I nöd och lust

Paraplydrink på Norrländskt vis

Jomen visst. Jag ska älska dig i nöd och lust. Har lovat och står fast vid det. Men ibland är det bra motigt. Ibland är varje steg tillsammans så tungt, alla vindar är motvindar, det skaver och gör ont. Just nu är det så. Men jag har ju lovat att inte ge upp. Nu är det inte mitt äktenskap med min man som jag beskriver utan mitt förhållande med löpningen. Det är inget som känns kul, allt är bara plågsamt och jobbigt. Benen känns tunga och omöjliga att röra på. Andningen tung och okontrollerad. Lusten leker titt-ut, fram och tillbaka.

I går strök jag löpningen från schemat eftersom kroppen kändes något sliten efter helgens bravader. I dag skulle det bli lunchlöpning, så det så. Ingen motivation infann sig hur jag än försökte tvinga fram den. Snörade ändå på mig skorna och gav mig ut. Tungt, tungt, tungt. Trots att solen sken från en klarblå himmel och fåglarna kvittrade. Har precis pratat med Klassikerkompisen om att hon har liknande känslor. Det är tungt. Vi konstaterar att det nog beror på att vi hittills kört mycket på löpband och nu ska köra på "riktigt", på riktigt underlag och med motvind. Det är väl klart att det känns annorlunda då! Det gäller bara att fortsätta streta på, att vinna över pannbenet och ändå ge sig ut. Kanske korta ner passen, kanske göra roliga saker på löprundan och inte bara traggla vidare i gamla hjulspår. Känner också att jag fylls av motivation när jag läser diverse berättelser från TEC i helgen. Ja, snart vänder det!

Distans: 6,25 km lätt
Tid: 41:45
Känsla: Ja, behöver nog inte tillägga något