Jag - en löpare igen

I dag klockan 11.12 uppgraderade jag mig till att vara löpare igen. Det har varit lite svajigt på den fronten en längre tid. Låt mig ta det från början.

I morse började jag ojja mig redan vid femsnåret för kommande långpass, vaknade och somnade om vartannat. Det har varit tungt med löpningen och jag vill inte ha det så. Jag förhandlade med mig själv. Vid åtta var det dags att gå upp för att få iväg mina små älsklingar till simträningar. Förhandlade fortfarande om längden på passet och om det skulle ske inomhus (mycket mindre ansträgning men ack så tråkigt) eller utomhus (tyngre men roligare att kika på annat än gymmets vägg). Vädret skulle få bestämma. Det var mulet men inget regn.

När älsklingarna fått i sig frukost och jag tryckt i mig en ordentlig frukost också, förberedde jag mig för ett två mils pass utomhus. På med kläder och ut. Barnen hjälpte mig de två psykiskt jobbiga första kilometrarna genom att hålla mig sällskap på cykeln. När de svängt av till simhallen, fortsatte jag själv och förvånades över att benen kändes väldigt lätta. Klockan var innan nio. Kanske hade min uppladdning med mycket mat, godis, ett glas vin och 10 timmars sömn gjort susen?

Bestämde mig för att försöka springa första halvtimmen utan stopp. Förvånade mig själv genom att inte ens titta på klockan utan bara tänka på en massa andra saker medan benen sakta pinnade på av sig själv. Magiskt. Trots att det bara var några få plusgrader och regnet efter ett par kilometrar började strila ner. Kallt regn. Jag var klädd för vackrare och varmare kläder så rumpan förfrös totalt. Lika bra, då slapp jag känna efter om det gjorde ont eller inte.

Hade som nytt mål att ta mig till korsningen där beslutet om längden av passet skulle tas - det är sex kilometer dit och då hade jag valet att svänga vänster för att knapra kilometrar eller höger för att bara ha halva sträckan kvar. Det blev vänster och fortfarande hade jag inte stannat. Första stoppet kom faktiskt inte förrän efter M-som-i-Marreskylten, då hade mina gulliga, starka ben sprungit 10 km på 1 timme och 5 minuter. Utan att klaga, utan att kännas jobbigt. Helt otroligt!

Jag vände hemåt igen, sprang till 15 km utan stopp. Liter mer vätska och en sol som började leta sig fram bland de tunga molnen.

Nästa mål att springa till 18 km höll det också och sedan bara två kilometer kvar innan jag var hemma. Utan att känna mig trött eller sliten alls. Bara kall och frusen. Jag är en löpare igen!

Distans: 20,5 km långpass

Tid: 2 timmar 20 minuter

Känsla: Så lätt, så lätt. Hade kunnat springa många kilometrar till.

Nu byter jag om från löpare till partybrud!