onsdag 20 maj 2020

Be the best version of yourself

Har ni hört/sett uttrycket ovan? Det fullkomligen bombarderar mig på sociala medier. Vad tusan betyder det? Är jag inte redan den bästa versionen av mig själv? Vad ska jag förändra för att bli den där maximerade versionen som jag tydligen måste vara? Hur? Vad? Vem bestämmer när jag är klar? När jag nått målet?

Det här inlägget ska handla om min resa, den är skriven lika mycket för mig själv som för dig som läser. Den är skriven för att jag ska minnas varför och hur, drivkraften och verktygen. Den är skriven för att jag/du ska sluta slänga getögon (älskar uttrycket) på quick fixes och tro att vi kommer att älska oss själva mer för att vi förändrar utsidan.

I augusti 2019 bestämde jag mig för att jag vill förändra mig själv. Egentligen långt innan det men det tog ett tag att få mitt "varför" att bli så starkt att jag verkligen startade. Ni som varit med mig länge vet att jag under en längre period mådde dåligt, stressade, var mentalt nerkörd i botten, problem med hjärtat och gud vet vad. Jag gjorde massor med förändringar i livet genom att både byta ut människor i min närhet, mitt synsätt på händelser/personer men också jobb. Det sistnämnde krävde massor med resor, konstiga tider, guld-lounger, middagar på flotta ställen osv. På ett år samlade jag på mig nästan 10 kg i vikt. Och det var inte muskler om vi säger så....

Jag blev mer och mer obekväm i de rörelser jag var van att göra - springa, böja mig ner, yoga (ibland hände det). Jag trivdes inte i min kropp. Jag vill noga poängtera att jag aldrig kände mig tjock och ful - tyckte fortfarande "fan vad snygg du är kärringjävel" :)

Jag hade några idéer om vad jag behövde göra men visste att jag behövde hjälp och att jag behövde stöd av andra. Jag valde två stigar - den ena var att börja träna något jag aldrig tränat nämligen Crossfit. Det andra var att starta Luciaformen med reFitness. Givetvis drog jag igång med båda samtidigt så som jag alltid gör.

Crossfit blev ett sätt för mig att utmana mig så som jag aldrig gjort tidigare - ta ut de där sista krafterna, pusha mig själv, göra saker jag inte vågat/velat tidigare under trygga former. Jag hade coacher som rättade, pushade och såg till att gav järnet på varje pass. Inget mesande där inte. Jag träffade nya vänner vilket i sig gav energi.

Luciaformen gav mig nycklarna kring kost. Och tro mig - kosten är ALLT. Det spelar ingen roll hur hårt du tränar, hur många timmar eller vilken intensitet. Äter du fel händer inget. Jag skulle vilja påstå att det är typ 90 % av helheten. Oavsett om du vill gå ner i fettprocent eller öka i muskler.

Jag gjorde en mätning i början och jag gjorde en mätning nyligen för att se att det jag tappar är fett och att jag samtidigt ökar i muskler, det var viktigt för mig. Jag vill inte "banta" för att tappa kilon, jag vill tappa rätt kilon.

Mitt resultat är -15 kg fett +2 kg muskler från september till maj.

Men är jag den bästa versionen av mig själv nu? Ja men det var jag ju förut också! I alla fall om vi ser till utseendet. Jag vill fortfarande tro att jag kan utveckla mig själv kompetensmässigt, mentalt osv så där hoppas jag att jag aldrig blir "klar", att jag aldrig är nöjd.

För att lyckas med en förändring behöver du ett starkt "varför" - för vem gör jag det här, varför, vad vill jag uppnå, vad är jag beredd att offra, vad för det kosta. Jag tror också att du behöver hitta en långsiktighet - du kan inte köra en "diet" i 14 dagar och sen vara "klar", du behöver ett nytt sätt att se på energi, mat, rutiner etc. Något som du kan tänka dig att hålla i resten av ditt liv.

Jag tror heller inte på att börja äta kokt torsk och ris 7 dagar i veckan, jag vill leva ett liv där det jag äter är gott, jag vill njuta av mat, jag vill inte ha en massa förbud. När jag gick in i Luciaformen var jag väldigt strikt, jag gjorde mina matlådor, drack mina proteinshakes om jag inte hade kvarg nära tillhands men jag var inte extrem på något sätt. Jag gick på fest och åt då maten som serverades, jag drack ett glas vin men jag gick alltid tillbaka till mitt kostschema. Inte för att jag måste utan för att jag älskar det! Jag älskar rutiner, att veta när och vad jag ska äta och att aldrig vara hungrig.

Och det där med att inte vara hungrig tror jag är nyckeln. Det är nog där många gör fel - de äter för lite. Kroppen börjar gå på sparlåga, livet känns trist och rätt vad det är slinker det ner en chokladkaka för det går inte att hindra. Nä, ät för guds skull! Men ät rätt.

Är jag klar nu då? Tja, inte vet jag! Jag fortsätter att äta enligt Luciaformen men kanske inte lika strikt och så lägger jag in mer protein och fett. Jag vill fortsätta att bygga muskler för herregud vad jag älskar känslan av att vara stark och se mina muskler! Och det gör man inte förrän lite av fluffet försvunnit från kroppen. Om jag hade tiden skulle jag träna crossfit varje dag. Jag älskar det! Även om jag arbetar hemma eller är ledig så åker jag 35 min enkel väg för att köra pass som börjar 06:30. Galet men så mycket älskar jag det.
Var snäll mot dig själv. Var tacksam för den du är och lev ditt liv fullt ut. Vill du göra förändringar, se till att välja smarta vägar och göra det med människor som du har förtroende för och som har hjälpt andra att förändra sig (långsiktigt). Det är ett jobb som ska göras så se till att ha roligt under tiden. Och framför allt - se det som ett långsiktigt jobb! Om du väljer att hoppa på en kort diet - fråga vad som händer efter den. När livet kommer ikapp och du ska få till den där vardagsmiddagen på 5 minuter. Hur ska du lära dig göra kloka val om du druckit dietshakes i 14 dagar? Vad är viktigt för dig - är det "bara" att tappa vikt eller är det att också bli stark/snabb/uthållig eller vad? Vill du ha tillräckligt med energi under din resa för att också orka träna, ta ut dig, träffa vänner eller vill du gå på så låga kalorier att du mest är en säck med mjöl när dagen är slut?

Mina slutord - var rädd om dig själv, älska dig själv, var smart och du är redan nu den bästa versionen av dig själv för *trumvirvel* det finns ingen annan att jämföra sig med, det finns bara en endaste version av dig. Tack och puss!

tisdag 5 maj 2020

Sköna maj!

April försvann spårlöst i en grå dimma. Ett april som innehöll cykelpremiär (en av gångerna i kort/kort vilket betyder shorts och kort ärm på tröjan, ej en mycket kort kjol), många sköna löpmil, lite mindre crossfit/styrka än tidigare, en del simning och en massa korantänande.

Det är ett annorlunda liv det här, att sitta hemma dagarna i ända, inte träffa så många som jag är van vid, inget resande, inget Arlanda, inga hotellnätter. Men på något sätt är det nog bra att få distans, att reflektera. Till råga på allt har vi infört korttidsarbete på min arbetsplats. Det är väldigt bra för mitt företag, ett sätt att ta sig igenom den här krisen när orderböckerna är tunnare än vanligt och marknaden är skakig. Det svåra för mig som arbetar med IT är att alla mina arbetsuppgifter finns ju kvar men nu ska jag försöka hantera det på 60 %. Det skapar en del stress men mitt i allt är det ändå en lyx att få arbeta 60 % (ledig två dagar i veckan) i tider som dessa.

Sonen däremot har det tufft, han tar studenten i år och blir snuvad på fester, bal, studentkryssning och allt annat roligt. Dessutom har alla hans tävlingar blivit uppskjutna till hösten och då kan han inte delta eftersom han ska göra lumpen. Tufft.

Men åter till träning och maj! På lördag väntar min första tävling och den är inte inställd, hurra för det! Vi ska springa Hofors varv-efter-varv - 6,5 km ska avverkas varje timme i 10 timmar (eller så många timmar jag nu orkar). Det ska bli kul! Även Sonen deltar och det blir hans första längre lopp. Vi har också ett eget marathon inplanerat i maj då Stockholm Marathon blivit uppskjutet. Det blir ett litet löparäventyr, ser fram emot det! Har gjort ett annat löparäventyr med det här gänget för ett par veckor sedan, också mysigt.
Det har blivit mycket löpning i år - jag har gjort en runstreak som började 1:a januari, jag avbröt den i några dagar då jag blev matförgiftad i slutet av februari men har nu haft en streak sedan 5/3 igen. I januari sprang jag 220 km, februari 192 km, mars 241 km, april 232 km och hittills i maj 30 km så totalt 915 km hittills i år. Galet!

Nu längtar jag efter att värmen ska komma, att få springa morgonpassen i korta tights och linne igen. Snart.

måndag 30 mars 2020

Marre testar - Corantän

Hallå kompisar! Hur är det med er? Hur mår ni? Jag går in på min tredje vecka i corantän. Eller det är ju inte karantän på riktigt då jag inte är sjuk men företaget jag arbetar på har beslutat att alla som kan ska arbeta hemifrån. Hela min avdelning jobbar från olika ställen i Sverige, Finland, Tyskland och några andra länder.

Så hur känns det då? Det känns tråkigt. Jag är så uttråkad så jag snart klättrar på väggarna. Visst - i vanliga fall sitter jag ju också bara i Skype/Teams-möten hela dagarna så på det sättet är det ingen skillnad men just det här att inte få träffa kollegorna över en fika/lunch! Och jag saknar resandet. Ja, det gör jag. Nog för att jag gnällde rejält över det i början av året när jag var ute måndag till fredag i sex veckor i sträck men jisses vad jag önskar jag kunde damma av min resväska och dra iväg någonstans. Uppleva och se något annat än hemmakontoret.

Men det är inte synd om mig. Jag har ett jobb att gå till, jag är frisk, de som är nära mig är friska och glada och vi har det bra.
Det jag har lärt mig är att skapa rutiner i det här är viktigt. Första veckan gick jag runt i mjukisar och såsade hela dagen. Jag jobbade från det att jag vaknade tills jag gick och la mig igen. Inga direkt avbrott, inga pauser, inga luncher (intogs framför datorn). Nu har jag bestämt att varje dag ska se ut som en jobbdag - ut och träna på morgonen (en morgonjogg som ovan, Måndagsklubben, styrka eller vad som helst), dusch, på med riktiga jobbkläder (kanske inte den där businessklänningen men ändå), smink, fixa hår och "gå till jobbet" vid mitt skrivbord. Sen lägger jag in pauser som om jag jobbar - går och brygger kaffe och samtidigt som det bryggs så kanske jag går ut och kollar posten eller bara går upp på övervåningen för att röra på mig. Jag tar en lunchpaus som ibland bara är just att äta mat men ibland också inslag av träning/ut och promenera. Jag bestämmer redan på morgonen när jag ska avsluta dagen (beroende på möten och uppgifter) och så stänger jag av datorn och öppnar den inte igen.

Det som är svårt är maten - det blir gärna ett himla skåpätande, jag är sugen på något konstant. Det slinker en bulle (som ungdomarna bakat), någon extra kaka, frukt - ja egentligen vad som helst i tristessen. Inte bra för min mage har jag upptäckt.... Den protesterar hejvilt mot allt det konstiga som helt plötsligt kommer ner.

Och så har vi den där osäkerheten - vad händer med jobben, sparande i fonder, vänner med egna företag inom branscher som drabbas, mina föräldrar, kommande semester, hur länge ska det här vara osv. På jobbet är det krisplaner, alterantivplaner, sparandeplaner och tusen andra planer. Och inga beslut kan tas för vi vet inget. Det är tråkigt.

Jag har bestämt mig för att fortsätta att hålla i min spinningklass, att gå på gym och också att gå på klasser på Måndagsklubben. Jag vet inte om det är rätt eller fel men jag gör det och tänker mig noga för innan och efter med att tvätta både mig och utrustning både före och efter. Jag mår så bra av allt det där och jag är inte sjuk.

Men hej! I dag skiner solen och det är måndag! Positiva tankar, snart möte och sen på lunchen ska jag ta mig en promenad. Det kommer att bli bra. Det kommer det.

Och tills dess - var smarta nu, tänk efter och framför allt tänk efter för andras skull också, inte bara egoistiskt. Kram från hemmakontoret!

måndag 23 mars 2020

Marre testar - Ultraintervaller

I "10 månader mot 10 mils" träningsprogram (av Pace on Earth) var det dags för den andra omgången av Ultraintervalchallenge. Den första var i november (tror jag) och då skulle jag springa 3 st á 60 minuter. Jag fick av olika anledningar lägga dessa på en fredag = jobbdag vilket innebar en enorm stress. Ut och spring, direkt in på möte, ät lite, möte, spring igen osv. Den här gången kunde jag göra det på "rätt" dag tillsammans med massor av andra över hela världen. Alla sprang exakt samtidigt vilket kändes coolt.

Om man kör den "riktiga" skulle start vara 00:00 natten mellan fredag och lördag och du skulle köra hela dygnet dvs 8 st. De "riktiga" ska också vara 10 km långa. Vi i Pace on Earth kör efter tid i allt vi gör och så även i denna challenge. Målet var upp till 6 st max 60 minuter.

Intervall 1 - kl 06:00
Lite segt att sätta klockan på 05:20 en lördag morgon men jag ville hinna äta gröt och få kaffe innan den första intervallen. Hade ingen direkt plan utan sprang iväg och sprang lite här och var till jag fått ihop 1:00:04 i tid och 8,87 km i distans. Bok i lurarna, skön känsla, ingen stress.
Intervall 2 - kl 09:00
Nu kom Sara och gjorde mig sällskap. Vi (läs jag) valde en runda som innehöll många backar och också ultratrail i form av is och snö. Sara hade det tungt med pulsen och mitt val av runda men vi var båda nöjda när vi kom hem igen och prickade återigen tiden på ett föredömligt sätt. Två klara, bara fyra kvar! 1:00:17 och 8,79 km.
Intervall 3 - kl 12:00
Efter en stooooor lunch begav jag mig mot Torsåker för att springa med Sara igen. Vi trippade på fina, fina skogsvägar, ängar, ett toabesök på en mack, inga kossor men annars ljuvligt. Gick oväntat bra! Pigga ben och solsken. 57:53 och 8,8 km (min snabbaste!).
Intervall 4 - kl 15:00
Efter påfyllning av både det ena och andra hos Sara körde jag mot Gävle och nästa intervall. Markus hade bestämt rutt och jag hade det lite gnissligt i början men sedan släppte det och jag kunde njuta av turen. Dock irriterad på honom för jag trodde att han räknat fel på tiden och att vi skulle få springa för länge. Litar inte riktigt på honom när han ska räkna ut rutter.... 1:00:08 och 9,02 km.
Intervall 5 - kl 18:00
Mellan fyran och femman skulle jag klämma in lite för mycket saker att fixa på stan så det blev ingen direkt vila. Dessutom började jag bli rejält hungrig och grinig. Försökte trycka i mig allt jag såg men jag blev ändå inte nöjd. Men vi hade bestämt att det skulle bli kebab/pizza efter den här intervallen så både jag och Markus tänkte nog mest på mat på denna sväng. Ännu en Markus-runda men den här gillade jag bättre. Lyssnade på bok och såg ett rådjur. 1:00:30 och 8,71 km.
Intervall 6 - kl 21:00
Mat i magen, en kort tupplur på soffan och sedan försöka ruska liv i sig själv för att ta sig ut. Inte lätt och jag var nog ganska trulig. Ibland får Markus liksom lirka med mig, som ett litet barn som sätter sig på tvären. Nu fick jag välja rutt så det blev ju såklart väldigt bra. :) Vi sprang i Villastaden, i Bolougnern (undrar hur det stavas egentligen) och sen konfererade vi lite - ska vi nöja oss med 45 minuter som vi sa tidigare eller ska vi få ihop en timme. Klart vi ska få ihop en timme! Vi sprang genom ett öde Gävle, in på Time för att köpa med oss glass och fortsatte genom Gamla Gefle och andra öde gator innan vi för sista gången stoppade klockan på 1:00:22 och 8,23 km (inkl snabbt köpa glass stopp).
Hur kändes detta?
Hade sett fram emot den här utmaningen länge, hur länge skulle jag orka, hur skulle det kännas, vad skulle vara jobbigt? Så här i efterhand kan jag konstatera att det gick mycket bättre än vad jag någonsin hade trott. Kroppen gjorde inte ont, visst var det drygt några gånger att ge sig iväg (speciellt de sista) men det gick! Och också veta att andra var ute och sprang gjorde det lättare. Jag hade satt som mål att springa minst 4 st så jag är sjukt nöjd över att jag klarade alla 6, jag hade lätt klarat 2 till. Skön känsla.

Dagen efter var mina hälsenor lite knarriga men annars var kroppen pigg och glad. Gjorde faktiskt min runstreak på kvällen utan några som helst problem.

Det här var kul!

måndag 2 mars 2020

High on life!

Det har hänt så sjuuuuukt många saker sedan sist! Jag är high on life! Jag börjar från det som hände senast för det är så overkligt.

MK WinterCamp
Overkligt. Träningshelg med mig, Sonen och 203 andra personer. Och SARA. Inte vilken Sara som helst utan Sara Sigmunsdottir. Coolaste och starkaste tjejen på jorden. När man tittar på Sara börjar det bubbla i magen av skratt, ett leende dyker upp utan att du reflekterar det och energinivån höjs med flera hundra procent.
Att bli coachad av henne är gudomligt. Hon inspirerar verkligen.
Vi blev indelade i fyra grupper och sen var det då fyra olika stationer att ta sig igenom. Sara höll sig till weightlifting-delen:
Weightlifting - dag 1 snatch, dag 2 clean and jerk
Gymnastics - dag 1 kipping/butterfly, seal row och push-ups, dag 2 handstand
Endurance - dag 1 två asjobbiga wod där det flimrade för ögonen, dag 2 längdhopp, boxjump och wod
Kondition - dag 1 löpning inkl beep-test, dag 2 rodd med Lassi Karonen

Något mör i kroppen på söndag kväll men bestämde ändå dejt med Marie på MK för det är tydligen testvecka! Så front squat och sen en testwod med böj och drag.
Sportlov
Några härliga dagar med kidsen i Stockholm - middagar, träning, shopping och prat. Mysigt.
Saras födelsedagskalas!
Hon har fyllt 30 år den lilla snärtan! Vi firade och firade och firade. Så roligt!
Dagen efter sprang jag och Sonen dit för att hämta bilen. 20 km kvalitetstid med honom i solsken och fågelkvitter.
Kärlekshelg i Tällberg
Pojkvännen har fyllt år och jag firade honom genom att hyra bröllopssviten på Åkerblads. Gudomligt dygn med underbar mat, slapp och mys.
Mammas kalas
Ja just ja, mamma har fyllt 70 år också. Det firades stort!

Spin of Hope
Givetvis cyklade vi för Camilla även i år även om hon inte längre finns med oss. 3 härliga timmar med ett starkt gäng på cykel.

fredag 21 februari 2020

Bonk, bonk

Jag är feg. Jag vågar sällan ta ut mig totalt. Sparar mig liksom utifall om att. Häromdagen var jag dock på Måndagsklubben och fröken Malin lurade mig att köra sk*ten ur mig. Fattar fortfarande inte vad eller hur hon gjorde men efteråt var jag tvungen att sitta ner på min box i 10 minuter för att kunna ta mig till omklädningsrummet. Skön känsla efteråt men inte där och då. Tog säkert ett dygn innan jag var tillbaka på banan igen.

Vad gjorde vi då? Orkade ju verkligen inte fota något men här får ni en kortfattad beskrivning:

Uppvärmning 
4 minuter jogg/assault bike
5 minuter rörlighetsövningar
Greatest stretch (en mycket hungrig tjej läste getost)

Styrka
Every 3 minut 5 st back squat på max x 4

WOD 
AMRAP 15 minuter - samma kettlebell hela vägen (jag hade 12 kg)
16 goblet squat
10 pull-ups
16 step-over box med KB
10 rodd per arm med KB

Japp, det var där på slutet som Malin stod brevid mig och skrek hela tiden (det var så jag uppfattade det i alla fall). Jävla dryg människa den där Malin.

Nu har jag beställt mer proteinpulver så nästa gång smashar jag den där woden. Och Malin. Och kommer ihåg att klippa bort det där snöret på tröjan.

fredag 7 februari 2020

Marre testar - Runstreak

Länge sedan jag uppdaterade bloggen så här kommer ett!

Jag har provat på runstreak. Har länge haft det på min bucket-list, PaceOnEarth har uppmanat till det och jag kände att kanske januari skulle kunna fungera av olika skäl. Why not?

Det finns lite olika sätt att definiera runstreak - den "riktiga" är att springa 1,6 km. PaceOnEarths filosofi handlar mer om tid än distans så därför anammade jag den i stället vilket innebär minst 20 minuter och ombytt till löparkläder. Trodde det skulle vara svårt men det var inte det! Visst, någon gång fick jag gå upp i arla morgonstund för att få till det men inga större problem. Det gäller att planera bara. Ibland fick runstreak vara uppvärmning på gymmet dvs 20 min på löpband, ibland blev det förstås längre pass för att följa det "vanliga" programmet.

Jag trodde jag skulle känna mig sliten av att springa varje dag men 20 minuter i lugn takt är inte slitsamt på det sättet. Det är faktiskt mer återhämtning. Att få ett skönt flöde i kroppen. Aldrig någon press på distans, alltid bara tid. Det brukar bli mellan 2,5 och 3 km.

När januari var slut visste jag att jag hade två löp-pass de kommande dagarna så den 2:a februari försökte jag bestämma om jag skulle fortsätta eller inte. Bestämde mig för att fortsätta så länge det känns bra. Så länge det inte blir en press, så länge jag inte slår knut på mig själv.

Konstaterar att det blir många kilometer för mig, i snitt 7,5 km/dag. Hittills i år har jag sprungit 272,2 km (jämfört med hela januari och februari 2019 då det blev 202,5 km). Sen spelar ju förstås 10 månader mot 10 mil en stor roll här.

Jag vill inte att det här ska bli ett tvång, att oavsett vad ska jag ut. Om jag är stressad, sliten, sjuk eller annat så kommer jag att avbryta. Herregud, det är ju bara en runstreak!

Så i dag sprang jag i en backe med Sara och gjorde därmed dag 38 på min runstreak. Heja mig!

tisdag 7 januari 2020

Full av ladd men också saknad

Förra julen utbrast jag på Arlanda "JAG HAR SLUT PÅ LADD" varvid barnen brottade ner mig på sätet och sa åt mig på skarpen att vara tyst. Jag menade att telefonen var urladdad (och även jag) men det kan tydligen också betyda att knarket är slut. Hur kan en veta sånt?

Men nu är jag full av ladd! Och då menar jag inte knark utan energi! Den här ledigheten har gjort underverk. Jag har lyssnat på böcker, tittat på serier (två tips är Exit och Messiah), tränat, ätit, åkt skidor, ätit igen, firat en 50-åring, kramats, sovit i alla oändlighet. Mest hemmavid men också en sväng till Sälen med Pojkvän och ett gäng barn/ungdomar.
Magiska skiddagar.
Men också mycket tid till reflektion, tankar. Min vän ska begravas på fredag och det gör ont i varje cell. Många funderingar om livet, vad vill jag, vad är rätt, vad är fel men också hennes ord om att leva varje dag, verkligen leva. Jag försöker Camilla, jag försöker verkligen. Men saknaden är enorm, alla "jag borde ha", "varför gjorde jag inte", "varför sa ja inte" och allt vi inte hann göra för det gick så obegripligt fort på slutet. Samtidigt är jag glad över att du fått ro, att du slipper smärtan, att du slipper ångesten över att du inte känner igen din kropp, att du äntligen vågat släppa taget och lämna. Jag vet att din största rädsla inte var att dö utan för att tvingas lämna allt - inte uppleva allt du ville uppleva såsom barnbarn, skogspromenader i skymningsljus, ett glas vin på din fina balkong och allt det där. Men du finns kvar hos så många människor så du är ändå en del av det här livet trots att du gått vidare till nästa. Älskade Camilla. det här fotot är taget för exakt två år sedan i dag. Kan inte förstå...
Vila i frid.