Långpass med ormar

Vilken ångest jag haft inför dagens långpass, hela dagen har jag känt mig nere och hängig. Blev bjuden på lunch av Klassiker-Anna och hon peppade upp mig rejält! Dels genom att berätta att hon äntligen blivit pigg och sprang massor med kilometrar i dag, sedan bjöd hon på värsta bästa lunchen med härlig efterrätt. Me like!

Så, styrkt av kompisen och lunch, drog jag då iväg. Hade redan tidigare i dag bestämt att jag skulle ta en ny runda, har annars kört precis samma sträcka på alla långpass i vår. Nu fick det bli ändring! Drog iväg och förvånade mig själv genom att ha lätta ben, det har inte hänt på jättelänge! Samma sträcka som jag sprang i går med enormt tunga ben var hur lätta som helst i dag. Konstigt.

Rundan började med asfalt, sedan en massa grusväg. Hela 12 km fick jag ihop innan jag stannade första gången. 12 km! Och jag hade inte ens behövt stanna då om jag inte bestämt det innan. Otroligt!

Sedan gick jag 500 meter, var lite orolig för hur det skulle kännas att börja springa igen men inte heller det var några som helst problem. Benen pinnade på. Dock började foten kännas lite, inte mycket men obehag.

Träffade också på ovanstående kompis på vägen vid 14 km. Han slingrade sig sömndrucket iväg när jag kom lunkandes, en vacker huggorm.

Vid 15 km fick jag en riktig dipp, den första. Dessutom kändes foten inte alls bra. Stannade och stretchade låren och då släppte det onda i foten. Misstänker starkt att problemet inte är i foten utan i skadan jag har på rumpan/ryggen, tydligen slutar en massa nervändar i foten vid fotknölen. Känner ju dessutom ingen som helst smärta vid foten när jag trycker eller vrider.

Nåväl, det onda släppte och också den jobbiga känslan. Kunde njuta av vackra vyer och kilometerknarka ihop hela 25 km i dag. Nu har jag parkerat mig i soffan och bara njuter. Löpning är inte så dumt ändå....