Årets varv var inte en A-tävling för mig utan snarare ett helt vanligt långpass. Min tanke när vi susade ner mot Göteborg på fredagen var att njuta, vinka till publiken, springa mest hela tiden och inte sjåpa mig/känna efter så jädra mycket. Vi checkade in på Lisebergs hotell, bra ställe med bra läge.
Det var varmt i Göteborg. Tokvarmt. Jag och Mannen satt ute på hotellpuben länge (betyder till klockan 22 i Marres värld) och drack faktiskt rosévin/öl. Innan det hade vi hunnit gå en sväng på mässan och hittade cykelbyxor, strumpor, set med tights och t-shirt.
Lördagen var lugn och skön, vi var ute i god tid, fick tag i en OK sallad, råkade stöta på två vänner på spårvagnen och hittade ytterligare några vänner från vår håla när vi kom fram till starten. Bra uppladdning! Men varmt. Försökte hålla mig i skuggan och fasade för starten. Mindes 2010 då det tyvärr var någon/några som avled under loppet.
När jag gick mot min startfålla bestämde jag mig för att om jag gör ett bra lopp och känner mig i form, borde jag kunna springa på mitt PB (2:06) + 3 minuter (vilket var skillnaden i minuter för eliten jämfört med föregående år). Men jag satte inga krav på mig själv. Spring så bra det går helt enkelt.
Blev förvånad när jag kom till Majorna och kände att benen bara flög fram, varje kilometer (utom den första) gick på under 6 min/km. En kort drickapaus vid Majorna och iväg över bron som tog slut supersnabbt. Bestämde mig att stanna på de kontroller som hade sportdryck, inga andra. Vid sju kilometer kändes allt plättlätt och kilometrarna bara flög förbi. Hittade hela tiden en rygg som jag bestämde att jag skulle om. Så har jag aldrig resonerat tidigare!
Strax innan andra bron fick jag en liten mental dipp men det gick över så fort jag kom till bron. Över, flög fram, passerade många där på bron. Tyvärr bevittnade jag också en tjej som föll ihop och som fick HLR av en läkare som sprang loppet. Läskigt....
Avenyn var något segare än tidigare men jag höll mig springande hela vägen och försökte öka där det blev luckor. Efter 18 km måste jag knyta om skon. Sk*t också. Det tar 3 minuter. Men jag bryr mig inte, har i alla fall ingen chans att slå PB tänker jag. Ökar lite sista tre km och känner mig pigg och fräsch när jag kommer i mål. Inser precis då att om jag INTE hade knytit om skon hade jag faktiskt slagit PB. Trots den enorma värmen, trängseln och klena uppladdningen. Helt otroligt! Smakade bra med öl, god mat och en helt fantastik chokladkaka med cocostäcke och mangosorbet. Schlurp!
Jag är mycket nöjd med mitt lopp och känner att jag har mer att ge. Om mindre än två veckor är det tävlingsdags igen, jag hoppas jag har samma känsla i kroppen då och att temperaturen ligger lite lägre (dock INTE lika lågt som förra årets mara).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar