Jag är en grinkärring

Erkänner. Min familj får trippa på tårna, väga sina ord på guldvåg, skaka av sig mina utbrott och tänka "måtte hon bli frisk nu". När jag är sjuk kan jag egentligen inte vistas med någon. Men min familj är som den gula katten i filmen nedan, eller de försöker vara i alla fall. Jag är den gråa katten som provocerar, jabbar, slänger ur mig grejer (Sonen fick heta "snorunge" i går bara av farten, vad jag kallade Mannen passar sig inte i text på internettet).

Men i morse simmade jag. Efter två veckors vila simmade jag. Genast känns livet lite lättare även om själva passet var hemskt. Konstigt det där - en vanlig dag hade det passet varit ett av de lättaste, ett återhämtningspass. I dag kändes det mördande i armar/axlar att skovla, bensparken drog upp pulsen till omänskliga nivåer. Intervaller var inte att tänka på men annars kändes det helt fantastiskt. På väg tillbaka! Det ni! No more satkärring (nja, vi kan rösta om det senare).