Klungan drar iväg, känner direkt att antingen är tempot högt eller så är min kropp kass. Känslan håller i sig hela tiden, jag har svårt att ligga på bakdäck och pulsen vägrar gå ner mellan backar/förningar. Typiskt. Väljer efter ett par mil att hänga av klunga. Visst, jag hade kanske kunnat fortsätta att kriga men det var inte värt det.
Sätter mig i diket en stund och gråter. Funderar på vad jag ska göra. Jäkla cykel. Till slut tar jag mig samman och inser att jag faktiskt inte är någon proffscyklist, min lön hänger inte på om jag genomför det här passet eller inte, mina sponsorer hotar inte att dra sig ur. Just ja, jag är ju faktiskt en vanlig motionär som ska cykla lite.
Känner mig något bättre till mods och tänker att jag väl ändå kan ta ett halvlångt pass när jag ändå håller på. Och så vill jag ju fika förstås.
Benen är fortfarande tunga men nu när jag själv väljer tempot fungerar pulsen. Trampar till fina Stjärnsund för en ensamfika. Korven hade jag redan ätit upp när fotot togs. Och ja, hade visst hunnit börja på wienerbrödet också.
Cyklar hem och har fått ihop 75 km. Nöjd ändå.
Men varför är kroppen kass? Kanske beror det på det där morgonpasset som jag körde med Nadja i går morse? Jag som inte tyckte det var så jobbigt.... (Men herrejisses, ser ni min frisyr, ja det går ju inte att undgå eftersom den tar upp halva bilden, tur det inte är en skönhetsblogg.)
In action - alla möjliga saker som dödar ben hade vi på schemat. Nadja är mångkampare så hon kan döda ben på många olika sätt.... Det kommer ett eget inlägg om Nadja strax.
Eller kanske var det torsdagspasset i världens finast gruppträningssal som var boven? 30 minuter tabator och efter det körde jag tunga marklyft på gymmet intill.
Eller så är jag bara trött/övertränad/grinig/omotiverad. Men i går är jag körde spinning och crosslöp var benen oförskämt pigga. Konstigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar