Jag hade i alla fall tur med vädret del 2

Regnet öser ner. Vänder och vrider på mig i sängen och funderar på hur jag bäst spenderar den här dagen. Kanske bara ligger kvar i sängen.... 

Kommer på att det är en Klassiker-etapp som körs på jobbet, MTB i hällregn, kan det vara något?

Bestämmer mig för att ge det en chans. Man blir ju bara blöt en gång. Hade glömt den där hemska leran. Jag hatar lera! Det är ju därför jag cyklar landsväg och helst bara i solsken! Med fika. MTB-människor är konstiga, de fikar aldrig.

Första varvet (20 km per varv) kör jag med Sonen och Fredrik, sen tycker Sonen att det räcker med lera och kyla och drar hem. Jag tittar avundsjukt på honom men fortsätter ändå på varv två med Fredrik. Vet att det kommer att bli tufft i backarna att hänga på honom men träning behöver ju inte vara Kesella och powerwalks har jag hört....

Andra varvet går tokfort, får ligga i som en liten, blöt iller för att ligga på hjul. Lera överallt, ni vet det där knastrandet mellan tänderna som är så där omysigt. Mmmm, så var det. Och så här snygg var jag sen i mål. Typ Miss Universum.

Såg inget sista milen men det fanns å andra sidan inget att se. Lera och tokregn. Tog en halvtimme att tina upp i duschen. Känner mig glammig och het. Not.

Nu laddar jag för crossfit och slukar min nya bok.

Nadja Casadei - soldier girl

Jag vet inte vart jag ska börja. Kanske med morgonpasset då jag på konferensen valt att börja dagen klockan 07:00 i stället för att göra som de flesta andra - sova ruset av sig (och det skall också tilläggas att jag nog var först i säng så inget partajande heller). Jag möts av en människa som sprudlar av energi, som tar alla i hand och presenterar sig. Det bubblar av henne och det bubblar över till oss deltagare. Vi tar emot all energi och så använder vi det i ett benmördarpass á la mångkamp.
Jag har också valt att lyssna på Nadjas resa, en föreläsning på en timme som tar en fullproppad sal med storm. Jag kan lova att ingen i salen lyckades hålla tårarna borta. Nadjas berättelse griper tag, den ruskar om, den tränger sig igenom det hårdaste skal och den försvinner inte.

Vi får börja med att blunda, hon läser högt om en händelse som inträffade när hon var 14 år och på julafton ska öppna sitt paket. Hon hoppas så mycket på ett par Adidasbyxor som alla andra på skolan har men i stället får hon en dikt om att hennes framtid kommer att bli ljus och ett tiopack kollegieblock. Vi öppnar ögonen och får se en mäktig bild på Nadja med rakat huvud och starka ögon. Jag glömmer aldrig den bilden.

Nadja Casadei är en lovande mångkampare som tyvärr dragit på sig mycket skador genom åren. 2012 skulle bli hennes år, äntligen! Men då, när hon äntligen känner att hon är på G, drar hon av hälsenan. Mörker. Orkar hon komma tillbaka en gång till? Hon bestämmer sig för att hon ska göra det. Hon har energin och motivationen, nu jäklar ska det rehabbas!

2013 jobbar hon på att komma tillbaka men känner sig så trött, sover mycket, orkar inte lika mycket som hon brukar. Hon börjar se fram emot att få ta av sig "stödskon" och börja träna på rikigt, äntligen! Tänker att hon ändå borde kolla upp det där magsåret som hon haft en längre tid, får en tid hos läkaren och tar prover.

En förmiddag ringer telefonen när hon sitter på ett kafé - "du har cancer, Nadja". Aggresiv cancer i lymfkörtel och magsäcken. 50 % chans att överleva. Mörker. Kaos. Vad händer nu?

Bara några dagar efter beskedet får hon sin första cellgiftbehandling. Vi får följa med på hela resan, från det att hon väljer att berätta för hela världen för att hela världen ska få möjlighet att hjälpa henne till hennes orubbliga vilja att bli frisk. Något annat finns inte.

Men hon delar också med sig av de svåra stunderna, dödsångest, om att vara ensam.

Nadja gråter, vi gråter. Nadja skrattar, vi skrattar. Hela registret hinner vi gå igenom tillsammans med henne på en timme. Hon delar med sig av många citat och speciellt ett fastnar i mitt huvud, som själva sinnesbilden av Nadja "God gives his hardest battles to his strongest soldiers".

Ja Nadja, du är en soldier girl och du är tamejtusan den starkaste soldier girl jag känner till. Och så är du fantastisk. Tack för att du delar din berättelse med oss.

Vill du läsa mer? Gå in på Nadjas blogg och passa också på att köpa den fotobok som fotografen Peter Holgersson gjort om Nadjas resa.

Jag hade i alla fall tur med vädret

Klockan ringer 07:00. Lördag morgon. Så trött så jag nästan svimmar. Känner redan där och då att kroppen nog inte är helt alert i dag men tar tag i dagen ändå. Frukost, byter om, rullar ner till mötesplatsen. Planen är 13 mil cykel i dag.

Klungan drar iväg, känner direkt att antingen är tempot högt eller så är min kropp kass. Känslan håller i sig hela tiden, jag har svårt att ligga på bakdäck och pulsen vägrar gå ner mellan backar/förningar. Typiskt. Väljer efter ett par mil att hänga av klunga. Visst, jag hade kanske kunnat fortsätta att kriga men det var inte värt det.

Sätter mig i diket en stund och gråter. Funderar på vad jag ska göra. Jäkla cykel. Till slut tar jag mig samman och inser att jag faktiskt inte är någon proffscyklist, min lön hänger inte på om jag genomför det här passet eller inte, mina sponsorer hotar inte att dra sig ur. Just ja, jag är ju faktiskt en vanlig motionär som ska cykla lite.

Känner mig något bättre till mods och tänker att jag väl ändå kan ta ett halvlångt pass när jag ändå håller på. Och så vill jag ju fika förstås.

Benen är fortfarande tunga men nu när jag själv väljer tempot fungerar pulsen. Trampar till fina Stjärnsund för en ensamfika. Korven hade jag redan ätit upp när fotot togs. Och ja, hade visst hunnit börja på wienerbrödet också.

Cyklar hem och har fått ihop 75 km. Nöjd ändå.

Men varför är kroppen kass? Kanske beror det på det där morgonpasset som jag körde med Nadja i går morse? Jag som inte tyckte det var så jobbigt.... (Men herrejisses, ser ni min frisyr, ja det går ju inte att undgå eftersom den tar upp halva bilden, tur det inte är en skönhetsblogg.)

In action - alla möjliga saker som dödar ben hade vi på schemat. Nadja är mångkampare så hon kan döda ben på många olika sätt.... Det kommer ett eget inlägg om Nadja strax.

 

 

Eller kanske var det torsdagspasset i världens finast gruppträningssal som var boven? 30 minuter tabator och efter det körde jag tunga marklyft på gymmet intill.

Eller så är jag bara trött/övertränad/grinig/omotiverad. Men i går är jag körde spinning och crosslöp var benen oförskämt pigga. Konstigt.

Söndagshäng

Klockan ringer vid sjutiden. Det är söndag. Frukost nummer ett intas, på med löparskorna och iväg. För att lyxa till det har jag musik i öronen och solen lyser i ansiktet. En helt perfekt söndagsmorgon. Benen tassar på, har inte riktigt bestämt runda (lite så jag jobbar) utan väljer vägar efter känsla. Hamnar ändå på min favoritrunda med grusväg, stig, sjöar, hästar, asfalt. Tankarna fladdrar hit och dit, livet känns lätt.

 

Efter 22 km stannar jag utanför min dörr, stretchar, solen värmer och det är dags för frukost nummer två. Sen in med lunchen i ugnen, jobb och slutligen mat igen då. Sonen vill ut på racertur, klart vi ska det! Tänker att jag tar det lite lugnt eftersom han inte varit ute så mycket än men hur mycket jag än trycker på hänger han envist kvar på bakhjulet. Vilka cykelben han har!

Givetvis blev det fika också.

Ett styrelsemöte senare fick leka crossfit-fröken. Utomhuspass för första gången i år, underbart! I alla fall som fröken att få gå runt och sola sig, skrika lite, kolla teknik och vara allmänt chill. Både däckvält och rep minsann.

Jo det blev lite annat också. 2 minuter per station, sju station, två varv. Jag var inte ett dugg trött efteråt, hade kunnat köra flera varv minsann. :)

Underbara vårvärme, stanna kvar!

Dagens bästa (förutom perfekta cykelben)

Att läsa vad den här lilla, snabbfotade vännen skrivit på sin blogg. Men jisses, tant börjar ju gråta måste hon ju förstå!

Händelserik cykeltur

I dag fick jag bestämma ALLT på cykelturen eftersom Monster-Linda är i Göteborg och springer varvet. Jag ÄLSKAR att bestämma. Till exempel bestämde jag att vi skulle cykla 13 mil bara för att jag skulle få fika på världens bästa fikaställe. Jag ÄLSKAR också att fika som ni vet.

 

Vi var ett gäng på 8 cyklister som drog iväg vid 08:30 i morse, glada och förväntansfulla. Det gick bra att cykla, jag hade utsett Fredrik till kapten som skulle hålla ihop gruppen och besluta om hur vi skulle cykla. Det blev både belgiskt, tvåpar och ett led. Efter några mil smällde det i ett däck och punkteringen var ett faktum. När det sedan konstaterades att felet berodde på att alldeles för slitet däck så drog vi tre brudar vidare för nog kunde väl killarna cykla i kapp oss sen.

Vi fick dock sällskap efter en stund av en kille på MTB som tyckte det var coolt att hänga på ett gäng tjejer som cyklade snabbt. Men efter några kilometer ropar han "tjejer, jag svänger av nu" men grejen var att det inte fanns någonstans att svänga av..... Grabbstackarn orkade helt enkelt inte hänga bakom oss....

I sista backen innan fikat lyckades en av tjejerna växla något olyckligt så kedjan hakade fast och det blev tvärstopp. Jag lyckades väja på något sätt men den tredje tjejen rasade också omkull. Nu kom killarna i kapp och vi kunde konstatera att det var slutcyklat på den där cykeln. Trist. Så nära fikat och allt... Och så började det att hagla när vi stod där och försökte fixa cykeln. Suck. Men vi fortsatte ändå till Högbo Qvarn, världens bästa fikaställe. Jag ÄLSKAR ju att fika och har därmed utforskat väldigt många ställen.

Jag ville fika länge men till slut fick jag ge mig av jag också.

Det började regna igen och vinden var helt omöjlig i dag också. Vi slet som djur. Men vi tuggade på, meter för meter. Någon hade tidspress för att hinna till ett dop, någon tyckte att det inte tog alls trots att han gick "för fulla makaroner". Lite så var det i dag. Upp och ner. Men jag hade extremt starka cykelben i dag, det rullade på så himla bra. 13 mil senare kände jag mig förstås lite mör men inte alls farligt. Redo för nya äventyr med cykelbränna efter hjälm och goggles.....

Ha en fin kväll! Själv ligger jag i soffan med benen i högläge samtidigt som jag mumlar "jag kommer att återhämta mig fint, i morgon kommer jag att älska att springa 21 km". Sure.

Bra dag

En bra dag börjar tidigt med en cykeltur på getingen, nästan ensam på vägarna, solen skiner och häggdoften hänger överallt. När jag kommer hem för att lyfta in cykeln i vardagsrummet (ja, den bor fortfarande där) ser jag dock att jag begått maskmord och funderar en stund på det här med maskar och deras känslor/känsel.

Drar i stället vidare på 30 min löpning också i solsken och med ganska lätta ben. Bjuder Sonen på lyxfrukost. Win, win.

Efter det jobb på annan ort för att lagom hinna hem, plocka upp Sonen och åka till klubbens tri4fun träning med cykel som tema. Bra balansövningar och en kort cykeltur som Sonen körde i extremtempo.

Oväntat besök av en fin vän och så var den dagen fulländad. Välj glädje. Välj tacksamhet.

En fågel viskade....

.... att världens bästa coach kommer att öppna för ytterligare ett fåtal platser. Han är ytterst eftertraktad och svår att få plats hos så om du har minsta lilla funderingar att skaffa dig en tirathlon-coach, ta chansen!

Det som är bra med Andreas är att han förstår. På riktigt. Han skulle aldrig skriva lika scheman till alla sina adepter, aldrig skicka iväg något som han inte tror på, aldrig chansa med min träning. Han är elit och proffs men kan ändå sätta sig in i mina mål, mina förutsättningar, mina tankar. Men bara för att han kan göra det är han definitivt inte mesig, han ryter ifrån när jag behöver höra det, han ifrågasätter när jag behöver det, han pushar mig när det är tungt, han backar när det behövs. Och så kramas han efter Ironman så där på riktigt, som om jag vunnit något, som om jag vore bäst. Han är bäst. På riktigt.

Slapparhelg



What? Måndag igen? Vad händer? Hela förra veckan skulle jag egentligen tillbringat i USA (jobb) men av olika anledningar fick rese-kollegan åka själv. Det är roligt att resa, det är roligt att träffa sina kollegor men det är givetvis också jobbigt. Men jag vet inte om kollegan verkar haft det så himla jobbigt trots allt.... :)



Annat som hänt i helgen är att de här två grodmännen varit ute och tränat swimrun i typ 4 plusgrader och hällregn. Alltså, vad är det för fel på dem?  Foto Ulla-Carin.



Jag har haft en superslö helg. Så slö att jag tydligen inte ens orkat ta fram kameran trots en massa Kodak-moments. Hade med mig både löparkläder och simkläder utan att riktigt veta om jag skulle träna alls men det blev faktiskt ett pass simning vilket jag är väldigt glad för. Ett hitte-på-pass utan teknik, utan mening bara sim. Avslutade dock med 500 meter paddlar bara för att ha gjort något vettigt....

Som kuriosa kan nämnas att jag simmade i motionsdelen och trängdes med väldigt många bröstsimmare som tittade argt på mig. Blev irriterad över att det inte fanns någon klocka någonstans också. När jag simmat färdigt ser jag med stora bokstäver "TRÄNINGSBASSÄNG", går in genom den dörren och tada - hur många tomma banor som helst och krålare som simmar fram och tillbaka. Aha, hur ska en enkel liten bondtös kunna veta hur man ska bete sig i storstaden.....

Hemma på söndag i typ 3 plusgrader och regn. Inte så sugen på att dra iväg på löpning direkt.... Blev soffan, en bok och chips. Och sätta ihop ett crossfit-pass förstås. Gänget fick köra Fight Gone Bad och det gick faktiskt riktigt bad - Ida crossfit'ade sig till spräckt läpp och det blev blodvite. Crossfit är riktigt farligt. :) För att softa upp det hela stannade jag på yoga.

 

Vet ni? Det är vår! Trots 3 plusgrader och ösregn så upptäckte jag det här fantastiska trädet utanför mitt fönster i går kväll. Ut och njut!

Lästips

Jag träffade en kille på en Vätternrunda för något år sedan, efter lite snack visade det sig att han skulle göra en Ironman. Nu har vi sprungit på varandra på en massa triathlontävlingar här och var och vi uppdaterar varandra på vad som händer i livet. Fina Affe var med i Petras blogg nu, inspirerande läsning här!

Alf är killen som gjort en riktig livsresa från soffpotatis till den Ironman han är nu, vill du veta mer, kika in på hans blogg!

Hänt sen sist

Här haglar inte inläggen direkt, lite för mycket hej och hå just nu men lite bilder kan jag ju alltid bjussa på. Börjar på tjänsteresan där jag hann få till ett bra löppass. Först snabb uppjogg i en 3 km sisådär. Sen hittade jag en bra backe där jag körde 3 x 3 minuter med fokus på styrka och teknik. Välkommen mjölksyra!

Och när jag ändå var där kikade jag på MTB-spåren. Hit ska jag tillbaka med min cykel.

Och ja, klart jag åt efterrätt tills sockret sprutade ur öronen.

Tjejmingel på onsdagkväll men utan bilder, dock mycket snack om daggmaskar (har de verkligen varken hjärna eller hjärta?). Torsdagens långpass på cykel blev något seg men det här starka gänget drog ihop 12 mil i konstiga vindar (mest kantvind). Snygg min jag gör. Fotogenik kallas det. God hamburgare.

Och i morse ringde klockan för sista Bootcampen för den här gången. Sluttester på schemat och tjejerna var helt grymma. Vilken attack!

Älska armhävningar!

Var glad för den du är

Morgonens budskap från härliga yoga-fröken, klockrent.

Gårdagens löppass gjorde mig glad i själen. På riktigt. En fin vän, lite duggregn och pigga ben.

Efter crossfit drog jag in på sista simpasset med Gävle Triathlon, Pär hade bestämt att vi skulle ha ett kaotiskt pass dvs efterlikna tävling. Det blev det. Jag blev översimmad, nästan av med baddräkten, smekt på låret och lite annat mysigt. Pär pekar ofta med hela handen. Det behövs när det är dags för tävling. Lagkapp. Kan vara det jobbigaste man kan göra.

Vi lyssnar noga på instruktionerna. Ibland.

Swimrun och däckvält

Chockas vid morgonkaffet av att skäggfarbrorn redan varit i och simmat. Det måste vara någon skruv lös på honom. Kanske inte bara en.

Men så skriver fotografen några ord om hur jobbigt det var för henne att stå där UTAN våtdräkt och fota med skakiga, kalla fingrar och genast tycker jag synd om henne. Hårt liv att vara swimrun-fru.

Men jag har också swimrunnat. Typ. För om man springer med en våtdräkt under armen så borde det väl räknas som ett swimrun-pass? I så fall är det första gjort nu.

För övrigt en helt vanlig Marre-morgon, däckvält och repdragning. Frågor på det?