Siljan runt 2014 - The Story

Jag har cyklat Siljan Runt två gånger tidigare - en gång med Klassikerkompisen och en gång ensam i hällregn och +2 grader. Den här gången tog jag det säkra före det osäkra och skickade en invit till Monster-Linda och undrade om vi kunde teama runt pölarna. Jag fick ett ja men började fundera över vad jag gett mig in på när hon "väl kunde eventuellt tänka sig att stanna EN gång och käka korv". Oooops, Marre goes utanför komfortboxen. Tillbaka till loppet.

Innan loppet

Räknar matte helt hysteriskt med Dottern som har en komplettering att fixa innan hon avslutar termninen (vilket hon fixade galant, jag är sååååå glad och stolt!). Är allmänt irriterad och stressad, får en racervända med Mannen på fredag kväll för att lufta hjärnan mitt i allt procenträknande. Skönt.

Sover bra hela natten och när klockan ringer 05:30 är jag ganska pigg och får i mig hyfsat med frukost. Och så tre koppar kaffe vilket visar sig behövas.... Jag innan start.

Själva loppet
Jag och Mannen cyklar upp till starten och väntar in våra vänner, starten går 07:00 och vädret är underbart. Ingen vind, lätta moln, inget regn. Jag och Monster-Linda trampar på mot Orsa, kör förbi den första depån och hänger på klungor där det verkar fungera. Vissa klungor är alldeles för ryckiga för att det ska kännas bekvämt för oss.

Det är pigga ben när vi tar ett kort stopp i Nusnäs för saft och en macka. Sedan trampar vi lätt mot Garsås där jag äntligen får mina två korvar. Det är något tungt mot Rättvik, backarna i Tällberg men sedan glider vi lätt ner till Leksand. Monster-Linda är grymt stark, hon bara trampar och trampar. Jag har inte alls samma tryck i benen och Linda drar det mesta. Vi ser någon olycka här och var men vi är hela tiden på rätt sida, på den säkra sidan.

Efter Leksand är det ganska tråkig väg en stund, jag försöker få in Linda i en extra kaffedepå men tittar frågande på mig och jag inser att det inte är någon idé att tjata. :) Vi trampar och bestämmer att vi inte stannar någon mer gång. På slutet erbjuder sig en kille som hängt efter oss att dra oss som tack och vi säger givetvis ja. Det går lätt och bra och jag njuter.

När vi äntligen ser bron över till Sollerön är jag glad, vi cyklar och pratar om livet. Utanför campingen kikar jag extra mycket på publiken för att se om familjen är där och då - PANG. En mötande bil gör en vänstersväng och vi cyklister faller som käglor. Jag ligger underst och får den ena efter den andra cyklisten över mig. Vågar inte känna efter hur det känns, ligger bara still och blundar. Till slut får publiken stopp på bakomvarande cyklister och kan börja plocka bort cyklarna som hamnat på mig. När min cykel lyfts bort reser jag mig försiktigt upp och konstaterar att jag mår ganska OK ändå. Jag får hjälp att fixa min cykel så att den rullar igen och bestämmer mig för att ta mig till mål. En backe kvar. Det går bra och jag når äntligen mål, omtumlad och vet knappt vad jag heter när jag säger hej då till Monster-Linda och tackar för hennes starka ben.

Efter loppet

Lyckas ta upp telefonen och ringer Mannen som lovar komma med bil och hämta mig. Vinglar mot maten och bloggläsaren Greg kommer fram och hejar, vad glad jag blir! Vi diskuterar träning, träning, träning och Ironman. Inspirerande! Mannen hämtar upp mig och min sneda cykel. Jag går och duschar och konstaterar att jag fått skrapsår och blåmärken men inte så mycket mer. Så här ett par dagar efter loppet har jag lite känningar i ryggen, höften och benet men det är helt OK. Mannen har gått igenom cykeln och det mesta är helt, det är bara framhjulet som är snett men det är också riktat nu.

Men hur gick det?

Mina tider på Siljan Runt tidigare (16 mil) har varit 7:20 respektive 6:53. Nu lyckades Monster-Linda dra mig till en tid (inklusive krasch) på magiska 5:44! Helt galet! Hon är grym den där Linda! Och ja, lite grym är jag också. :)