Fys-Johan har sagt sitt

Var och sprang en sväng med KB-kollegan i går, mest för att bli påmind över hur min smärta egentligen ter sig så jag kan förklara det ordentligt för Fys-Johan. Och ja, det gjorde ont. Under löpturen, efteråt och även i morse. Helt klart blir det värre med tiden.

Med den deprimerande känslan åkte jag till Fys-Johan i morse. När han inledningsvis, av ren artighet, frågade hur jag mådde, höll jag på att bryta ihop och börja gråta. Samlade mig och fick berätta min historia. Han ställde några frågor och sen var det dags för genomgång. Vi beslutade oss (han bestämde) för att koncentrera oss på det onda först och i ett längre perspektiv jobba med screening (hitta styrkor och svagheter i rörlighet och muskler).

Han kikade, klämde, jag fick stå upp medan han kikade från olika vinklar, göra benböj på olika sätt, han satte ett vattenpass på mina höftkammar, kände på kotor, drog i benen, kollade rörlighet och en massa annat. Och sen kom beskedet - mitt bäcken är toksnett, höger sida hänger ner en bra bit trots att vänster ben är kortare än det högra. Jag har låsningar i SI-leden och i bröstryggen. Mina utåtroterande bäckenmuskler är alldeles för tighta vilket gör att hela bäckenet tippar när jag springer. Min "rumpa" försöker kompensera detta och får problem efter en stund. Piriformis är för tight och kniper därför åt nerven som går ner i benet och det är det som orsakar smärtan i benet.

Har jag hört det här förr eller? :)

Så vad göra? Fys-Johan masserade (hårdhänt), tryckte på en miljard jobbiga triggerpunkter här och var, lossade på låsningarna i SI-leden på båda sidor och även i bröstryggen (ja, jag kan andas ordentligt nu!), stretchade ut och kontrollerade sedan om vi lyckats med uppdraget. Och ta mig tusan om inte vattenpasset visade att jag hade ett rakt bäcken igen!

Jag själv ska VILA i dag, alternativträna i morgon (ex spinning, cykling, promenad), löpträna i helgen och sedan återkomma på måndag för att se hur det känns. Och så ska jag töja, töja, töja piriformis på två olika sätt flera gånger om dagen. Och höftböjaren också. Och JA, jag får tävla på lördag.

Framtiden? Jo, den ser ljus ut, det här fixar vi sa Fys-Johan när jag tackade för mig och hade en tvättbjörnsliknande uppsyn (såg jag när jag kom till bilen). Vet inte om det var tårar av lättnad eller av smärta när han knäckte/knådade. Hur som helst känns det riktigt, riktigt bra nu.