Svåraste steget i löpning...

.... är det första.

I går hade jag en riktig veldag. Velade hit och dit och visste varken ut eller in. Började dagen tidigt med babysim och att få iväg sonen på innebandymatch. Vid lunch var jag hemma för att fixa en god soppa till hela familjen. Efter soppan var familjen puts väck igen. Där stod jag helt ensam och förberedde för kvällens middag då vi bjudit hem gäster. När alla förberedelser var gjorde, tvättstugan hade fått blixtvisit (knappt jag hittar dit längre), började pannbenet bråka med mig. Du är ju så trött, gå och lägg dig i stället för att springa i dag. Åk kanske till gymmet och kör en kortis på band och lite styrka, det blåser ju ute. Dina löpkläder ligger i tvätten, du har inget vettigt att sätta på dig. Läs den där boken som du aldrig hinner avsluta.

Så där höll pannbenet på i tre timmar. Klockan gick och jag skrotade runt hemma alldeles ensam. Till slut fick det vara nog! Jag stängde av öronen och slutade lyssna på pannbenet. Klädde i stället snabbt på mig löpkläderna och gick ut med förevändningen att jag skulle fixa med lyktor och annat inför kvällen. När pannbenet minst anade, smet jag snabbt ut på gatan och började springa innan pannbenet hejdade mig. Så där, 1 - 0 till mig!

Och vilket pass! Det var helt underbart väder, benen var pigga och lätta och jag var så glad över att jag lurat pannbenet igen. Tänk att de första stegen ut genom dörren ibland kan vara så svåra i löpning....

Distans: 4,7 km lätt

Tid: 28:42

Känsla: Härligt!

Nu är det söndag, middagen med vännerna är avklarad och lämnat tydliga spår i form av baksmälla och chips-sug. Har gett kroppen det den vill ha, dvs lång sovmorgon, massor av vatten, chips, godis, soffliggande. Nu får kroppen betala igen - med svett. Jag drar iväg på core och BodyCombat oavsett vad kroppen vill, här ska tränas! Jihaaaaaaa!