I går eftermiddag hade jag bokat in långpass med en kompis som jag inte sprungit med tidigare. Vi skulle avverka 18 km löpning i prattempo. Min dag var planerad in till minsta sekund för att kunna träffa henne redan 15:00. Planen blev inte riktigt som jag tänkt mig så uppladdning i form av kaffe och mat blev inte så bra. Bestämde mig för att hälla i mig en balja med kaffe precis innan passet. Är en riktig koffeinjunkie.
I väg, magen börjar bubbla oroväckande redan vid 6 km. Ursäktar mig inför kompisen och låter fisarna avlösa varanda. OK, inte såååå pinsamt än så länge. Vi fortsätter prata som om ingenting hänt fast fisarna låter som bombplan som sveper över oss. Schysst polare.
Får gå, springa, knipa i ytterligare 5 km men sen går det verkligen inte. Det går inte att forsätta. Och hur säger man till en "ny" kompis att man måste... hmmmm..... in i skogen en vända. Så hon inte tycker man är tokäcklig. Hinner inte med några utläggningar utan slänger av mig vätskebältet och springer ut i barrskogen. Besparar er detaljer.
Kommer tillbaka, hon försöker skoja bort det hela och jag tycker det bara är så pinsamt. Men, men. Det är ju sånt som händer. Vi springer vidare, jag med ett kilo mindre barlast och lätta ben. Har provmailet henne nyss, om hon svarar inom ett par timmar är vi nog kompisar fortfarande, annars får jag hitta en ny långpasskompis. Så kan också ett långpass vara.
2 kommentarer:
Hahaha, tänk att dina blogginlägg är så fantastiskt roliga. Du hymlar inte med sanningen du inte :) / Ida
Been there, done that :) Förra helgen, när vi var ut på långpass, då fick tjejerna springa vidare medans jag sprang in i skogen.. Kram Kicki
Skicka en kommentar