Det här med tid och kontroll

Varning - långt och personligt inlägg som inte har med träning att göra.

Jag är en planeringsmänniska ut i fingerspetsarna. Ibland vore det nyttigt för mig att bara släppa taget och inte planera så in-i-skogen mycket men jag kan inte. Har jag inte kontroll mår jag dåligt. Ibland är det svårt att skapa kontroll, det tar energi men efterså känns det så himla mycket bättre i min kontrollhjärna.

Just nu saknar jag kontroll. Fullständigt. Saker bara händer. Det största projektet är hemma förstås, Mannen pumpar vatten, gräver, putsar väggar, lägger i brunnar och gud vette allt. På morgonen innan jobbet, på lunchen, hela kvällarna. I hällregn för det regnar ta mig tusan exakt hela tiden. Mannen är långt ifrån en kontrollmänniska. Han gör en sak, sen börjar han fundera över nästa sak. Om det vore jag skulle jag gjort lååååånga listor på saker som ska göras i en viss ordning och saker som behövs inhandlas/bokas för att göra allt i rätt ordning. Nu är problemet att jag har absolut NOLL kunskap om dränering och avlopp och sånt. Jag kan inte ens gissa mig till vad som ska göras härnäst. Den här krocken skapar ångest, frustration, bråk, ledsna hjärtan.

I går till exempel, då jäktar vi iväg till jobbet båda två. På lunchen pumpar han vatten (eller gör något annat manligt i hålet) medan jag stressar iväg och handlar, förbereder middagsmaten och gör ett par mackor som han kan slänga i sig på väg tillbaka till jobbet. Men jag hann visst inte äta själv. Stressar hem direkt efter mina möten för att hinna göra middag innan orienteringsträning med sonen. Mannen jobbar i hålet.

Någonstans där medan potatisen kokar och jag försöker bolla mellan jobbsamtal, läxor och ombyte till träningskläder bryter frustrationen ut. Båda vill att hålet inte ska vara ett hål längre, jag är sur för att jag inte ätit mat på en hel dag och har tokmycket på jobbet, Mannen längtar inte direkt ut i ösregnet och klämmer ur sig "Men du hjälper ju inte till överhuvudtaget", "Det är ditt fel att vi började med det här projektet nu överhuvudtaget". Japp, say no more. Krig. Tårar. Ilska.

Och allt handlar om att vi är så olika. Och att jag inte klättrar ner i hålet utan kokar potatis.

Nej, i dag tänker jag inte stressa runt på lunchen och förbereda någon jädra middag. I dag planerar jag inte något jag inte kan planera (t ex när G Grävling ska bokas in). I dag tar jag på mig löpstassen och tar en kortrunda i solskenet. Kanske når solen även hjärtat och det kantiga försvinner sakta men säkert. Kanske.