Nu ska det bli åka av

Vilken anstormning efter min cliffhanger i går! Mailboxen fylldes, sms:en haglade in, alla undrade vad jag skulle göra nu! En jorden-runt-resa, lägga in mig på yoga-retreat en månad, sluta träna och börja med trädgårsskötsel, frågorna var många. Eller ja, tack ni två som har varit yttepyttelite intresserade i alla fall men tyvärr kände mig för väl båda två och visste exakt vart jag skulle "åka av". Jag är så förutsägbar. Och ja, det är ju förstås dags att gå vidare. Från sex marathon (sjunde på G i New York), en och en halv klassiker (ja, jag ska göra färdigt den här), det natuliga steget är en IronMan. Precis som ni två gissade.

Natten mellan fredag och lördag släpptes 1600 platser i Kalmar på IronMan, i går kväll var de slut. Helt sjukt! Alla andra år har det funnits platser kvar fram till våren, vad är det med folk? Måste alla ha en kris just precis samtidigt som jag har min kris? Give me a break! Så då blev det snabba puckar. Mannen lät tveksam, mycket träningstid, nya grejor (fast det gillar han ju), dyra anmälningsavgifter, men utmaningen är något som vi lite lätt diskuterat över sju glas vin i husvagnen flera gånger (ja, i lika träningsoveraller). Skulle vi? Eller ska vi vänta? Formen är grym, motivationen i topp, ska de ske så är det ju ett bra tillfälle. Och så KLICK. Klart.

Den 17:e augusti 2013 klockan 06:45, kommer vi, iförda svarta kondomer, kallsvettas, huttrande, fundera över vad tusen vi håller på med egentligen, lyssna på "Just i dag är jag stark, just i dag mår jag bra, jag förs framåt av kraftiga vindar....". Fast i mitt fall kommer jag att viska "inte så starka vindar alls, inte när vi simmar i alla fall, snälla Gud eller någon som bestämmer över vindarna".

07:00 kommer startskottet att gå. Vi ger oss av med 1598 andra viftande galningar (som alla ser ut som proffs och inte alls som en falukorv instoppad i ett för tajt fordral) i ett skvalpigt vatten som är cirkus 19 grader (hoppas jag) och sätter igång och simmar 3860 meter. Crawl för det har jag lärt mig tills dess. Två varv på en bana där de bästa troligen varvar mig ganska snabbt.

När vi simmat våra metrar snabbare än 2 timmar och 20 minuter, stapplar vi upp på en blå matta, hämtar vår bike-påse, in i tältet för att byta om till cykelkläder. Då väntar oss 18 mils cykling. Över Ölandsbron, en loop på Öland, tillbaka mot Kalmar, en loop där också. Nu får klockan max stå på 17:00.

Hoppa av cykeln, ställ bort cykeln, hämta min run-påse, på med löparskorna för att avsluta lite lätt med ett marathon. 42 195 meter. Tre loopar. Hepp. Klockan 23:00 måste äventyret ha avslutats, annars får du inte gå i mål.

Men NÄR jag gjort allt detta och dessutom i tid - då glider jag in på Kalmars gator och får vid målgången höra "Marre - you are an Ironman". Och då typ dör jag. Om jag inte gjort det tidigare under loppet.

OK, ungefär ett år kvar, hjälp!!! Tog direkt tag i den viktigaste delen, simningen, och skaffade mig en coach. Torsdagar 19:00 ska hon lära mig simma. På riktigt. Sen är det bara resten kvar.

Om ni vill läsa en härlig historia om en tjej som fixade sin första Ironman, läs här. Underhållning på hög nivå!