fredag 13 december 2019

Att gå utanför boxen

En av de sakerna jag gillar mest med crossfit är att det ena passet aldrig blir likt det andra. Jag har ingen aning om vad vi ska få göra i boxen när jag kommer dit. Jag skulle kunna tjuvkika på deras sida men jag gör det aldrig.

I dag när jag stapplade in på Måndagsklubben 06:15 hade jag ingen aaaaaaning om att jag en timme senare skulle gjort split jerk till exempel. Jag skulle aldrig kommit på det själv och aldrig vågat heller för den delen. Men med en team-mate och en duktig coach är ingenting omöjligt. Jag var ju riktigt bra på det utan att veta om det (nåväl, ödmjukhet har aldrig varit min grej)!

Grejen med att träna crossfit är också att att du hela tiden har en personlig coach med dig, vad du än gör. Hen rättar, pushar, pressar och utmanar.

Dagens pass bestod i:

Uppvärmning
2 varv av
1 minut assault bike
1 minut jogg

2 varv av
3/3 greatest stretch
20 - 30 s av plank med hand release
10 reps av weightlifting opener

Olympic lifts
Split jerk - bygg upp en tung 2:a på 12 minuter

Styrkedelen bestod alltså av split jerk - under 12 minuter bygga upp till en tung 2:a. För mig och Marie handlade det mycket om att få till tekniken men när den satt la vi på. Det bästa med att göra nya saker är att det är lätt att persa! Så jag tror jag landade på 35 kg men hade nog kunnat lagt på mer. Nästa gång!
Metcon
AMRAP 12 min
You go, I go!
4 burpee boxjump overs
6 S2OH @moderate

På svenska betyder det att Marie gör 4 x burpee + boxjump över till andra sidan. Sedan gör hon 6 st pushpress med medeltung stång. Sen är det min tur att göra detta. Vi håller på tills vi dör eller 12 minuter. Beroende vad som infaller först. I mitt fall fick jag lock i öronen efter 8 minuter pga alldeles för hög puls. Vi var båda för snabba för vårat bästa så det blev väldigt lite vila. Marie gör burpees, coachen studerar Maries rumpa, mitt snorpapper på lådan.
Sen var vi redo för lucia.

måndag 9 december 2019

Helgen

Nu är Luciaformen slut, känns lite märkligt. Inte för att jag kommer att slänga mig på första bästa ostbågepåse. Eller jo, det var nära i går. Fick slänga den öppnade påsen som Sonen fick över från helgens fest för att inte gå bananas och skaffa mig magplågor av värsta sorten.

Tack för alla fina meddelanden och kommentarer jag fått kring min resa! Det värmer! Jag är stol och nöjd.

Hela den gångna veckan har det varit ett kalasande utan dess like - Sonen fyllde 18 år och han tog dessutom körkort i veckan så vi har firat som aldrig förr.
I fredags var vi på glöggparty och lördagen körde vi pannlampelöpning, bastu och middag med fina vänner.
Söndagen firade vi den lilla ännu en gång.
Resten av söndagen bestod i gymträning med Dottern, städa, skjutsa henne till tåget och sedan bara hänga i soffan. En riktigt bra helg!

Började den nya veckan med ett sjuhelsikes crossfit-pass på Måndagsklubben. Älskar det!
Mina, Marie och jag var glada när det var över.
Nu väntar en sista resvecka, sen börjar det nalkas mot jul. Ge mig tips på bra julklappar till Sonen! Han är helt omöjlig!

onsdag 4 december 2019

Marre testar - Luciaformen 2019

Den sista av 12 veckors Luciaformande är här. Dags att summera hur det här äventyret varit.

Jag var skeptiskt till en början, det var jag. Jag ville förändra, jag behövde ta tag i min kost, jag ville fokusera på styrka men visste inte hur. Jag hade försökt ta mig ur träsket med vin flera dagar i veckan (på jobbmiddagar), chips i guld-loungen, dåliga alternativ i lunchmatsalen, ostbågar var och varannan dag men det gick liksom inte. Jag kunde göra det ett par dagar men sen satt jag där i smeten igen med handen i ostbågepåsen.

För varje vecka som gick fick jag lägga undan en klänning, ett par byxor, en tröja som inte satt bra eller som jag inte ens kom i längre. Löpningen kändes tung och omotiverande. Yogan som alltid varit min ventil kändes gnisslig och svåråtkomlig. Jag kände inte igen min kropp. Men för den skull har jag aldrig nervärderat min kropp, jag har alltid känt mig snygg och stark så det finns inget förakt mot det som var "mitt gamla jag". Det fanns bara en önskan om att återerövra något som försvunnit.

Jag satte som mål att öka i muskelvikt och minska i fettvikt. Jag att inga direkta mål med x antal kilo utan målet var att jag skulle känna mig stark igen. Och komma i ALLA jeans jag har i garderoben. ALLA.

Till min hjälp hade jag underbara Sara. Vi är som ying och yang hon och jag. Jag är social, tar plats, pladdrar, springer utan att veta vart, gör det lätt för mig och rör mig på detaljfri höjd. Hon är noga, läser allt minst tre gånger, sätter sig in i hur många gram protein som ska ätas, detaljrik och tar reda på svaret på exakt varje fråga jag har. Så i början bombade jag henne med frågor och hon tog reda på varenda litet svar. Hon föreslog vad jag skulle äta, hur jag skulle tänka.

Så länge jag är hemma så går det ju bra men redan första veckan skulle jag iväg på tjänsteresa. Panik! Men jag förberedde mig till tänderna - alla måltider planerades, proteinpulvret åkte med, ägg snoddes från frukostbuffén och det gick ju faktiskt att tacka nej till vinet på jobbmiddagen.

Resultaten kom väldigt fort, jag kände att jag tappade vikt, jag kände att magen var i bättre form, det fungerade. Det blev också sporren till att fortsätta. En dag till, en vecka till.

Luciaformen är inget unikt koncept, det finns tusen sådana. Du betalar för 12 veckor, det finns flera olika nivåer men jag valde Guld vilket innebar lite mer coachning och även justering av kost och träning efter halva tiden. Det du får är ett kostschema som är anpassat efter dig och dina mål, ett träningsprogram också anpassat efter hur många pass i veckan du vill köra och din ambitionsnivå. Dessutom finns träningsdagbok, en enorm receptsamling och livsmedelsdatabas. Den sistnämnda kan ex användas till att byta ut livsmedel som du har i schemat mot annat som passar dig bättre. Recepten har varit guld värda även om jag inte använt dem så mycket som Sara gjort.

Vad är då hemligheten? MATEN. Jag säger det igen - MATEN. Det går inte att träna sig till det resultat jag fått, tro mig. Det är ju inte så att jag tränat lite innan direkt.... Maten är typ 80 % av din utveckling oavsett om du vill gå ner i vikt eller öka i muskelmassa. Jag har ju vetat det men ändå inte fattat. Du måste äta massor! I början var jag så mätt så jag nästan kräktes, sen anpassade sig kroppen och nu är jag hungrig mellan målen. Precis som det ska vara. Men ärligt talat var jag skeptisk till en början - hur ska jag kunna äta så här mycket och ändå gå ner i vikt?

Jag äter 6 mål mat om dagen - frukost (gröt med bär), mellis (kvarg och ägg), lunch (ex ris och kyckling), mellis (kvarg och ägg), middag (ex potatis och kött) och kvällsmål (proteinshake eller kvarg).  Sen kan jag byta kvarg mot keso, propud eller annat. Ägg mot avocado, nötter eller annat men ni fattar. Mycket mat. 

Sen har jag ökat min styrketräning mycket - från ett par pass i veckan till sex pass i veckan (4 pass från Luciaformen och sedan 2 pass på Måndagsklubben). Det har gett resultat kan jag lova.

Så hur har det gått? Har funderat länge om jag ska lägga ut en bild på mig själv eller inte men nu väljer jag att blotta mig och göra det ändå även om det känns något obekvämt. Men jag hoppas det inspirerar!
Jag gjorde en mätning av kroppsfett, muskler, balans och tusen andra saker alldeles i början. Den visade på att jag hade alldeles för högt värde på bukfetma, dvs farligt värde. Den visade också att jag var oerhört obalanserad i mina muskler - mycket muskler i ben men väldigt lite i överkropp. 

I går gjorde jag samma mätning igen och nu är min bukfetma på en normal nivå, jag är numera balanserad i min muskelmassa sett till höger/vänster, överkropp/underkropp. Plus att flera andra värden förbättrats.

I siffror har jag minskat 13 cm kring midjan, enligt mätningen tappat 7 kg i rent fett och ökat 1 kg i muskler. Och ja, jag kommer i ALLA jeans i garderoben.

Som med alla resor är det inget som är enkelt. Och resan är ju inte slut nu på något sätt. Nu gäller det att hitta ett sätta att fortsätta utveckla muskler, att må bra, att hitta en balans.

Var det värt det? JA! Det här är effektivt, du har någon att hålla i handen hela vägen. Men du måste lita på konceptet. Du kan inte sitta och peta i salladsblad på lunchen direkt, du måste äta rejält och helst ska du göra storkok på mat så att du har massor av matlådor. Att du aldrig kommer till det där stadiet att du äter allt som kommer i din väg. Men maten är grejen. Glöm inte det.

tisdag 3 december 2019

Adventsloppet 2019 - The Story

Vart ska jag börja? Kanske att jag intalat Sara ungefär 83 gånger att det här skulle bli ett sånt där mysigt lopp. Vi skulle jogga runt, dricka varm saft, glögg, prata om livet, stressa ner. Hon kände sig väldigt nervös då hon sprungit en mil endast två gånger detta år och var rädd att funktionärerna skulle hem och äta middag, ta en tupplur och ändå hinna tillbaka till målområdet innan vi var där. Loppet blev..... annorlunda. Jag ser för övrigt ut som en jättebäbis med reflexväst och pannlampan på sned...
Innan loppet var jag tvär, sur, ledsen, stressad (listan kan göras hur lång som helst) och ville mest bara strunta i allt. Men jag och Han gick ändå ner till starten där Sara väntade med sin Mekaniker. Blev glad av att träffa henne, blev glad av alla människor som var där.

Starten gick, jag tyckte Sara drog iväg lite väl snabbt så jag försökte bromsa henne lite. Men sen flöt jag också på. Tittade inte på klockan men kunde känna att jag inte höll något ultratempo direkt. Vid tre km fanns varm saft och jag lovade Sara att vi skulle stanna där på det andra och sista varvet. Vi joggade på och hade en irriterande tant bakom oss hela vägen. Tre cm bakom oss sprang hon, flåsade och hade en superstark pannlampa på sig så hon gav oss skuggor som i sin tur gjorde oss åksjuka. Vid varvning sprang hon mot mål och vi sprang mot andra varvet. Skönt.

Sara börjar smygöka farten men jag hänger på. Vi ser ryggen på en bekant och när vi kommer fram så råkar jag kläcka ur mig "vi ses vid glöggen". Alldeles för kaxigt, alldeles för onödigt. Nu var vi ju tvungna att hålla ryggen fri. Idiot. Saras lungor börjar pipa som små pipleksaker. Hon flämtar fram något i stil med "vad är mest pinsamt - att jag kräks eller att jag lägger mig ner i ett dike". Jag svarar inte. Jag säger åt henne på skarpen att andas (bra coach jag är ändå).

Till slut kommer vi fram till den där saften igen och jag förbjuder henne att stanna. Verkligen förbjuder. Vi springer på och det går fort nu. Alldeles för fort. Mina broddar slamrar mot asfalten, funktionären i korsningen varnar för halka vilket jag totalt skiter i. Nu ska vi springa skiten ur oss!

Två kilometer kvar och Sara kvider att det gör ont överallt. Mest i lungorna. Jag säger inget alls (bra coach igen). Jag försöker dock peppa här och där, hejar på funktionärer och tackar dem för att de är där. Saras lungor piper till tack. Det är också ett fint tack tycker jag.

Skylten 9 km dyker upp och vi försöker dra igång en sista spurt. Vet inte om det är spurt direkt men i mål kommer vi med äran och hälsan i behåll. Enbart Saras lungor är något modifierade. Men hon lever.

Jag tittar på klockan och ser att vi sprungit på 1:03 vilket är galet snabbt för att vara jag. Vi snittar 6:20, jag brukar ligga på typ 7:00. Min Garmin säger att jag pysslat med överdriven träning, att jag ska vila 3 dygn och andra saker som jag ändå inte lyssnar på. Jag är glad ända in i benmärgen. Jag är en löpare och jag älskar det!
Afterselfien inklusive pannlampa, så ivrig var jag.
Även Sara var nöjd och for the record - hennes lungor mår fint nu. Även hennes knän och alla andra kroppsdelar. Mina baksidor gnäller men annars mår jag också bra. Det här gör vi om kompis!