Så nöjd!

Har våndats länge och väl för Vasastafetten. Inte riktigt min grej att vara en länk i en kedja där de andra länkarna är toksnabba. Prestationsångest så det heter duga. Och så med detta trilskande ben tillika. Kände mig smått grinig och sur mest hela veckan och försökte pussla ihop en logistik för mig, Mannen och barnen för att få helgen att gå ihop. Det är ju oftast det som är svårast, inte själva loppet....

Jag skulle springa sträcka 8 så jag hade verkligen inte bråttom iväg. Tyckte lite synd om "Den-Vite-Kenyanen" som övernattade i vår husvagn och hade klockan på ringning vid femsnåret för att hinna till första sträckan. Hann ta det lugnt, chilla, äta lunch och ladda. Hörde om än den ena efter den andra som gjort stordåd på sina sträckor. Hualigen!

Till slut var jag på plats i Hökberg i alla fall. Dödsnervös. Givetvis fotosession i bajamajan som sig bör.

Värmde lite, det brukar jag aldrig göra innan ett lopp, men med tanke på min skada så kändes det bra att värma upp långsamt. Väl tillbaka hann jag bara in i fållan innan mitt lag påades. Dags att springa!

Upptäckte att chipet saknades på stafett-bandet och hann skänka den problematiken några sekunder. Sen sprang jag. Och sprang och sprang. Hade som mål att komma om 10 personer så det var bara att köra. Kikade ner på klockan vid några kilometermarkeringar och såg tider som 5:15, 5:03 och sånt. Helt sagolikt! Så jag öste på ännu mer. Tänkte att jag skulle ge järnet. Spurtade sista 700 metrarna för växling. Så nöjd. Snittade på 5:16 i kilometerfart! Har ALDRIG sprungit så fort. Tyvärr fick jag ju ingen officiell tid då jag saknade chip, surt när jag lyckades springa så bra....

Snabb dusch och vidare till kräftskivan där barnen och en massa andra familjer väntade. Mysigt i logen!

I dag en ny dag, värmebölja men jag laddar för Functional Moves. Och kanske BodyCombat om kroppen orkar och vill.