stelfrusen rumpa som vanligt men annars är jag ganska pigg. Skyndar mig hem, duschar varmt, stretchar så gott det går och äter soppa.
Sitter nu i soffan och känner mig mäkta stolt över prestationen, shit, jag körde 16 km den FJÄRDE gången jag kört skidor i hela mitt liv! Fast å andra sidan är det nu exakt 41 dagar kvar till mitt första skidlopp ever. Oooops!
Distans: 16 km
Tid: 2 timmar
Känsla: Kändes långt men OK.
Syns det förresten att glasögonen är alldeles sneda efter en liten vurpa i spåret (då de låg i fickan och jag krossade dem. Fniss! 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar