Vätternrundan 2012 - the story

Uppladdning
Kom till Motala vid lunchtid på fredag, efter en pastabuffé gav vi oss in i tältet för att fynda. Planen var arm- och benvärmare och kanske något annat också som slank ner. Det är alltid panikkänsla i tältet, så mycket folk som ska fynda samtidigt och dessutom med nerverna på helspänn. Köpte i alla fall värmare och en snygg cykeltröja också (superbilligt, Mannen, kunde inte låta bli, nästan gratis).

Tillbaka till husvagnen, fika, fix med cyklar, ta det lugnt. Tills Mannen kommer på att han borde åka till tältet igen för att titta på nya racer-skor. Suck. Iväg, stress, köpa skor, hem igen för mat. Somnade som en stock efter maten, vid 20:00.

Start 03:00

Klockan ringde innan två, kände mig lite vimmelkantig innan jag förstod varför jag skulle upp. Som vanligt strulade Mannen och vi kom inte iväg från campingen förrän 2:30. Trampa, trampa till startområdet. Härlig feeling! Hade gärna velat hänga där en stund innan bara för att ladda. Hör när jag är på toaletten att speakern uppmanar ALLA att ha lysen på trots att klockan är tre eftersom lagen säger att lysen ska vara på i mörker. Vi har inga lysen på cykeln. Panik. Väljer att strunta i det och smiter förbi vakterna in i min fålla. Pang, starten går.

Fram till Jönköping 107 km

Bestämmer mig för att cykla så mycket möjligt, inte ta några stopp mellan depåerna men däremot stanna i varje depå trots att jag ligger bakom en bra rygg. Fram till första depån i Hästholmen är det 44 km, går tokfort. Hittar några starka ryggar att ligga bakom, ibland ligger jag själv men det går bra det också. Eftersom det börjat dugga, sätter jag på mig regnjackan nu.

Duggandet fortsätter, men jag bryr mig inte så mycket. Regnet har ökat rejält mellan Hästholmen och Gränna, precis innan Gränna, uppe i en backe, regnar det och blåser så fruktansvärt mycket att cykeln knappt håller sig på vägen. Många bryter och väntar på följebilen. In i Gränna, över kullerstenarna, uppför backen som kändes övermäktig förra året men i år kändes plättlätt, in i depån. Jag tar mig in i Grännadepån och funderar vad jag håller på med. Frågar en tjej som cyklar brevid mig "Påminn mig, hur mycket betalt får vi egentligen för att göra det här?", hon tittar på mig med tom blick och trampar för att bli av med galningen.

Stannar någon minut extra i Gränna, frågar en gubbe om väderprognoserna resten av rundan, han konstaterar att det bara är att ställa in sig på liknande väder alla 30 milen. Optimist det där. Gubbd*****l.

Mellan Gränna och Jönköping börjar jag tvivla på riktigt. Det här är inte kul någonstans alls. Orkar inte. Vill inte. Bestämmer mig för att cykla till Jönköping och sedan allvarligt fundera på att bryta. Det regnar mer och mer, jag ser inget, allt är grått och trist. Himlen ser alldeles svart ut. Ingen att cykla med. Alla muttrar något om att bryta i Jönköping. I Jönköping är gatorna hala av regnet och många ramlar omkull i svängarna.

Jag parkerar cykeln, går in och får mos och köttbullar. Hittar ingenstans att sitta, bryter ihop. Orkar inte mer. Fryser ihjäl nästan. Får sms från Anna och meddelar henne att jag nog tänker bryta. Ja gör det får jag som svar. OM jag riskerar att bli sjuk. Funderar på mina alternativ:

1. Bryta - vänta på brytbussen i ett par timmar, min cykel slängs in i en lastbil, jag komer att frysa ihjäl och min fina cykel kanske blir förstörd.

2. Fortsätta - jag kommer att frysa ihjäl och gråta och det är väldigt långt kvar.

Bestämmer mig för att kolla vad yr.no säger om vädret. Det ser ut att lätta om en stund. Då låter jag ödet avgöra - jag blundar och räknar till 10, om regnet avtagit så fortsätter jag, om inte, bryter jag. Och på något magiskt sätt har det avtagit. Lite besviken känner jag mig nog när jag "tvingas" fortsätta ändå. Inga bilder från den här delen av resan, Ajphånen låg i min Watertajt, 3 liters fryspåse. Klockan är kring halv åtta när jag lämnar depån.

Fram till Hjo 177 km

När jag kommer ut från depån i Jönköping, tar jag mig en gel som enligt förpackningen ska smaka Cola. Nä, skulle inte tro det. Får i mig den och ser förvånat att regnmolnen börjar skingras. Det duggar lätt och jag cyklar försiktigt ut från Jönköping. Ligger på desto mer på vägarna efter det, tar det dock lugn i backen ner mot Bankerud där nästa tidtagningsmojäng ska passeras. Inga stopp, kör bara vidare och minns att det är ganska lättkört fram till nästa depå, Fagerhult. Ser fram emot kaffe igen.

Snabbt stopp, har fått draghjälp av en tjej till Fagerhult som visar sig vara en tant på 70 bast, en stark sådan. Jag tackar för hjälpen och hon önskar mig lycka till på färden. Kan hon kan jag! Allt är blött, vrider ur handskarna. Har också en lustig känsla av att någon tar rygg på mig hela tiden, försöker få hen att hjälpa till att dra men får ingen respons.

Nästa depå är Hjo, där finns det god lasagne så jag trampar på. Några mil innan skriker en kille till mig - "trampa tokfort, om två timmar kommer regnet igen!". Oh nej, tittar på klockan och räknar att jag borde kommit 200 km i så fall, får väl stå ut med regn i 100 km då.

Det går fort fram till Hjo, stannar en gång för att kissa (på samma ställe som förra gången, Carina, fast då kissade jag ju i varje buske så du kommer nog inte ihåg just det här stället). I Hjo är det ganska lugnt, får min goda lasagne, passar på att ta av mig de blöta tightsen och dra på benvärmarna i stället. Skönt. Hela skolan (?) var ångig efter alla blöta människor som fanns där och framför allt sov exakt överallt.

Även här funderar jag över "kompisen" som snyltar på mig hela tiden, tar rygg även hit och vägrar hjälpa till att dra. Börjar bli irriterad.

När jag kommer ut från Hjo börjar solen skina, underbart! Ändå sitter flera hundra personer och ska bryta. NU? När loppet äntligen börjar bli skönt! Drar från Hjo kring 11.00. Räknar ut att jag kör ungefär 100 km på 4,5 timme. Trots urdåligt väder.

Till Motala, 300 km
Mitt nästa mål ligger 30 km bort, Karlsborg, 207 km klara. För övrigt utropar jag ett kort "tjohooo" vid 200 km bara för att. Ingen som tittar konstigt vad jag ser. I Karlsborg näckar jag och byter tröja.

Hej vad det går. Framme i Boviken, lerigt så jag fyller bara min flaska och drar vidare. Nu är det bara 70 km kvar! Cyklar på den knöliga vägen, rädd för punktering igen. Massor av poliser kör fram och tillbaka, en ambulans med sirenerna på kör om.

I Hammarsundet är det segervittring, bara en "Prästhytteträningsrunda" kvar. Plättlätt! Upplever vägen lätt, stannar bara till för att äta en gel och sms:a Mannen att jag snart är på G in i mål.

Ett par goa gubbar frågar om jag kan dra dem i mål för en öl och en dans på Statt. Visst, inga problem. Men efter 10 meter skriker de "Vi ses på Statt i stället!". Goingar. Däremot tar jag rygg på en kille som startat 3 timmar efter mig och ser proffsig ut. Men även proffs kan vara trötta och han försöker visa vilken man han är men tar slut efter några kilometer. Han frågar om jag kan dra men jag orkar inte och köpslår "om du får min sista gel, drar du mig i mål då?". Han antar budet men det blir jag som drar iväg från honom i alla fall efter någon kilometer. Inser att jag kanske kan komma under x.30 om jag pinnar på. Cyklar om hur mycket folk som helst, känner ingen trötthet, ökar, ökar. In i mål på tiden 13:29, putsning med nästan 3 timmar från förra årets tid (16:19) och med sämre förhållanden. Så nöjd. Äter pastasallad och kyckling. Dricker öl. Mår illa. Men ändå - jag är i mål!

Efterspel
Åker hem, duschar, mår illa, återhämtar mig, mår illa och så håller det på hela kvällen. Men inte som förra året då hela kroppen bara skrek NEJ. Och den här tjuvåkaren då, vem var det? Jo, jag kom på det till slut. Det var ju Klassikerkompisens ryggsäck som tjuvåkt med även i år. Bara för att få uppleva Vättern igen när ägaren svek. Så även den är ju faktiskt värd en medalj.



Slutet gott, allting gott. Läser på Motala-tidningens hemsida att ett par gift sig precis innan start och sedan cyklat Vättern. Och så fanns den här bilden också där, vilket gulligt par. Är det du och jag, Mannen, om en sisådär 30 år? Kärlek.

Dagen efter

Sov som en gris hela natten, vaknade då och då av att ryggen värkte något men inget farligt. Har lite känningar i höger knä och höger stortå, kanske en aningens öm i axlarna/mellan skulderbladen, men pigg. Så pigg att jag precis körde mitt Functional Moves pass. Men NU är det soffläge, i morgon väntar ett inlägg om återhämtning. Tusen tack Gainomax för att ni sponsrat mig hela vägen till Vättern och kommande återhämtning i veckan!