Konstigt det där med långpass, jag har nästan alltid ångest innan men när jag väl ställer mig på löpbandet är all ångest som bortblåst och jag känner en förväntan och spänning; hur blir passet i dag, jobbigt, skönt, meditativt, ett kämpande. I dag kan jag sammanfatta passet med en skön lunk. Det bara flöt på, valde att skruva ner tempot något för att inte festa på kroppen för hårt eftersom jag varit förkyld och dessutom ska köra långpass med skidor i morgon. 8,6 km/timme stod bandet på och benen bara pinnade på medan jag förkovrade mig med hjälp av nyaste numret av Runners World. En perfekt kombo. Jag har alltid som plan att springa en timme utan stopp, sedan tar jag det lite lugnare. I dag hade jag lätt kunnat köra på två timmar utan några stopp, om jag inte fått håll efter 1,5 timmar. Valde också att stanna bandet när jag nått 15 km men som sagt var, det hade inte varit några problem att ösa på i flera kilometer till.
Distans: 15 km
Tid: 1:47
Känsla: Hur lätt som helst
Dagens till ära hade jag också den snyggaste av de fyra finisher-tröjorna jag har från maran. Helt klädd i svart var jag också, det händer inte ofta. I dag var det för att hedra min kompis som begravdes samma tid som jag sprang på bandet. Jag valde att hedra honom i tanken i stället för i kyrkan i dag. Varje kilometer tillägnades Micke, hoppas du hittar en runners high där uppe i himlen som varar i evighet. Rest in peace. Avslutade med en fika med andra kompisar till honom varav vissa valt att delta på begravningen medan andra hedrade honom på andra sätt.
Lev livet, njut, ta hand om nära och kära. Kram på er alla!
2 kommentarer:
Fasiken vilken tjej! Springa och läsa RW - då hade jag garanterat stått på näsan.
Jodu tack, Pernilla, det gäller att hålla tungan i rätt mun! ;-)
Skicka en kommentar