Cykelvasan 2012 - the story

OK, börjar med att beklaga förekomsten av egna bilder i detta inlägg, förklaringen kommer något senare.

Uppladdningen
Sjuk sedan tisdag morgon, inte ett endaste cykelpass sedan Sälen AIM Challenge lördagen innan. Kiropraktorbesök på torsdagen som innebar ett knakelibrak i ländryggen. Upp till Sälen i god tid på fredag, köer som vanligt men helt OK, mysig uppladdning med bästa gänget. Vin och bastu. Trots det nästan ingen sömn på natten. Tänkte på allt hemskt som kunde hända om jag trots allt fortfarande var sjuk och hjärtat skulle få sig en smäll.

Race day
Vaknade i god tid, mycket frukost, kaffe, i god tid till starten. Härlig morgon på alla sätt, förväntningarna hängde i luften och solen sprack igenom de gråa molnen. Träffade några kompisar som också skulle köra. Och vi i vårt gäng var på strålande humör hela gänget. Bästa chauffören/langaren/pepparen med.

Starten gick och jag hade lovat mig själv en lugn start för att se hur kroppen reagerade. Sakta segade vi oss uppför asfaltsbacken, otroligt skön start att få väcka kroppen på det sättet. Lugnt tempo men ändå puls. Vidare upp mot Smågan förbi en underbar sjö, härliga fäbodar. Det sa bara svisch innan vi var där, jag valde att inte stanna alls, drack eget vatten.

Mellan Smågan och Mångsbodarna gick det också fort, jag tog flera ur startgrupperna före mig. Härlig känsla! Mata, mata, mata. Stannade och drack sportdryck. Fortsatte med lätta ben en bit till men mellan Risberg och Evertsberg hade jag en svacka. Cyklingen var bitvis något jobbig, kändes som att jag inte kom någonstans alls. Bitvis var det riktigt fina cykelvägar i skogen. Men överhuvudtaget var allt det "skumpiga" jobbigt för min rygg. Jag fick verkligen jobba med att spänna bålen hela tiden för att förhindra stötarna att reta min ländrygg som fortfarande är något öm efter kiropraktorbesöket.

I Evertsberg sneglade jag på klockan och konstaterade att jag cyklat 5 mil på 2:40. Svårt att komma under 5 timmar vilket var mitt mål innan jag blev sjuk. Så jag började ta det lugnt en stund. Men det var helt otroliga nerförsbackar från Evertsberg så det började gå något fortare. Tyvärr lyckades jag tappa kedjan ett par gånger så det blev två uppförsbackar som jag fick gå i innan Oxbergsbackarna. Jag som bestämt mig för att inte gå alls. Nåväl, Snabb-Linda lyckades köra om mig när jag gick uppför en backe och det gav mig en massa energi. Härliga Snabb-Linda! Nu skulle det jagas! :)

Cyklade uppför Oxbergs-backarna som ingenting, förra året var de en plåga men nu var jag förvånad över att det gick så lätt. I Oxberg stannade jag bara kort och fortsatte vidare. Hittills hade jag varit livrädd för punktering (vilket jag alltid är) men nu var jag livrädd i kvadrat. Tog det väldigt försiktigt i steniga partier men annars öste jag på allt jag var värd.

Upp till Hökberg, snabbt depåstopp och vidare. Precis innan Eldris känner jag på min sadelväska. Den är öppen. Shit. Min mobil ligger där. Stannar och konstaterar att mobilen är borta. Tänker att den kanske precis har ramlat ur, vänder och går några steg tillbaka men konstaterar att det är helt omöjligt att leta efter den. Blir ledsen förstås. Inte för mobilen men utan allt som finns i den - bilder, mail mm. I ren panik spurtar jag in i mål men känner ingen glädje. Hittar inte mitt team eftersom de förväntar sig att jag ska ringa dem efter målgång. Går till infon och anmäler telefonen försvunnen men inget har kommit in. Får låna telefonen för att ringa Mannen. Ringer dottern som skyndar sig att ändra alla mina lösenord på diverse konton. Ringer jobbets jour så de tömmer telefonen. Känns lite bättre och jag kan börja släppa telefonen och tänka på att jag klarade det. Jag fixade faktiskt att komma under 5 timmar. 4:47 närmare bestämt.

Eftertanke
Nöjd med resultatet, en bra bit under 5 timmar, kan nog tänka mig att komma under 4:30 nästa år om jag tränar lite mer nerförsbacke i tvättbräda. Och lär mig att laga punktering så jag slipper vara rädd för det hela loppet. Och så just ja, håller mig frisk.

En stor eloge till alla medcyklare som är glada, trevliga och hjälpsamma efter banan. Ingen surar, alla hjälps åt. Och så alla dessa funktionärer som glatt delar ut hurra-rop och blåbärssoppa. Proffsigt! Och ett speciellt tack till den unga kille som hjälpte mig att anmäla min försvunna telefon och dessutom lånade ut sin privata lur till mig. Det är kärlek det. Puss på dig!