En annorlunda Lidingöhelg

Lidingöhelgen betyder mycket för mig. Det betyder att jag nu är klar med löpningen och brukar vila en månad, bara köra små korta härliga pass i höstluften. Inga längre och alltså bara vila. Däremot startar jag uppbyggnadsträningen då, massor med styrka och annan träning som jag prioriterat bort. Lidingöhelgen betyder också att en släkting nu fattats oss ytterligare ett år. Men mest betyder Lidingö GLÄDJE, världens roligaste lopp enligt mig (eller hur, Carina).

I år blev LL bara ett jasså. En förkylning en vecka innan loppet innebar att tankarna började vandra. Ett ryggskott på tisdagen innebar att planen helt ströks. Vi åkte ner på fredagen för att inkvartera oss på ett trevligt hotell i Hammarby Sjöstad, mysigt. På lördagen skulle vi varit tre i gänget som skulle starta, en kom till start. Jag, Tjejklassikerkompisen och barnen tog en runda på stan, shoppade lite och hade riktigt trevligt. Sedan drog vi ut till Lidingö för att heja på Mannen. Vilken stämning! Önskade så jag kunde vara med! Men jag stod och hejade på alla så barnen blev generade och tyckte jag skulle vara tyst. Aldrig i livet! Det var så härligt! Stod vid 2 mil ungefär och såg de trötta blickarna, tunga stegen. Stod sedan vid upploppet och upplevde viljan att spurta med ben som helt är tömda - det blir mest en styltgång men viljan, ja den fanns där.

Mannen gjorde ett bra lopp och fick ihop en tid på 2:42, missnöjd som vanligt. Är det typiskt manligt eller? Försökte förklara för honom att det är en bra tid med tanke på den knappa träning som han fått till. Samtidigt blir jag lite förbannad för han har hur mycket potential som helst men är lite lat, gillar inte att träna själv, kommer inte iväg. Nåväl, det kommer fler år.

Efter loppet åkte vi tillbaka till hotellet, Mannen spydde som vanligt så som han gör efter varje lopp (den här gången råkade han sitta i tunnelbanan vilket inte var så bra). Härlig middag väntade. Ser ni efterrätten? Mmmmmm.
På söndag morgon kände jag mig ganska OK. Tror det är bra med shopping när man har ryggskott! Bestämde mig för en start i alla fall. Jag och Tjejklassikerkompisen åkte ut till Lidingö, gick på sportmässa, anmälde oss till Engelbrektsloppet och träffade den tredje Tjejklassikerkompisen. Peppade varandra, jag var avundsjuk på dem som fick springa, funderade över var jag skulle stå så det inte skulle bli så pinsamt att GÅ från start när jag startar i grupp 2.... Starten gick och som tur var fanns det två till tjejer som hade skador och också gick. Jag och den ena tjejen tog sällskap hela vägen, en härlig mil med massor av härliga tjejer som sprang om hela tiden. Fick lite problem med benen efter några kilometrar, de domnade bort, fick dock tillbaka känseln sista kilometrarna efter stretch. Vid två kilometer (nedan) ringde jag till Mannen som fick springa och köpa en Tjejklassikertröja. Hade inte vågat innan eftersom vad som helst kan hände under en mil när man har ryggskott. Som vanligt, underbart att se målet!

Nu är jag färdig med Tjejklassikern, jihaaaaa! Tyvärr fick jag då avbryta stora Klassikern men vad tusan, jag startar om med skidorna. Ser verkligen fram emot det! Nu har jag köpt en Tjejklassikertröja (bildbevis kommer i morgon när jag ska använda den för första gången) och registrerat min Tjejklassiker så att diplomet dimper ner i brevlådan strax.

I dag känns inte ryggen sämre, snarare bättre faktiskt. Jag är snart på G igen!