Jim Frick forever

Ligger lite efter nu men tänkte bara nämna söndagens Sportspegel. Satt där igen, med té och mör kropp, zappade mellan kanalerna. Hamnade på Sportspegeln förstås och ett reportage om travkusen Jim Frick som för drygt ett halvår sedan var med om en läskig olycka. Efter att ha legat nedsövd i ett par månader, varit på rehabilitering, är han nu åter på benen och får flytta hem igen inom ett par veckor. Jim berättade om resan tillbaka, om familjen som ställt upp i alla lägen, om framtiden, om sina hästar. Jisses vad jag grät. Tårarna bara ramlade ner i soffan. Jim själv grät också. Grät av tacksamhet för livet. Av att vara på väg tillbaka. Att få vara i stallet igen. Att ha en systerdotter som tar över hans verksamhet. Av att få leva. Att få leva. Leva.