Stockholm Marathon 2014 - The Story

Innan loppet
Sjukt opepp. Galet opepp. Vet inte vad som hände sista veckan innan maran. Var osugen på det mesta, mara i synnerhet. Fredag var kaos, dåligt med mat, dåligt med sömn. Natten till lördagen sov jag inte många minuter.

När vi äntligen kom iväg på morgonen och hade hämtat upp alla glada och nervösa marathonlöpare började känslan att släppa lite. Men bara lite. Trött, galet trött. Kom fram till Stockholm i god tid men orkade inte ens engagera mig i mässan. Opepp var ordet. Lyckades peta i mig bra med mat i alla fall, alltid något. Och kompisarna var så glada och förväntansfulla att det lite, yttepyttelite smittade av sig.

Själva loppet
En regnskur sköljer över oss minuterna innan start. Skönt, det fick mig att vakna till i alla fall. Nu börjar känslan att infinna sig. Snart öppnar sig Stockholms gator för oss, bara för oss. Det hurras och klappas runt omkring mig. Lite mysigt är det allt.

Startskottet går, jag börjar springa. Det känns tungt, riktigt tungt, men jag vet att det brukar vara så i början. Ingen idé att hetsa upp sig över det. Benen trummar på trots att det blir en del sick-sackande. Vi tjejer håller ihop till en början, inte medvetet utan det bara råkar bli så. Men vid Strandvägen där Mannen står och jag kan langa över min jacka tappar vi bort snabb-Kicki. Jag och Marie fortsätter tillsammans, benen och speciellt låren känns lite men steget är OK.

Jag har som strategi att stanna och dricka vid varje vätskekontroll. Vid Söder Mälarstrand tar jag och Marie beslutet att hänga ihop på resan. Bra beslut.

Känns bra över Västerbron, lätt som en plätt. Kommer in vid Centralen och får hejarop igen från Mannen och Maries hejarklack. Känner mig glad och stark.Har passerat milen på 1:02. Vidare mot Odenplan och passerar sedan 15 km på 1:34. Bra fart!

Men mot halvmaran börjar det känns lite tyngre, både hos mig och Marie. 2:13 passerar vi halvmaran på och vi håller fortfarande bra fart. Vi pinnar på när vi kan men går vid vätskekontrollerna. Gärdet och Djurgården gick ovanligt bra, vi var vid gott mod och skrattade och pratade. Lite tyngre blev det när vi kom ut på Strandvägen igen men Mannen peppade oss vidare.

25 km passerade vi på 2:41 och vi har tappat några km, vi går några steg och peppar varandra. Passerar vätskekontrollen vid Söder Mälarstrand och nu börjar det blir riktigt jobbigt. På Västerbron börjar min piriformis bråka rejält. Det ilar ner i benet för varje steg jag tar. Jag förstår inte hur jag ska kunna fullfölja med den här smärtan. Funderar på att kliva av.

Kommer ner från Västerbron och ser att det står ett gäng massörer, hurra! Går och frågar en stark/snygg kille om han kan klämma på min rumpa. Han ser något chockad ut innan han förstår att det är piriformis som ska attackeras och inte att jag tokflirtar med honom. Jag lägger mig ner och får mig en rejäl omgång. Jisses, tårarna sprutar men ack så bra. Får också en Voltaren som Marie har med sig, röker rökheroin och sen är jag på. Skojabaramammaharinteröktpå.

Nu börjar smärtan släppa. Vi passerar 30 km på 3:17 men sen kör vi på ganska bra och ökar för varje kilometer. 35 km kommer snabbt och då är det bara upploppet kvar. Vi ser 5-timmars farthållaren och bestämmer oss för att komma före honom så vi öser och öser. Sista kilometrarna går riktigt fort. Vi har massor med krafter kvar när vi tillsammans, hand i hand, passerar mållinjen på 4:51 (Mannan fotade men jag har inte fått tag i fotot så det kommer senare).

Efter loppet

Under loppet tänkte jag otroligt mycket på att jag ville persa (4:46), Marie försökte peppa mig att tänka på annat, att bara nöta på, strunta i tiden. Först är jag missnöjd, sen är jag glad att jag kom under 5 timmar, sen är jag nöjd att jag överhuvudtaget tog mig i mål med tanke på smärtan jag hade kring Västerbron. Snabb-Kicki har varit i mål i 20 minuter, hon är vrålsnabb! Och så gläds vi åt Micke som marathondebuterat på tiden 3:46 - galet bra! Nu börjar Snabb-Kicki att prata om att göra en riktig satsning till nästa år, kanske, kanske......