tisdag 7 januari 2020

Full av ladd men också saknad

Förra julen utbrast jag på Arlanda "JAG HAR SLUT PÅ LADD" varvid barnen brottade ner mig på sätet och sa åt mig på skarpen att vara tyst. Jag menade att telefonen var urladdad (och även jag) men det kan tydligen också betyda att knarket är slut. Hur kan en veta sånt?

Men nu är jag full av ladd! Och då menar jag inte knark utan energi! Den här ledigheten har gjort underverk. Jag har lyssnat på böcker, tittat på serier (två tips är Exit och Messiah), tränat, ätit, åkt skidor, ätit igen, firat en 50-åring, kramats, sovit i alla oändlighet. Mest hemmavid men också en sväng till Sälen med Pojkvän och ett gäng barn/ungdomar.
Magiska skiddagar.
Men också mycket tid till reflektion, tankar. Min vän ska begravas på fredag och det gör ont i varje cell. Många funderingar om livet, vad vill jag, vad är rätt, vad är fel men också hennes ord om att leva varje dag, verkligen leva. Jag försöker Camilla, jag försöker verkligen. Men saknaden är enorm, alla "jag borde ha", "varför gjorde jag inte", "varför sa ja inte" och allt vi inte hann göra för det gick så obegripligt fort på slutet. Samtidigt är jag glad över att du fått ro, att du slipper smärtan, att du slipper ångesten över att du inte känner igen din kropp, att du äntligen vågat släppa taget och lämna. Jag vet att din största rädsla inte var att dö utan för att tvingas lämna allt - inte uppleva allt du ville uppleva såsom barnbarn, skogspromenader i skymningsljus, ett glas vin på din fina balkong och allt det där. Men du finns kvar hos så många människor så du är ändå en del av det här livet trots att du gått vidare till nästa. Älskade Camilla. det här fotot är taget för exakt två år sedan i dag. Kan inte förstå...
Vila i frid.