Vansbro Triathlon 2014 - The Story

Innan loppet
Mot Vansbro på fredag eftermiddag efter en jobbdag som var galen. Nytt fokus, ladda, ladda. Coachen ringde och gav några bra tips inför loppet hur det än skulle bli. Frågade mig vad min plan var och jag svarade ärligt "att kunna dricka rosé i husvagnen efteråt". Han måste tycka att jag är helt korkad. Uppdaterade YR så mobilen glödde till slut. Anlände till Vansbro och det var uppehåll, tack gode gud för det.

Prerace-möte 20:00 men ingen ny information om simning/inte simning/kortare simning.

Vi gick och la oss när vi insåg att strömmen på campingen gått. Sov inte jättebra utan vred och vände på mig. Strax innan åtta gick vi och åt frukost som var svår att få i (som vanligt det också). Regnet strilade ner, jobbig känsla. Vi frukosten pratades det om att det nog skulle bli simning men kortare. Jag ville verkligen inte simma. Var livrädd för det kalla vattnet men framför allt hur kroppen skulle reagera på cykel då jag skulle ha svårt att få upp temperaturen.

Nytt prerace-möte kl 10:00 då Claes förkunnade att simningen är inställd, vi skulle få springa 6 km innan cykel men denna sträcka skulle inte dras av från avslutande löpningen (så brukar man göra). YES! Fixade till Getingen och packade boxen med kläder.

Loppet

Hade varit sur och vresig hela morgonen, huvudvärk from hell och en jobbig känsla i kroppen. Men när starten gick försvann alla svarta tankar. Fick en dask på rumpan av Kicki och sen var det bara att springa. Vi sprang till en elljusslinga, terräng som var väldigt kuperad och blöt men rolig. 6 km senare kommer jag in för växling (37:59). Växlingen tar en evighet för jag gör allting bak-fram. Cykelbyxor på, nej just ja, av med dem igen för jag glömde benvärmarna. Gör om gör rätt. Ungefär så höll jag på i en evighet. När jag till slut fick till allt, sprang jag med cykeln mot cykel ut. Något fattades.... Mmmmmm, glasögonen. Sprag tillbaka och fick rota runt en bra stund innan jag hittade dem. Suck. T1 på 9:12 är en skandal.

Cykel är inte roligt när det är åtta grader, motvind och hällregn. Någonsin. Men jag tyckte ändå att jag höll humöret i chack, kunde cykla om en hel del cyklister. Låg inte och maxade på något sätt utan lallade mest omkring och försökte få de 9 milen avklarade (3:16:49). Ju kortare distans jag hade kvar, desto bättre kändes det. Fick i mig vätska och energi hela tiden, precis som coachen beodrat.

Växlingen till löpning var inte helt lätt. Händerna var helt stelfrusna så jag började med att försöka byta strumpor, det tog en evighet. Tightsen korvade sig. Då bestämde jag att jag byter inte något annat, orkade inte kämpa med de stelfrusna fingrarna så jag drog av regnjackan och drog på löparjackan bara. Resten (cykeltröja och armvärmare) fick vara på (8:36 i T2).

Första kilometrarna var hemska, benen var stelfrusna, ingen känsel alls. Tänkte att det här går nog inte. Men för varje kilometer så gick det lite, lite lättare. Sprang mellan vätskekontrollerna och gick ganska många steg när jag tryckte i mig sportdryck och gels. Helt plötsligt hade halva löpningen gått och jag kände mig fortfarande pigg. Ingen smärta, väldigt blöt dock. Sista varvet var nog mitt bästa, det var ren lycka. Jag hejade på alla jag mötte, peppade de jag sprang om och var allmänt glad. När jag passerade 18 km var jag så nöjd över mig själv. Såg att jag skulle kunna komma under 6:30 om jag pinnade på så det gjorde jag. Löpningen gick på 2:15 vilket är fantastisk för att vara jag och under dessa omständigheter.

Min sluttid blev 6:28:31, förra året 6:12:46 (sim 41:14, cykel 3:08:28, löp 2:08:13) men det var ett helt annat år med helt andra förutsättningar. Mitt mål (om förutsättningarna hade varit lika som förra året) var att göra sub 6 och framför allt plocka minuter på sim, växlingar och cykel. Kanske hade det gått..... Målet var ändå att klämma Claes Björling på rumpan och det gjorde jag. Den här Claes är en helt otroligt ödmjuk och härlig människa.

Underbara, starka Kicki fick en bra start i och med att hon "slapp" simningen som hon bävat för, höll på att bryta efter 45 km cykel men kom igen och kom i mål med knäont men humöret på topp! Du är så bäst, Kicki!

Mannen har varit skadade i flera månader och har nyss börjat springa lite lätt så han valde att springa prologen, cykla (som en galning) och avsluta med 6 km löp utan att få känningar i foten, skönt! Och starkt att kliva av trots att känslan var bra.

Tillbringade kvällen med att äta och prata igenom loppet med våra vänner från Gävle Tri. Mycket trevligt.

Dagen efter
Var illamående hela kvällen och natten, borde ha ätit något direkt efter loppet som jag brukar. Nu känner jag mig mest lite trött men kroppen känns OK. Blir nog en dag i soffan....

Tack Jimmie (och Gabriel) för foton och pepp!

Greg - what happened? I missed you!