Då börjar förhandlingen med mig själv. Kanske kör jag på löpband (men fatta vad jobbigt det är att ens stå 30 minuter på löpband)? Kanske hoppar jag över passet för jag har ju sån himla träningsvärk i låren sedan gårdagens 2 x B-fit? Kanske kör jag ett kortare pass? Japp, det sistnämnda får det bli. Skippar alla tankar om långpass och tänker att en mil är bra. Tar inte ens med vätskebältet.
Konstigt det där med att steget över tröskeln alltid är det jobbigaste. När jag väl börjar jogga känns benen hyfsat bra, det duggregnar lite och är mest bara skönt. Bestämmer mig för att springa på de roligaste/mysigaste vägarna/stigarna jag vet.
Första milen går OK. Då är jag allra längst bort vid en mysig sjö som inte alls är så mysig just nu för det hällregnar och medvinden har bytts ut mot motvind. Jag fryser nästan ihjäl. Det enda positiva med det är att jag tvingas höja tempot.
Springer förbi ett par hästar som stirrar konstigt på mig. Ja, det gör för övrigt alla andra som jag möter också (obs, de sitter i varma bilar med temperaturen inställd på 22 grader och kör vindrutetorkarna så snabbt det går). Känner mig ganska fånig som är ute och frivilligt springer i 4+ och hällregn. Fast samtidigt lite av en superwoman också. Hell yeah! Jag ska inte ge upp! Ska f*n få in 20 km på löpkontot, kosta vad det kosta vill.
Några extravarv här och där och klockan landar på exakt 20 km. Det gick inte fort och det var säkert inte snyggt men jag vann över hjärnspökena. Hurra för mig.
Och på tal om att långdistanstriathlon kanske inte är den mest sexiga sporten så visar jag (utan lov från ägaren) en bild från Joel för att illustrera detta. Och så Mikael Nelkers kommentar på bilden "Tjejerna älskar bilden när du ligger helt uppknäppt och dreglar på dig själv". Lite så är det. Fast i Joels fall är det OK att ligga och dregla på sig själv då han körde all in på en halv IM i USA i helgen (totaltid 4:31:22, hans 21,1 km löpning gick på 1:26:26, liiiite snabbare kilometerfart än jag hade).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar