En bild säger mer än tusen ord

I går efter ett misslyckat skidpass (fel valla, noll fäste, orkade inte staka uppför) drog jag och Mannen iväg på löpning i stället. Helt rätt! För vilket underbart pass det blev. Lagom kallt, ganska bra fäste, pigg kropp. Fast jag noterade att vi under dessa 9 km enbart sa en mening var.

Mannen: "Åh vad det doftar mat!"
Jag (senare): "Jag svänger vänster där!" (han hade stannat och kissat för sjuttioelfte gången i någon dunge)

Men så är det ibland. En riktigt härlig löptur behöver inte en massa ord. Sa jag att vi är från Norrland?

Väl hemma tänkte jag att jag baske mig skulle försöka med några chins. Det gick ju dåligt som vanligt. Hoppade upp, försökte sänka mig långsamt ner. Fick ett infall och gjorde pull-ups i stället och då behövde jag inte alls hoppa högt upp. Eller vänta, jag testar utan att hoppa alls. Och ta mig tusan om inte det också fungerade. Så nu är jag mästarinna av pull-ups också. Jag kan ju nästan allting jag. Citat Lotta på Bråkmakargatan.

Men i min iver tänkte jag att Mannen skulle knäppa kort när jag stoltserade (plus att jag skulle visa honom att jag faktiskt kunde nu). Tänkte mig ett kort där musklerna svällde, håret låg så där Hollywoodfint, det såg lätt och avslappnat ut. Det här är bistra sanningen och då har jag ändå retuscherat.

Vart börjar jag? Jo, inte är det några muskler som är direkt upp-pumpade. Hela stången håller typ på att gå av i mitten när jag belastar den. Håret är, ja, jag vet inte vad. Och så fick jag lov att klippa bort undre delen av kortet. Mina långkalsonger gjorde sig inte riktigt i bild. Speciellt inte i en pose där det mest ser ut som att jag bajsat på mig. Skyller allt på fotografen aka Mannen.